Eftersom jag spontant är notoriskt trogen i alla mina relationer (och trivs väldigt bra med det) blir jag förstås nyfiken på Ann Heberleins artikel ”Otrohet gör att mina väninnor trivs med livet” med ingressen:

”Kvinnor är inte bara otrogna oftare än män, de blir gladare efteråt också, visar en studie. Ann Heberlein, som tidigare själv satt otroheten i system, tror sig veta varför.”

Heberlein skriver mycket om hur hjärnan påverkas av noradrenalin och dopamin som orsakar ett förälskelsens rus, och hänvisar (förstås) till kända namn som Beauvoir och Sartre som ansåg det direkt omoraliskt att kräva sexuell exklusivitet av den andre.

Hon kommer fram till att kvinnors nöjdhet med sin otrohet beror på två saker: bekräftelse och hormoner.

Jag inser förstås att alla kan vara otrogna. Det jag INTE begriper är hur man efteråt kan njuta av sin otrohet utan att känna att man svikit sin partner. För här handlar det om ”otrohet”, inte öppna relationer, där man kommit överens om att det är fritt fram. Då försvinner väl själva spänningsmomentet med det otillåtna, pirret. Efter vad jag förstår.

För säkerhets skull slår jag upp begreppet otrohet. RFSU skriver i kapitlet om sex och relationer: ”Otrohet betyder att man bryter mot de regler som man satt upp i ett förhållande. Vad otrohet är kan variera från person till person, så det är viktigt att man kommunicerar om var gränsen går för en själv.”

Ja, så tänker jag också.

Medan jag försöker formulera mina tankar skriver Emma Engdahl, professor i sociologi ett svar:

För den som vill ha både trygghet och spänning i en och samma relation eller med en och samma person gäller det att locka fram en växelverkan mellan trygghetssökande och äventyrslystnad. Saknar vi tålamodet och uppfinningsrikedomen för att klara av det – om vi i stället väljer att svika och bedra någon som vi påstår att vi älskar – då har vi inte bara gett upp tanken om kärlek som en pågående förhandling om hur vi vill leva tillsammans, utan också tanken om den större utopin, nämligen demokratin.

Och det resonemanget förstår jag. (OK, jag har aldrig tänkt på det som ett hot mot demokratin, men man måste kanske ta i för att bli sedd i spalterna nuförtiden.)

Och sedd blev hon, för Heberlein svarade (ilsket?): ”Engdahl skambelägger den sexuellt utlevande kvinnan.”
Och så ramlar hon av någon anledning in på bland annat sagoläsande transvestiter, PRIDE och manliga lucior(!). Och summerar:

”Själv betraktar jag äktenskapet som en form av samlevnad, öppen för förhandling.”

?? Fast – det är ju det hon INTE gör! Om man förhandlar och kommer överens är det väl ingen otrohet? Och utgångspunkten var ju att det väninnorna mådde så bra av var det upphetsande i att vara otrogna – inte att omförhandlat gamla avtal?

Heberleins svar gör mig ännu mer konfunderad, och när jag sen läser vad Engdahl svarar förstår jag varför:

Inte ett enda argument som Heberlein tar upp i sin replik har med min text att göra. Jag skriver om sveket som otrohet innebär, oavsett könstillhörighet. Jag skriver om vikten av att värna om frivilliga överenskommelser. Hon skriver om kvinnors sexuella frigörelse.
Min uppfattning är att kvinnans sexuella frigörelse i första hand handlar om hennes rätt till sexuell njutning och samtycke.

Och där hänger jag med. Jag kan till och med tycka att det här med att man håller (eller omförhandlar) överenskommelsen i relationen är en form av just samtycke. Partnern kanske också vill – eller är öppen för att – ändra den ursprungliga överenskommelsen. Men det får ju aldrig den veta som bakom ryggen på den andra smyger ut till spännande upphetsande otroheter… Lite trist, kan jag tycka.

Heberlein är teologie doktor i etik, som enligt SO-rummet handlar om
”våra argument för vår moral, t.ex. varför det är omoraliskt att vara otrogen mot sin partner. Etiken handlar alltså om hur vi tänker och resonerar kring moral.”

Borde inte en doktor i det ämnet kunna argumentera på ett sätt som även såna som jag begriper, åtminstone om vi anstränger oss? Och för mig verkar det som om hon inte riktigt vet vad vi andra menar med otrohet? Men det måste hon ju rimligen? Varför skriver hon då som hon gör? Frågor, frågor…

Fast det är klart, många klick blev det nog. Jag läste ju själv, flera gånger…

Så här tänker jag – i all enkelhet: Vad som gäller i en relation bestämmer parterna – inte bara en av dem. (Under förutsättningen att ingen skadas, förstås.)

För mig är kärnan lojalitet, tillit och närhet. Jag vill inte ha någon öppen relation, och om min partner vore otrogen skulle min tillit skakas. Jag skulle behöva prata igenom det. Om det visade sig att han ville iväg och hetsa upp sig på annat håll då och då – ja, då fick han se sig om efter en annan relation. Eller då kanske det enklaste är att inte ha nån alls?

Nu på gamla dar känns det i alla fall bättre än nånsin att ha en go relation med mycket närhet och tillit. För oss. Andra kan förstås vilja ha det på helt annat sätt.

PS: Om jag inte skriver här så ofta beror det inte på att jag skriver mindre. Men just nu handlar det mest om Stockholm(arna)s historia, och då blir det StockholmsMix.