I juletider kan jag känna mig mer ”eljest” än vanligt. Kanske är det bara jag, men jag tycker att vi just i år översköljts av ovanligt många amerikanska julfilmer med bländvit papperssnö och dito leenden, i landet där alla är glada och rena och ingen nånsin svär. Och så kontrasten: massor av personliga berättelser om den fruktansvärda julstressen – och ännu flera tips för att minska den.

Det kallas till och med ”ångest”, ett ord jag är mycket sparsam med att använda, eftersom jag sett riktig ångest på nära håll.

Jag känner inte igen något av det.

Ändå borde jag väl vara en av dem som försöker leva upp till tidigare generationers krav på en riktig husmor: Kvinna med barn och barnbarn, vars mamma var en ambitiös husmor. Jag minns särskilt att hon i familjens första lägenhet lyckades skura kökstaket så ordentligt att grundfärgen kom fram…

Däremot har jag inget minne av att hon verkade stressad inför jul. Den enda gång jag minns stress var när fem personer skulle åka sovvagn upp till Norrland på semester, och mamma säkert hade hela ansvaret för packningen. Då hängde det kläder framme i lampor och annat i veckor (som jag minns det), och man kände stressen i luften.

Barndomarnas jular minns jag som trevliga, vi hade både julmat och julgran och firade oftast med mostrar och morbröder som vi även annars umgicks med. Åtminstone vi barn måste ju ha fått julklappar, (annars skulle jag nog ha kommit ihåg det!) men jag har inga starka minnen av spänningen inför dem och eventuell besvikelse efteråt. Med tanke på vår ekonomi var det nog inga märkvärdiga presenter och jag har inget minne av att mina föräldrar gav varann någonting, När vi barn blev äldre föreslog mamma att vi skulle fira utan julklappar, och så blev det.

När jag i 20-årsåldern flyttat ihop med min kille firade vi jul vartannat år med min familj, vartannat med hans (i Berlin). Sen fick vi barn och skaffade stuga i Dalarna, där vi firade jul, oftast bara vi fyra. Det var en timmerstuga med brasa i storstugan, vintrarna där var kalla och snörika, och vår jul motsatsen till stressig.

Vi jobbade båda heltid, min man med mycket resande, och vi tyckte båda att det var toppen att bara stressa ner. Vi hade inte ens telefon, för det här var alltså före mobilernas tid, även om min man från jobbet faktiskt hade en (hypermodern!) biltelefon. Den såg ut ungefär som på bilden, och man KUNDE lyfta ur den ur bilen, men det minns jag inte att vi nånsin gjorde.

Min man, som var familjens kock, lagade den mat vi alla tyckte om, till nyår hade vi piroger och rosa bubbel (för oss vuxna). Barnen fick julklappar, vi kollade tillsammans på TVs jullovsfilmer, läste böcker och la pussel.

En gång julade vi i Stockholm med mina föräldrar och barnens kusiner, mest eftersom vi tänkte att det kanske var roligare för barnen. Men när vi året efter frågade ville de hellre åka till landet som vanligt, och förklarade vänligt: ”Annars blir det liksom ingen riktig jul.” Och det var ju precis vad vi ville, så vi fortsatte så.

Jag fortsätter fortfarande så, fast i ett nytt äktenskap med barn och barnbarn på båda håll. Nu är det barnbarnen som får julklappar, jag röjer av lite, plockar fram det julpynt vi särskilt gillar, viktigast är jultornet från gamla Östtyskland. Min (nuvarande) man står för matlagningen, men verkar inte det minsta stressad, utan är sitt vanliga avslappnade jag. Vilket förstås KAN bero på att han är man och alltså inte har så stora förväntningar att uppfylla som jag (borde ha).

Under jul och nyår träffar vi helt okomplicerat barn och barnbarn i omgångar – beroende på deras övriga planer på att träffa bland annat sina ”andra” föräldrar, eventuell sjukdom etc. Passar speciellt bra i pandemitider. Vi säger att vi finns där närhelst det passar – och så ger det sig.

Men så är det tydligen inte för alla. Julvärden Babben berättade om hur hennes mamma avvisade all hjälp från familjen med julmaten – tills de hörde hur hon grät i köket, nära att klappa ihop. Då först fick de komma och hjälpa till. Traditionen med moderssammanbrott hade Babben inte fört vidare: i hennes familj hjälptes alla åt.

Men alla(?) verkar ändå vara i ett crescendo av stress. Många upprepar: ”Varje år tänker jag att I ÅR ska jag trappa ner julfirandet, inte stressa.” Och så fortsätter man: ”Men jag misslyckas. Alltid.”

I detta verkar alla känna igen sig. Utom jag, då.

Självklart förstår jag att det kan vara roligt att upprätthålla traditioner, och att det för den som (till skillnad från mig) gillar att laga mat är extra kul att förgylla helgen med något speciellt att bjuda andra på.

Det jag inte begriper är att det oundvikligen(?) verkar urarta i stress (till och med kallas ångest). För det kan väl ändå inte sägas vara viktigt för överlevnaden att hålla den höga nivån som beskrivs?

Och – hemska tanke: Tänk om familjen inte uppskattar ansträngningarna, utan mest tycker det är – ja, lite jobbigt med denna stressade (ångestfyllda) mamma? 😨

Jag har i mitt liv lagt ner mycket tid på saker som är fullständigt oviktiga för överlevnaden – stickat, virkat och broderat, samt pysslat med diverse projekt, det har till och med hänt att jag gjort julklappsrim! Men allt det har jag gjort bara för att det var kul – och avstressande, även när jag jobbade så intensivt att jag fick träningsvärk. Nu skriver jag av samma skäl – och med samma effekt.

Medias jultips handlar även om hur man ska undvika konflikter med släktingar som man aldrig träffar annars och inte har något gemensamt med. I ett radioprogram mindes någon från barndomens jular en gubbe, som låg på soffan och svarade på alla frågesportfrågor så snabbt att ingen annan hann vara med. Något annat gjorde han inte, och det var enda gången på året man såg till honom. Enligt släktberättelsen var det dessutom han som supit upp familjens tillgångar, annars hade de varit rika. Men till julen skulle han komma och ligga där i soffan, det hörde liksom till.

Och då står jag där och är bara oförstående: VARFÖR det?

Och så det där med julklappar. I en frågespalt vill en pensionerad änka gärna fira jul med sina få kvarvarande släktingar, men har problem med julklapparna. Hon har bara sin pension men anstränger sig för att ändå köpa fina presenter som hon prydligt slår in, men själv får hon bara exempelvis billiga pappersservetter, dessutom slarvigt inslagna. Hon hade ett år föreslagit att man skulle skippa klapparna, men då fick hon själv ingen julklapp, medan alla andra gav varann lika fina saker som vanligt. Och det kändes ju inte heller riktigt bra.

I frågespalten fick hon svaret att om släktingarna gav henne ”enklare” presenter KUNDE man kanske tyda det som att de ville visa att det var OK om hon själv köpte enklare presenter till övriga.

”Warum einfach wenn es so schön kompliziert geht?” som tysken säger. (Varför inte krångla till det?)

Nä, jag begriper’et inte, har liksom ingen känsla för symboliken i presenter och uppvaktningar. Jag inser att det ska visa att man gillar någon och tänker på dem, men det är väl enklare att visa det direkt – med en kram, ett leende, eller som i mitt fall, med goa samtal? När jag fick julklappar i Berlin minns jag mest min rädsla för att jag inte skulle se tillräckligt glad ut och, det allra värsta: ”Tänk om presenten jag köpte blev FEL?” Båda rädslorna var ju för att någon skulle bli ledsen, så det kan väl sägas var nån sorts omtanke.

Vår jul i år var lugn och trevlig: Datum ändrades inte mycket, trots jultrafik och pågående RS, influensa, covid och vinterkräksjuka. Allihop tycker vi mycket om att träffa och vi har mycket att prata om. (Hoppas de tycker detsamma…) Och nu är jag tillbaks i min vardag där jag trivs så bra.

Och ser att frågespalterna nu handlar om ifall det är OK att sälja eller ge bort oönskade julklappar. Och så får man tips på olika sätt att klara ekonomin i januari för dem som lagt ut sina pengar bland annat på dessa oönskade klappar. Refräng:

Så överlever du årets (eller decenniets!) fattigaste månad.

Måste det verkligen vara så? Funderar jag. 🤔