Numera skriver jag mest på StockholmsMix, eftersom jag snöat in på Stockholms historia – speciellt stockholmarnas. Men i någon av de (digitala) gamla tidningsartiklarna om allmänt och blandat hittade jag den fantastiska historien om Dal-Brita. Och om henne kan man säga mycket, men i Stockholm hörde hon inte hemma. Så jag berättar om henne här istället.

Några bilder verkar inte finnas av Dal-Brita, men bilden ovan är från ett krönikespel om Sandviken 1942, där hon resolut lyfter på kjolen och river en remsa av särken för att förbinda rallaren Perssons tumme.

Fortsätt läsa ”Historien om Dal-Brita – Tuffaste tjejen på Bruket”

Den här gången var det inte lika trevligt som vanligt att vara på landet. Först blev vi utan avlopp, därefter insnöade. Men det var först därefter som det blev riktigt illa. Dock har vi överlevt och lyckats ta oss hem igen.

Planen var att min man skulle vara behjäplig med att exempelvis undvika el- och fiberkablar när grävningen på vår tomt drog igång för det kommunala vattnet och avloppet, som nu är på G efter en skakig början som jag berättat om tidigare. Jag följde mest med som sällskap, och på vägen hämtade vi de nya mattorna jag beställt, men bestämde oss för att vänta med att lägga ut tills grävningen var avslutad. Det var klokt. Nästa gång vi kommer ner är det sanering som gäller, både inne och ute.

Fortsätt läsa ”Pärsen över! Varning för skitsnack. 💩”

Nyligen skrev jag i StockholmsMix om sägner, spöken och skrock i gamla Stockholm. Då väcktes ett vagt barndomsminne av att någon skulle ta bort mina vårtor. Jag tror att det var en faster som skulle ”ta över” dem på något (självuppoffrande) sätt, men det kan även ha rört sig om att ”knyta bort” vårtan med en tråd som man grävde ner. Om något av det gjordes, så funkade det inte, men jag blev nyfiken på gamla huskurer (a k a kärringråd).

Min man, född 39, minns från sin barndoms Bohuslän att man skulle lägga groblad på sår, och att hans mamma behandlade särskilt svårläkta sår med en salva gjord på hönstalg och kåda, lagd på en linneduk. När lillbrorsan fick vatten i knät fick han våtvärmande omslag, fast med brännvin, och tandvärk lindrades också med brännvin: en bomullstuss på en tändsticka doppades i brännvin och kördes in i tanden.

Fortsätt läsa ”Så botade vi sjukdomar förr – eller försökte åtminstone. Fast mot pesten hjälpte inget.”

I dessa dagar kan man verkligen behöva lite flykt till en annan verklighet. Möjligen mer än vanligt snöar jag in på att läsa gamla tidningar, dyka ner i nåt av det jag blir nyfiken på, läsa/lära mer och ibland skriva om det. Fast sällan här, det blir mest en StockholmsMix-blandning. Eller vad tycks om de senaste: Nazisternas skola i Stockholm: Hur kom det sig att den fanns? Några elever berättar om hur var det att gå där. Och så hembiträdenas historia, och kapten Rollas dramatiska sista luftfärd 1890 – med moderna inslag av både ond bråd död och fake news.

Nu hittade jag etikettsregler till tonårsflickor i ”Vårt hem” nr 11 1948. Och minns plötsligt Kerstin Thorvalls ”Boken till dig” och ”Tonårsboken” från 50-talet, båda givetvis bara riktade till flickor, killarna var liksom som dom var.

Fortsätt läsa ”Goda råd till tonåringar – modell 1948 (och 1957)”

Jag skrev i StockholmsMix om vådorna av 1800-talets moderiktiga krinoliner och hattnålar – och fortsatte att läsa om hur man i alla tider kämpat för att (försöka) ge kroppen en modern form.

Populärhistoria skriver om underklädernas historia – länge kallade ”de onämnbara”. Ända sen medeltiden använde kvinnorna en särk och männen en skjorta för att värma kroppen och skydda de yttre, mer svårtvättade, plaggen. Först i slutet av 1800-talet började kvinnorna mer allmänt använda underbyxor, och ”fruntimmerskalsonger” betraktades ännu vid förra sekelskiftet av en del som oanständigt och onödigt, främst associerat med lättklädda kabaré- och teateraktriser.

Fortsätt läsa ”Det ständiga kriget mot kroppen”

I åratal har min mobil mobbat mig. Eftersom jag ju är fullständigt ointresserad av teknik och dessutom med åren blir alltmera skumögd och darrhänt, använder jag bara enkla funktioner, i första hand för att kompensera för mina tillkortakommanden: kontaktregister och kalender (i brist på minne), karta (ersätter lokalsinne), kalkylator (istället för huvudräkning). Skriver gör jag ofta och gärna, men det gör jag på datorn, fast det är ju bra att kunna läsa mejlen även i mobilen.

Men ringa vill jag förstås kunna med en telefon, även om jag gör det mycket mindre nu än förr i tiden. Det tyckte min (förra) mobil var för mycket begärt.

Fortsätt läsa ”Äntligen har jag vågat skaffa en ny mobil! Och fått igång den!!”

Efter årets tandkoll gladdes jag i vårsolen över noll hål samt beröm för min goda tandhygien. Annat var det i 50-/60-talets skoltandvård. Tandläkarskräcken fick jag hjälp med för länge sen, men minnena finns kvar. Jag skrev ner några generationers minnen från svensk tandvård i nya StockholmsMix, där vi samlar våra stockholmstexter.

Och så halkade jag förstås in på allmän tandvårdshistoria, från den ”gamla goda tiden” – och tidigare än så…

Fortsätt läsa ”Tröst för oss som har/har haft tandläkarskräck: Det var värre förr!”

Strax efter att snön återkommit dök det upp en snögubbe utanför vårt köksfönster. Visst är han fin? Han hade inte bara mössa, solglasögon och halsduk – utan egen (besöks)stol!

Fortsätt läsa ”The Snowman Story 2022”

Åldrande kvinnor skriver att de lider av att inte längre ”bli sedda” eller tagna på allvar (särskilt av män), och unga människor berättar om sina skönhetsoperationer. Jag har läst men ej förstått – eller ej känt igen, snarare.

Beror det på att jag inte minns att jag nånsin blivit speciellt ”sedd” på det sättet? Att jag tyckt att mitt utseende var hyfsat OK? Med två undantag: En kort period i första tonåren, när jag blev medveten om min stora näsa (och förgäves försökte dölja den), och efter klimakteriet när jag plötsligt(?) fick en gravidmage som jag definitivt INTE kände igen som min.

Men annars. Jag kan självklart förstå att man kan vilja rätta till sånt som utstående öron, eller fördröja ålderstecken – alltså egentligen återställa sitt utseende så att man känner igen sig. Men en del skönhetsoperationer görs på människor, som verkar sträva efter att se ut som nån annan, inte sig själva.

Fortsätt läsa ”Om yttre och inre skönhet”

Ur Jan Troells film Utvandrarna från 70-talet minns jag särskilt scenen där familjen åker iväg i skrindan mot det nya okända landet – och Kristina vänder sig om och tittar mot det gamla hemmet, som hon visste att de aldrig mer skulle se. Och som hon alltid skulle längta tillbaka till. Nu ser jag att det kommer en ny filmatisering, denna gång berättad genom Kristinas ögon. Bilden ovan är en skärmdump från den officiella trailern.

Det är nog omöjligt att sätta sig in i vad det innebar att åka till Amerika för 1800-talets emigranter. De flesta hade aldrig varit utanför byn, ändå åkte de mot ett okänt öde i ett främmande land som de knappt visste någonting om. Även breven från tidigare utvandrare var inte alltid tillförlitliga – Fina-Kajsas son i filmen hade inte någon stor gård utan kurade alkoholiserad i ett ruckel.

Fortsätt läsa ”Hur vågade 1800-talets emigranter ge sig av till det okända landet i väster?”