Om de sista (riktiga) abiturienterna och deras mössor

När jag plockade fram lite juldekorationer hittade jag en gammal låda, som bland annat innehöll min abiturientmössa, om än lite lortig och medfaren. Såna mössor hade vi den sista tiden före muntan i den gamla studentexamen, som försvann strax efter att jag ”tagit studenten” anno 1965. Det är alltså ett museiföremål jag här beskriver. Men vad betyder egentligen ”abiturient”? I Wikipedia läser jag:

Abiturient kallas den som kandiderar för studentexamen. I Sverige var det brukligt att, efter att de skriftliga proven var klara och betygsatta, göra sig en abiturientmössa med diverse attribut som utsmyckning, där olika detaljer bland annat signalerade provresultaten. Exempel på attribut för skrivningsbetyg:

Tofs på skaft: stora A
Tofs dikt mot mössan: lilla a
Rosett: AB
Säkerhetsnål: Ba
Trådrulle: B
Kork: BC

Sedan 1968 förekommer inga abiturienter i Sverige, eftersom studentexamen är avskaffad, men begreppet används fortfarande på vissa internatskolor, och Europaskolan i Strängnäs firar varje år den period där eleverna skulle kallat sig abiturienter genom inköp av en abiturientmössa, en middag, samt med en intern tappning på ett studentförhör.

Fortsätt läsa ”Om de sista (riktiga) abiturienterna och deras mössor”

När Beatles utmanade – och slog igenom

Det är nog åldern: När den gamla gumman i mig ser en del människor i TV-soffor blir hon inte provocerad (fast hon inser att det är meningen), utan kan bara med viss trött medkänsla tänka: ”Det verkar lite jobbigt att få till det där, lilla vän.” Ändå anstränger de sig, med JÄTTEkonstiga outfits (tror jag det heter), märkliga hattar och underliga hårarrangemang – nyligen trodde jag att en man hade blommor i håret tills jag insåg att det var en konstfullt utformad frisyr prydd med små rosetter(?). En del, särskilt åldrande popstjärnor, kan knappt röra sig i sina utmanande munderingar.

Fast: Kan det nånsin bli utmanande när det är PRECIS det man väntar sig? Att det ska vara utmanande, alltså.  Hmm🤔

Det var enklare att väcka uppmärksamhet och provocera förr, när gränserna var snävare. Jag minns när Beatles slutade ha brylkräm i håret, lät det hänga och svängde med det när de spelade. DET var utmanande för samtiden, kan jag säga. Annars var de superprydligt klädda, i likadana mörka kostymer (Cardin läser jag nu), vita välknäppta skjortor och smala slipsar. Men det alla (äldre, alltså!) undrade var:

”Vad i all världen har de gjort med HÅRET?!?”

Fortsätt läsa ”När Beatles utmanade – och slog igenom”

TÄNK om mamma vetat… 😱

Jag var en skötsam skolflicka. När jag var tolv flyttade vi till Farsta och där fick jag inga riktiga kompisar – var liksom mitt emellan liten och stor. En tid var jag med och lekte i nybyggen och brädhögar nära det som småningom skulle bli Farsta Centrum. Kojor i höga brädstaplar har sina faror, även om jag inte känner till någon olycka, och när vi sprang uppför trappan i det blivande höghuset minns jag att man fick tvärnita när trappan tog slut – utan skyddsräcke… Inte helt ofarligt, alltså.

När jag var 14 blev det lite farligt på annat sätt.

skolresa till Bremen återfick jag kontakt med tidigare kompisar, lite äldre än jag, och sen hängde jag med dem (och ännu äldre killar!) ut och dansade några år. Fast bara på lördagarna, för jag var fortfarande lagom skötsam.

Fortsätt läsa ”TÄNK om mamma vetat… 😱”

Vi och våra affärer

I min barndoms Enskede handlade vi i kvartersbutikerna, och såna fanns det gott om. På andra sidan tvärgatan låg Wahlbergs Livs och Sigfridssons tobaksaffär, och på båda sidor om vår port fanns i tur och ordning en kemtvätt, ”Zarahs hattaffär”, ”Thors leksaker och bohag” samt ”Helmstedts sybehör”, och mitt emot låg Bratts konditori.

Det här är bara de affärer jag har egna minnen från: jag följde med mamma och handlade mat eller sybehör, tittade på Zarahs hattar och pratade lite med henne eller köpte filmisar och presenter till mamma hos Thors. Vi ungar pratade med gubbarna i kemtvätten på hörnet medan vi bollade och stod på händer mot deras vägg. Och ibland skickade mamma mig till tobaks för att köpa tidning och cigarretter(!). Då kunde jag få lov att läsa i tidningarna av Sigfridsson, som flera på nätet nu minns med värme som en mycket vänlig man.

Fortsätt läsa ”Vi och våra affärer”

Nostalgivandring bland barndomens butiker

På hitta.se (där jag hämtat bilderna) ser jag att det fortfarande finns affärer i min barndoms kvarter – eller åtminstone restauranger och företag. På femtiotalet fanns det mesta av det vi behövde i denna gatukorsning.

blasutv-shops2-bVårt hus är det till vänster. På kortsidan låg en kemtvätt med stora fräsande strykmaskiner. Där jobbade män med uppkavlade skjortärmar, det var jättevarmt och luktade väldigt speciellt därinne. Åtminstone på sommaren stod dörren öppen så att ångorna bolmade ut (vilka ångor? kan man undra). Vi kikade nyfiket in, när vi inte bollade tvåbolls bondtolva mot väggen utanför eller plockade av vresrosens blomblad och låtsades att det var läppstift.

På kortsidan till huset mittemot låg ett kondis med bageri. En sommar var en tjej där på besök, som jag blev lite kompis med. Hon åt så mycket kaffebröd att hon fick sura uppstötningar, minns jag avundsjukt. Jag fick också smaka, men inte riktigt så mycket.

Fortsätt läsa ”Nostalgivandring bland barndomens butiker”

Tacka vet jag den gamla gedigna studentexamen! Eller?

Som jag skrivit om tidigare tog jag studenten på den tiden som brukar beskrivas som “den gamla goda” – eller i mitt fall kanske den “halvgamla halvgoda” – tiden. Jag var nämligen en av dem som placerats i den experimentella enhetsskolan och därmed hade mycket sämre kunskaper inför gymnasiet än de från “gamla goda realskolan”. Det påpekade i alla fall våra gymnasielärare ständigt med viss irritation. “Hur kunde det vara vårt fel?” undrade jag redan då. Men det var inte många som ifrågasatte lärarna på den tiden, och jag gjorde det inte.

Mogenhetsexamen kallades det. När vi ifrågasatte meningen med muntan, det slutliga muntliga förhöret, (för det gjorde vi faktiskt!) sa lärarna att det visade om vi var mogna nog att klara pressen att inför stränga censorer från Skolöverstyrelsen sammanfatta det kunnande vi inhämtat under tre-fyra gymnasieår i svaret på en enda fråga.

“När i livet har man användning för den förmågan?” kan man undra. Själv har jag aldrig haft det.

Fortsätt läsa ”Tacka vet jag den gamla gedigna studentexamen! Eller?”

Mellan två skolsystem

Vi fyrtiotalister blev även utsatta för en del experiment. Själv kom jag i kläm mellan det gamla skolsystemet och det nya – som delvis aldrig blev som tänkt. Vilket kanske gäller flera skolsystem, när jag tänker efter…  

Men en gammaldags studentexamen blev det. Inklusive ”munta” – något som jag aldrig begripit meningen med – varken då eller nu. 😉

Först gick jag nio år i enhetsskolan – en försöksverksamhet som jag nu läser avslutades så fort jag gått ut nian…(samband ? 😉 ) Sen vidtog treårigt gymnasium, där lärarna ständigt beklagade sig över lite vi kunde jämfört med dem som gått fyraårig realskola. Jag begriper fortfarande inte vad de tyckte att vi skulle kunna göra åt det. Fortsätt läsa ”Mellan två skolsystem”

Tonåring – och precis lagom

I början av sextiotalet hade jag blivit tonåring på allvar. 

Och det eviga grunnandet på hur killar/män tänker och känner började… Småningom fick jag förmånen att dela funderingarna med min nuvarande man.

I den röda dagboken kan jag följa hur jag långsamt tuffar till mig… Utvecklades från att vara tacksam för att nån ville vara med mig till ”Jag tänker göra slut, han är nog för snäll för mig”.  Fortsätt läsa ”Tonåring – och precis lagom”

Farsta – ända fram till den viktiga Bremenresan

I Bremen

När jag var tolv år flyttade vi till Farsta, där vi efter ett antal år i bostadskön hade fått en trerummare. Och  lite senare åkte jag på klassresa till Bremen.

Efter den började jag hitta vem jag skulle vara när jag inte var barn längre.

I dagboken ser jag att det var den 16 maj 1958 vi flyttade till vår nya, större lägenhet i Farsta. Den var visserligen inte så stor som jag fantiserat om – mina ritningar innehöll bl a ett lekrum (jag hade tydligen längtat till något större…) Men nu kunde jag på morgonen sätta mig upp och svänga benen över sängkanten istället för att klättra över kanten på bäddsoffan. Det kändes vuxet.

Fast jag var inte mer vuxen än att jag var mörkrädd när jag nu för första gången skulle sova i eget rum. Mamma fick sitta uppe i köket med lampan tänd i början. Fortsätt läsa ”Farsta – ända fram till den viktiga Bremenresan”

Enskede efter kriget

Jag föddes 1946 och växte upp i Enskede. Fick småningom syskon, men innan dess var jag egentligen inte heller enda barnet. Jag hade nämligen en fosterbror. Under några år.

Jag har inga minnen från min mormorsmor, utom att jag tror det var där jag lekte med telefonen och dåtidens telefonist började prata i luren. Skrämt la jag på.  (La det grunden till min telefonskräck? 🙂 Vi hade ingen telefon förrän mycket senare, och inte mormor och morfar heller.

Bilden visar mamma, mig, mormor och mormorsmor, vars namn jag inte minns.

Det tog sju år innan min bror föddes, efter ytterligare fem år kom min syster. Men jag var inte ensamt barn hela den tiden. Jag hade en fosterbror. Det är han som är med på kortet nedan.

Fortsätt läsa ”Enskede efter kriget”