Jag skrev i StockholmsMix om vådorna av 1800-talets moderiktiga krinoliner och hattnålar – och fortsatte att läsa om hur man i alla tider kämpat för att (försöka) ge kroppen en modern form.

Populärhistoria skriver om underklädernas historia – länge kallade ”de onämnbara”. Ända sen medeltiden använde kvinnorna en särk och männen en skjorta för att värma kroppen och skydda de yttre, mer svårtvättade, plaggen. Först i slutet av 1800-talet började kvinnorna mer allmänt använda underbyxor, och ”fruntimmerskalsonger” betraktades ännu vid förra sekelskiftet av en del som oanständigt och onödigt, främst associerat med lättklädda kabaré- och teateraktriser.

Fortsätt läsa ”Det ständiga kriget mot kroppen”

I åratal har min mobil mobbat mig. Eftersom jag ju är fullständigt ointresserad av teknik och dessutom med åren blir alltmera skumögd och darrhänt, använder jag bara enkla funktioner, i första hand för att kompensera för mina tillkortakommanden: kontaktregister och kalender (i brist på minne), karta (ersätter lokalsinne), kalkylator (istället för huvudräkning). Skriver gör jag ofta och gärna, men det gör jag på datorn, fast det är ju bra att kunna läsa mejlen även i mobilen.

Men ringa vill jag förstås kunna med en telefon, även om jag gör det mycket mindre nu än förr i tiden. Det tyckte min (förra) mobil var för mycket begärt.

Fortsätt läsa ”Äntligen har jag vågat skaffa en ny mobil! Och fått igång den!!”

Efter årets tandkoll gladdes jag i vårsolen över noll hål samt beröm för min goda tandhygien. Annat var det i 50-/60-talets skoltandvård. Tandläkarskräcken fick jag hjälp med för länge sen, men minnena finns kvar. Jag skrev ner några generationers minnen från svensk tandvård i nya StockholmsMix, där vi samlar våra stockholmstexter.

Och så halkade jag förstås in på allmän tandvårdshistoria, från den ”gamla goda tiden” – och tidigare än så…

Fortsätt läsa ”Tröst för oss som har/har haft tandläkarskräck: Det var värre förr!”

Strax efter att snön återkommit dök det upp en snögubbe utanför vårt köksfönster. Visst är han fin? Han hade inte bara mössa, solglasögon och halsduk – utan egen (besöks)stol!

Fortsätt läsa ”The Snowman Story 2022”

Åldrande kvinnor skriver att de lider av att inte längre ”bli sedda” eller tagna på allvar (särskilt av män), och unga människor berättar om sina skönhetsoperationer. Jag har läst men ej förstått – eller ej känt igen, snarare.

Beror det på att jag inte minns att jag nånsin blivit speciellt ”sedd” på det sättet? Att jag tyckt att mitt utseende var hyfsat OK? Med två undantag: En kort period i första tonåren, när jag blev medveten om min stora näsa (och förgäves försökte dölja den), och efter klimakteriet när jag plötsligt(?) fick en gravidmage som jag definitivt INTE kände igen som min.

Men annars. Jag kan självklart förstå att man kan vilja rätta till sånt som utstående öron, eller fördröja ålderstecken – alltså egentligen återställa sitt utseende så att man känner igen sig. Men en del skönhetsoperationer görs på människor, som verkar sträva efter att se ut som nån annan, inte sig själva.

Fortsätt läsa ”Om yttre och inre skönhet”

Ur Jan Troells film Utvandrarna från 70-talet minns jag särskilt scenen där familjen åker iväg i skrindan mot det nya okända landet – och Kristina vänder sig om och tittar mot det gamla hemmet, som hon visste att de aldrig mer skulle se. Och som hon alltid skulle längta tillbaka till. Nu ser jag att det kommer en ny filmatisering, denna gång berättad genom Kristinas ögon. Bilden ovan är en skärmdump från den officiella trailern.

Det är nog omöjligt att sätta sig in i vad det innebar att åka till Amerika för 1800-talets emigranter. De flesta hade aldrig varit utanför byn, ändå åkte de mot ett okänt öde i ett främmande land som de knappt visste någonting om. Även breven från tidigare utvandrare var inte alltid tillförlitliga – Fina-Kajsas son i filmen hade inte någon stor gård utan kurade alkoholiserad i ett ruckel.

Fortsätt läsa ”Hur vågade 1800-talets emigranter ge sig av till det okända landet i väster?”

Just nu skriver jag så flitigt i Söderortstelegrafen att det kan bli lite stiltje här, men när jag grottade ner mig i Stockholmsutställningen anno 1866 (kommer i Telegrafen!) hamnade jag (lustigt nog) i Göteborg, tillsammans med den Malmska valen. Och det kan ju knappast räknas till Söderort – men historien var för bra för att inte spara, så här kommer den.

Den Malmska valen är världens enda uppstoppade blåval och finns sedan 1918 utställd på Göteborgs naturhistoriska museum. 1866 var den alltså på besök på Stockholmsutställningen – och sen reste den faktiskt på turné även utomlands, till Hamburg och Berlin.

Fortsätt läsa ”Den Malmska valens öden och äventyr efter döden”

Jag började fundera på om jag inte på sista tiden sett ovanligt många artiklar om hur idiotiska stockholmare är och hur avskyvärt det är att leva i Stockholm. När jag kollade blev det nästan som när jag sökte på fyrtiotalister – man verkar inte veta riktigt vilket som är värst.

Själv är jag bådadera, så jag ÄR bevisligen en värsting. Hur man än räknar.

Under en enda månad hinner DN med FEM artiklar om detta, plus en om hur glad den kan vara som räddat sig härifrån. Aftonbladet försöker hänga på, men jag hittar bara den vanliga ”Varför är alla stockholmare så sura?”. Det verkar dessutom vara favorit(?) i repris, för den börjar: ”Det är ingen ny spaning, men den är sur.” och fortsätter att förtydliga det här med ”vi och dom”: ”Ni tror att jag bor i Stockholm. Jag bor inte i Stockholm, jag är precis som ni, jag bor någon annanstans.”

Fortsätt läsa ”Häng med o hata stockholmare! Du bör vara – stockholmare…”

Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi vid Sahlgrenska akademin i Göteborg, ogillar många av de saker vi gör för att inte bli sjuka: ”Snarare kan alla pekpinnarna leda till ohälsa, eftersom människor som är känsliga för yttre påtryckningar kan drabbas av ångest och allvarliga tvångssyndrom.”

Ett exempel är att det är fräscht, nyttigt och bra att dricka mycket vatten. På köpet får man slät och vacker hy samt glänsande ögon. WIN-WIN, alltså.

Eller så kan man dö av det.

Fortsätt läsa ”Visste ni att vatten kan vara livsfarligt? 😨”

UPPDATERING 2: Tack vare WordPress support fick jag hjälp att få till en menyändring (i gamla redigeraren)! 😁 Återstår bara redigeringsjobb efter mallbytet…

Jag kan inte längre editera menyn! 😖
Möjligen kan det bero på att mallen är antik: Jag har haft den sen jag startade, och det är länge sen man plockade bort den från listan över mallar. Jag är nämligen inte ett smack intresserad av lustiga funktioner man kan leka med för att ”vidareutveckla” sidan. Jag vill bara helt stillsamt skriva in min text, lägga in bilder – klart! (Lika envis som mallen, märker jag.)

Fortsätt läsa ”SÖKES: Tips om ENKEL (och gratis!) WordPress-mall.”