Numera skriver jag mest på StockholmsMix, eftersom jag snöat in på Stockholms historia – speciellt stockholmarnas. Men i någon av de (digitala) gamla tidningsartiklarna om allmänt och blandat hittade jag den fantastiska historien om Dal-Brita. Och om henne kan man säga mycket, men i Stockholm hörde hon inte hemma. Så jag berättar om henne här istället.

Några bilder verkar inte finnas av Dal-Brita, men bilden ovan är från ett krönikespel om Sandviken 1942, där hon resolut lyfter på kjolen och river en remsa av särken för att förbinda rallaren Perssons tumme.

Övriga krönikespelare kommenterar (på vad som väl är dialekt):

Nog har ni duktiga karar i Dalarna, men den bästa av dem är nog i alla fall Dal-Brita här, som går å styr och ställer åt oss och är hemma med båd det ena å det andra.

I förra vicka klådde hon opp två dalslänningar, som tittat för djupt i stopet å vurti närgångna. Å i förrgår hjärte ho en granngumma te tvillingpojkar.

Det är inte så lätt att vaska fram sanningen bland alla skrönor och legender om Dal-Brita. Bland annat sägs det att hon var med och grävde kanalen som skulle förse Sandvikens järnverk med vattenkraft. På kanalbygget jobbade 300 man – och två kvinnor: Dal-Brita och hennes dotter Anna Brita.

Femtio år senare noterade konsulns sondotter Sigrid Göransson, att Dal-Brita ”sköt sin skottkärra som den starkaste karl, först vid kanalen, sedan i verket där hon till sist transporterade ved till ångpannorna. Dessemellan kokade hon kaffe och sålde.” Enligt skrönorna skulle hon även ha arbetat som rallare vid järnvägen och haft en krog i Jädran. Om någon inte betalade för drickat vände Brita uppochned på honom och skakade tills mynten föll ur fickorna.

Så berättas det.

Men enligt kyrkböckerna flyttade Brita inte till Högbo församling (som Sandviken då tillhörde) förrän i november 1865. Och då var både järnvägen och kanalen färdiga för länge sedan. Det är nog troligare att hon var med när det lilla vattenmagasinet byggdes 1869 – det som i dag kallas Dal-Britas damm.

Från augusti 1862 förde Järnverkets liggare, och därmed finns mer pålitliga uppgifter. Där kan man läsa att Brita Falk arbetade som vedskjutare på järnverket – den enda kvinnliga arbetaren. Hon såg till att ugnarna hade bränsle för att smälta järnet.

Hon försörjde sig också som ackuschörska, ett gammalt ord för barnmorska, och ”klok gumma”. Sandvikens arbetare hade många barn och bodde i början mest i jordkulor och hopsnickrade skjul. Kvinnorna dog ofta i barnsäng, men Dal-Brita hjälpte så gott hon kunde.

1866 gick järnverket i konkurs, och orten med ett par hundra innevånare blev utan arbetsgivare. Samtidigt utbröt epidemier av smittkoppor och kolera. Brita, som hade en mans fysik, bar de sjuka till den provisoriska ”sjukstugan” på Storgatan 5 (egentligen avsedd som ingenjörsbostad) och skötte personligen om dem. Märkligt nog klarade hon sig från att bli smittad.

Två gånger i månaden kom Dr von Sydow och Dr Sandberg till sjukstugan, och två medicine kandidater gjorde vad de kunde för att lindra plågor och rädda liv. En av dem blev smittad och dog, den andre uppfann en egen kur: Han hällde i de sjuka massor av öl, för att ersätta vätskeförlusterna, tillförde salter och fick patienterna att så lulliga att de åtminstone led mindre. Men mer än 70% av dem dog.

Förutom den dagliga vården var Brita även sjuktransportör. När någon insjuknade lyfte hon upp honom på ryggen och bar iväg honom till sjukstugan. Det gällde även dem som drabbats av smittkoppor och som ingen annan vågade vidröra.

1868 startade järnverket om, sen rasade kanalen ihop. 1869 deltog Brita några veckor i utgrävningen efter raset. Och 100 år senare fick hon ge namn till det som tidigare benämnts ”brekanaln”, men som så fick namnet ”Dal-Britas damm” – med minnessten och allt.

Brita Hansdotter Falk föddes i ett soldattorp den 15 april 1821. När hon var tio år gammal dog hennes far och bröderna lämnade hemmet.

Några år senare blev hon lillpiga på en gård, och 1835, då hon var 14 år, står i Gagnefs kyrkbok: ”Gått bort utan att nån wet hvart”.

22 år gammal gifte hon sig med en 15 år äldre dräng med fem styvbarn. Han dog efter tio år, strax efter att Brita fött sitt andra barn. Något år tidigare hade Britas 76-åriga mamma flyttat in hos familjen, och några år efter makens död födde Brita ett ”oäkta” barn. Modern flyttade snart för att istället bo hos en son, men de tre barnen måste försörjas. Och det gjorde Brita in i det sista.

Under tre månader vintern 1869-70 gjorde hon 50 dagsverken som vedskjuterska på järnverket, och tjänade en riksdaler per dag. Året därpå insjuknade hon i tyfus och dog den 15 april 1870, samma dag som hon fyllde 49 år.

Dal-Britas damm ligger mellan Fredriksgatan och Gamla Bruket. På plaketten står:

Arbetena med denna kanal påbörjades i mars 1862.
Genom stora jordras bildades här en damm. Från olika delar av landet kom arbetare för kanalgrävningen och en av dessa var Dal-Brita.

Dal-Brita omtalas som en kraftkvinna. Hon var rallare, sjukvårdare och samhällets första barnmorska.

För att hedra hennes minne kallas dammen för Dal-Britas damm.

Här kan man läsa mer om Dal-Brita.