En dag var min ena knoge röd och svullen, och när jag tittade närmare gick det en rad av röda fläckar från knogen och ända upp till armbågen. Men de verkade vara på väg att blekna, så jag tänkte inte mer på det. Förrän det började ill-klia, svullna och bli knallrött. Men sen bleknade det.

Så där höll det på – varje gång det lugnade ner sig trodde optimistiska jag NU! har det gått över. Men inte, det återkom, allt rödare och kliigare spred det sig ut på händer och fingrar. På bilden är det inte särskilt rött och svullet, men man ser hur märkena ligger i en tydlig rad. Sen tillkom en parallell rad på den armen, och en på den andra. Samt en liten filial på benet… . För att kunna sova för allt kliandet fick jag gå till sängs med en kylklamp från frysen att lägga armen på.

Till slut gav jag upp hoppet att det skulle ge med sig, ringde vårdcentralen och fick faktiskt en tid redan samma dag(!) Läkaren trodde att det var atopiskt eksem och gav mig recept på kortisonsalva – den svagare varianten eftersom han såg att jag har tunn hud. ”Men hör av dig om det inte fungerar, så får vi tänka vidare”. Först trodde jag att det fungerade, och började trappa ner. Men det var bara den vanliga gången: blekna, klia, rodna, blekna, klia…

Ringde VC och fick prata med en vänlig och mycket kunnig sköterska. Det visade sig att hon själv har atopiskt eksem och kunde tipsa mig om behandlingen. Och så fick jag recept på en starkare salva. Med samma nedslående (icke)resultat.

Nytt läkarbesök med noggrann undersökning. Nu såg det inte längre ut som eksem, möjligen för att jag använt generöst med mjukgörarande kräm. Varför ligger utslagen i rad – kan det vara så att de följer en blodåder? Kunde det möjligen vara – VÄGGLÖSS? EEHH! 😱

Jag läste förstås genast på. Och lärde mig att vägglöss inte är löss, utan baggar. De är fena på att hitta sovande människor, äter och gömmer sig sen i närheten tills det är dags för nästa måltid, efter ca 10 dar. Kändes skönt att de åtminstone inte bodde på mig. Men för säkerhets skull fick barnbarnet en annan barnvakt denna gång och vi funderade om vi skulle informera bostadsrättsföreningen direkt. För något år sen kollades lägenheterna i vår port (utan resultat), eftersom man någonstans hittat misstänkta kryp. Men vi bestämde oss för att först kolla med Anticimex.

Det var nog tur. Anticimex var inte villiga att rycka ut med stora sprutvagnen (eller hur de nu gör) bara för att någon fått utslag, de ville först ha någon form av tecken på att det verkligen fanns vägglöss. Enligt noggranna instruktioner skärskådade vi lakan, madrass och säng, med ficklampa och förstoringsglas. Till slut hittade vi ett litet kryp, fotade och skickade triumferande till Anticimex.

Svar: ”Detta är ingen lus. Det är en pälsänger.”

Åter på VC fick jag remiss till hudläkare, och blev förvarnad om att de brukar ha lång väntetid. Men redan efter några dagar (dessutom på en söndag!) ringde man och frågade om jag ville ta en återbudstid på onsdagen. Ja tack!
Sen bleknade utslaget (förstås) – och bleknade – och bleknade. Dagen före läkarbesöket dök det visserligen upp två nya små rader med prickar, en på varje hand, och det kliade fortfarande, men det var ändå ingenting jämfört med tidigare.

Jag ville ju ändå ha besked om vad detta kan vara, så jag gick till mottagningen, och sa generat: ”Jag känner mig som en tokig tant: Gå till doktorn för att visa ett utslag som knappt syns.” Men den vänlige doktorn svarade allvarligt: ”Det syns tillräckligt bra. Och tänk aldrig så!” Och så undersökte han noggrant, och intervjuade för att hitta ledtrådar.

”Det ser ju konstigt ut”, sa jag. ”Det tycker faktiskt jag också”, sa doktorn. Men han var i alla fall säker på att det INTE var vägglöss: ”De beter sig inte på det sättet. Det här är inga bett överhuvudtaget.” Och så fotograferade han, och tog ett vävnadsprov. Det kan ju låta illavarslande, så han försäkrade att ingenting tyder på något farligt. ”Men vi vill ju veta vad det är.” Ja tack!

Därför skulle jag dessutom ta blodprov på något av Karolinskas alla labb, som finns på många olika vårdcentraler, dock inte min. Det lät ju enkelt, enligt broschyren jag fick skulle det finnas ett inom promenadavstånd. Fast: på den adressen hittade jag inget labb?

En person utan lokalsinne (= jag) kollar alltid i förväg noga exakt vart jag ska. På hemsidan om Karolinskas labb finns också en lista över alla labb – fast där är inte vår grannort med. (Längre? För broschyren är äldre än hemsidans uppdatering.) Men i Solna hittade jag ett närbeläget labb, på Hotellgatan. Var ligger den? På kartan hittar jag inte den gatan, men inser till slut att vårdcentralen och labbet verkar ligga INNE i Solna centrum. Men VARFÖR SKRIVER MAN INTE DET DÅ? undrar en person utan lokalsinne.

Åker dit, går in i centrum – och se! där sitter en liten skylt med Karolinska labb plus Hotellgatan 3. Följer skyltar förbi kön in till provtagning, tar kölapp och efter en kvart är det min tur. Lätt som en plätt.

KLART! Nu kan jag sluta smyggnugga utslaget, så att det inte bleknar bort helt innan det hunnit bli kollat… Det är lugnare än förut, men fortsätter att klia. Inatt blev det kylklamp på överarmen.

Jag vet ännu inte vad som drabbade mig, men är tacksam för att vården verkar ha mer tålamod med mig än jag själv när jag får mina mysko krämpor.