Vi fyrtiotalister blev även utsatta för en del experiment. Själv kom jag i kläm mellan det gamla skolsystemet och det nya – som delvis aldrig blev som tänkt. Vilket kanske gäller flera skolsystem, när jag tänker efter…
Men en gammaldags studentexamen blev det. Inklusive ”munta” – något som jag aldrig begripit meningen med – varken då eller nu. 😉
Först gick jag nio år i enhetsskolan – en försöksverksamhet som jag nu läser avslutades så fort jag gått ut nian…(samband ? 😉 ) Sen vidtog treårigt gymnasium, där lärarna ständigt beklagade sig över lite vi kunde jämfört med dem som gått fyraårig realskola. Jag begriper fortfarande inte vad de tyckte att vi skulle kunna göra åt det.
Men när vi skulle examineras var det minsann gammaldags studentexamen som gällde, och fortsatte att gälla några år efter att jag gått ut…(Visst finns det ett mönster av misslyckade experiment här? )
Så vi genomgick mogenhetsexamen med mössa och munta, där man kunde bli underkänd av fyra stränga censorer från Skolöverstyrelsen. Två i vår klass ”körde”, så vi fick inte sjunga studentsången på trappan utan måste vänta tills de kuggade smitit ut bakvägen. De hade kunnat förutse detta efter skrivningsresultaten, men åtminstone den ena hade lyckats förtränga det, så familjen väntade med lövad lastbil tills en springare skickade hem dem :(. Den andre (mentalt förberedde) kuggade tog dock hand om henne och sen höll de visst ihop ett bra tag. (Så där kan man med god vilja se någon mening med muntan… )
Annars var vi flera som aldrig begrep vitsen. Själv pluggade jag all vaken tid de sista veckorna (trots att det gått bra på skrivningarna). Under själva förhöret var jag följaktligen så utmattad att jag fick näsblod, vilket gjorde att jag blev mycket skonsamt hanterad vid just det förhöret. Jag förhördes i ytterligare tre ämnen. Två var jag bra resp hyfsad i men gjorde nog inget gott intryck. I tyska, som jag verkligen kunde, fick jag frågor på fotnötter, som jag verkligen INTE kunde. I franska, där jag åtminstone var bättre än de andra, hade jag en trög (nervös) start. Just när jag skulle komma in på väsentligheter blev jag avbruten, för censorerna ville koncentrera sig på att grilla (och underkänna) dem som haft dåliga resultat på skrivningarna…
I det sista ämnet var jag jättenervös, för jag hade bara läst ETT kapitel i boken – jag som annars var så ordentlig! (Men vi hade bara förhör i det ämnet, ingen skrivning …) Emellertid blev jag nu förhörd på just DET kapitlet, vilken eufori!!! Min lärare var ändå inte riktigt nöjd, han föredrog alltid att tro att vi var bättre… Jag funderade på att tala om sanningen om mina (icke)kunskaper för honom, men avstod, det var ju en trevlig karl.
Det gick historier om andra förhör. En tjej skulle redogöra för orsakerna till första världskriget, började högtidligt: ”Det small ett skott i Sarajevo!” Sen tystnade hon och började storgråta. Vet ej om det var äkta eller spelat, men hon blev godkänd. Sas det.
Så, sammanfattningsvis: Vad var meningen med muntan? Det svar vi fick var att det skulle ”testa mognaden” – studenten var ju en mogenhetsexamen… När senare i livet har/behöver man den sortens mognad? Jag har inte stött på något sånt tillfälle på femtio år.
På fiket alldeles bredvid ”röda Gubbängen” kunde man lyssna på revolutionärerna. En av dem gick i min klass, en annan hade RÖD studentmössa. (Jag tror han hade valt mellan det och ingen alls.) Han ledde senare kårhusockupationen, blev betongarbetarbas och startade småningom Fryshuset.
Själv lyssnade jag storögt, pluggade vid universitetet medan kårhusockupationen pågick, men deltog inte, kände aldrig behov av att revoltera. En gång tror jag att jag hängde med någon (troligen en kille) på ett möte, som möjligen kunde ställt till det för mig när jag många år senare sökte visum för att åka till USA. Men jag kommer inte ens ihåg vad organisationen hette.
Såna kunde vi också vara, vi som var unga på sextitalet! 🙂
Många av oss blev också en del av akademikerexplosionen.
Så tänker jag... 🐾 