I början av sextiotalet hade jag blivit tonåring på allvar.
Och det eviga grunnandet på hur killar/män tänker och känner började… Småningom fick jag förmånen att dela funderingarna med min nuvarande man.
I den röda dagboken kan jag följa hur jag långsamt tuffar till mig… Utvecklades från att vara tacksam för att nån ville vara med mig till ”Jag tänker göra slut, han är nog för snäll för mig”.
Fast det har alltid varit ”justa killar” som gällt för mig. Självkonstruktivt – och praktiskt, jag slipper komplicera mitt liv med otrohet. Jag attraheras helt enkelt av justa, lojala killar. Om en sån skulle vara otrogen med mig vore han ju inte längre ”min typ”, och jag skulle omedelbart tappa intresset. Så var det med den moralen 🙂
Den första killen fixade andra åt mig. Jag fick hänga med mina äldre kompisar, som hade varsin kille i en fotbollsklubb (!) Kan svårligen tänka mig något mera långt ifrån mig. Men det var lärorikt… Jag tror aldrig vi pratade eller ens träffades på tu man hand, utan samvaron var mest att vi hängde med de andra på dans, fik och bio medan han försökte hångla och jag värjde mig – lagom mycket. För det var vad som förväntades av oss. Båda två.
Det gällde att vara precis lagom. Det var dans på slak lina. Absolut inte slampig, minsta snedsteg så föll man ner… Men inte heller trist – minns hur vi fnissade över några tjejer som dansade kind mot kind med killarna, men höll undan kroppen, så ändan stod rätt ut. ”Käringar”. Det var en knepig kod som det tog tid att lära sig. Slänga käft – fast lagom mycket.
Danskvällar skulle man – utan att någon märkte hur man gjorde – se till så att man blev uppbjuden före pausen, annars var man körd: då hade man inte fått visa upp sig, och riskerade att bli sittande resten av kvällen. Lyssnade avundsjukt när det talades om min moster, som kunnat gå in i en danssalong, fukta läpparna och sänka ögonlocken. Och så kom karlarna springande från alla håll, ”som flugor kring en sockerbit” berättades det. (Och det var inte ens min snyggaste moster.)
Spelet, reglerna – det var det man måste kunna först, för att sen kunna strunta i valda delar. På rätt sätt… Som med så mycket annat: grammatiken när man kan skriva, valda delar av uppföranderegler, lagom opassande skämt.
Det är mycket med det jordiska.
Trettio år senare, under min mycket korta tid som singel mellan äktenskapen, var jag ute och dansade några gånger. På ett sätt verkade det enklare nu, man kunde visa tydligare vad man ville. Eller var det jag som blivit äldre? Både och antagligen. Men det kändes fortfarande bra att bli bekräftad – om än inte viktigt på samma sätt som förr, när man byggde upp sin självbild. Fast lite behövde man förstås restaurera den efter skilsmässan.
Och situationen med min moster upprepades 🙂 En av mina yngre väninnor drog till sig kavaljerer utan att ens fukta läpparna… T o m när hon utan särskild anledning vänligt men bestämt nobbade (det fick man ”på min tid” bara göra om killen var stupfull, och knappt då!) kom de TILLBAKA! Själv var jag nöjd – fick dansa tillräckligt (lagom!) mycket och kände mig stolt över att jag ”inte verkade så ovan som en del som varit gifta länge”, som min yngre väninnas något äldre väninna sa.
Men när jag i hennes släptåg fick gå förbi kön till inneklubben tröttnade jag snabbt. Kollade in lite kändisar, försökte överrösta musiken, blev sömning och gick hem. Förbi den förvånade kön. Så var det avklarat, kunde skryta lite efteråt 🙂
Som tonåring var jag van vid att inte ha så mycket kläder (eller pengar), men jag minns vartenda plagg från dagboken, inklusive hur de luktade. Och hur fin jag kände mig. När jag började intressera mig för kläder fick jag en knallblå utställd kjol av min kusin, som jag älskade (kjolen alltså). Minns också en matrosmössa och två utanpåskjortor. Och så båtkjolen, som jag tror varit mammas – med mycket bred hårt åtdragen linning och mycket vid, prasslande kjol med båtmönster längst ner. Så fin blir man aldrig mer.. Småningom lite ”djärvare” , fast det gällde fortfarande att vara lagom. När alla andra hade mörkblå clubblazer och ljus plisserad kjol hade jag helt djärvt tvärtom! Fast samma plagg. Liksom – lagom.
Jag fick ”Tonårsboken” och Kerstin Thorvalls ”Boken till dig” (1959). Citat ur en intervju med författaren på hennes 75-årsdag:
Kerstin tror att det är väldigt viktigt i den åldern att få bekräftelse på sitt utseende för att utveckla ett bra självförtroende.
– Det är faktiskt viktigare för en flicka att vara söt än att vara bra i skolan. Kunskap kan man alltid ta igen men inte det andra.
Tänkte hon så fortfarande? Är det värre nu? Högre krav på sexighet, när man inte kan gömma sig bakom de gamla ”anständighetsreglerna”? Eller friare? Och om man inte är söt, hur får man då bekräftelse?
Under några år levde jag sen två liv: I skolan var jag fortfarande ganska ensam och lite präktig, på helgerna hängde jag med det äldre gänget och ”hade kille” (eller vad man nu ska kalla det jag beskrev ovan). En av innebrudarna i skolan hade sett oss en gång, frågade vem det var. ”Min kille” – och hon gav mig en helt ny blick, för han var fyra år äldre än vi – och snygg! Triumf!
Gymnasiet passade mig bättre, för där gick de som ville plugga vidare. I första ring kände jag bara en tjej och hängde ett tag ihop med henne och hennes kompis, som jag inte hade någonting gemensamt med. Men sen så..
Från andra ring har livet bara blivit bättre. Minns hur jag gjorde paus i skrivningarna i aulan för att bara tänka på hur bra jag hade det. Jag hade börjat hitta mig själv, och jag dög.
Och på den vägen är det. 🙂
Så tänker jag... 🐾 