När jag plockade fram lite juldekorationer hittade jag en gammal låda, som bland annat innehöll min abiturientmössa, om än lite lortig och medfaren. Såna mössor hade vi den sista tiden före muntan i den gamla studentexamen, som försvann strax efter att jag ”tagit studenten” anno 1965. Det är alltså ett museiföremål jag här beskriver. Men vad betyder egentligen ”abiturient”? I Wikipedia läser jag:

Abiturient kallas den som kandiderar för studentexamen. I Sverige var det brukligt att, efter att de skriftliga proven var klara och betygsatta, göra sig en abiturientmössa med diverse attribut som utsmyckning, där olika detaljer bland annat signalerade provresultaten. Exempel på attribut för skrivningsbetyg:

Tofs på skaft: stora A
Tofs dikt mot mössan: lilla a
Rosett: AB
Säkerhetsnål: Ba
Trådrulle: B
Kork: BC

Sedan 1968 förekommer inga abiturienter i Sverige, eftersom studentexamen är avskaffad, men begreppet används fortfarande på vissa internatskolor, och Europaskolan i Strängnäs firar varje år den period där eleverna skulle kallat sig abiturienter genom inköp av en abiturientmössa, en middag, samt med en intern tappning på ett studentförhör.

Fortsätt läsa ”Om de sista (riktiga) abiturienterna och deras mössor”

Det är nog åldern: När den gamla gumman i mig ser en del människor i TV-soffor blir hon inte provocerad (fast hon inser att det är meningen), utan kan bara med viss trött medkänsla tänka: ”Det verkar lite jobbigt att få till det där, lilla vän.” Ändå anstränger de sig, med JÄTTEkonstiga outfits (tror jag det heter), märkliga hattar och underliga hårarrangemang – nyligen trodde jag att en man hade blommor i håret tills jag insåg att det var en konstfullt utformad frisyr prydd med små rosetter(?). En del, särskilt åldrande popstjärnor, kan knappt röra sig i sina utmanande munderingar.

Fast: Kan det nånsin bli utmanande när det är PRECIS det man väntar sig? Att det ska vara utmanande, alltså.  Hmm🤔

Det var enklare att väcka uppmärksamhet och provocera förr, när gränserna var snävare. Jag minns när Beatles slutade ha brylkräm i håret, lät det hänga och svängde med det när de spelade. DET var utmanande för samtiden, kan jag säga. Annars var de superprydligt klädda, i likadana mörka kostymer (Cardin läser jag nu), vita välknäppta skjortor och smala slipsar. Men det alla (äldre, alltså!) undrade var:

”Vad i all världen har de gjort med HÅRET?!?”

Fortsätt läsa ”När Beatles utmanade – och slog igenom”

I min barndoms Enskede handlade vi i kvartersbutikerna, och såna fanns det gott om. På andra sidan tvärgatan låg Wahlbergs Livs och Sigfridssons tobaksaffär, och på båda sidor om vår port fanns i tur och ordning en kemtvätt, ”Zarahs hattaffär”, ”Thors leksaker och bohag” samt ”Helmstedts sybehör”, och mitt emot låg Bratts konditori.

Det här är bara de affärer jag har egna minnen från: jag följde med mamma och handlade mat eller sybehör, tittade på Zarahs hattar och pratade lite med henne eller köpte filmisar och presenter till mamma hos Thors. Vi ungar pratade med gubbarna i kemtvätten på hörnet medan vi bollade och stod på händer mot deras vägg. Och ibland skickade mamma mig till tobaks för att köpa tidning och cigarretter(!). Då kunde jag få lov att läsa i tidningarna av Sigfridsson, som flera på nätet nu minns med värme som en mycket vänlig man.

Fortsätt läsa ”Vi och våra affärer”