Vi träffar ibland gamla klassisar – och tycker att de är trevligare nu på äldre dar. Nyligen hade vi besök av min mans gamla kompis, en alltid lika engagerad uppfinnare och funderare, som nu – något decennium efter pensionsåldern – är glad att han är fri att riktigt kunna ge järnet. Och så vi själva då, som bara blir bättre för varje dag. Tycker vi. Eller kan det vara tvärtom? Att det i själva verket är omdömet som fördunklas? 😰

Men sen läste jag Bodil Jönssons bok “Tid för det meningsfulla”, känner igen mig – och hittar en föreläsning med samma namn:

Att vi inte längre är unga när vi är gamla betyder inte att vi bara ska avveckla oss. I själva verket kommer det fram nya glädjeämnen och förmågor hela tiden, sådana som vi inte hade en aning om tidigare. Tänk bara att med åren få ett bättre samspel mellan kunskap och känslor! Och tänk att få vara med om hur suget efter det meningsfulla bara ökar.

Bodil Jönsson tror inte längre som när hon var barn, att man kan se människornas årsringar i deras hjärnor, men menar att vi precis som träd genom åren lägger på oss inre årsringar, som kan växelverka med varann. Vår yta visar bara upp den senaste, men de andra finns med hela tiden och är det som ger människan hennes identitet och existens i en djupare bemärkelse.

De kan vara det som gör att många av oss känner sig yngre än vi ”är”. Inte för att vi försöker förneka vår ålder och spela yngre (även om det också förekommer!) utan för att alla de erfarenhetsassociationer vi gör går till upplevelser från tidigare årsringar.

Jag känner igen mig. Och tänker man så blir det ju ganska tydligt vilken fördel det är att vara gammal – vi har ju många fler årsringar!

Tidigare i livet måste vi hektiskt försöka få ihop just den årsring som då formades. En av våra viktigaste uppgifter som gamla (för egen och andras skull) kan vara detta att betänka våra liv. Nya perspektiv kan komma upp som kanske vänder upp och ner på det man tidigare hållit för rätt och riktigt. I bästa fall kan man bli en bra extravuxen för egna och andras barn och barnbarn – med annat perspektiv än föräldrarna, med mera tid och färre låsningar.

Själv märker jag att jag associerar på ett helt annat sätt än tidigare när jag tänker, pratar och skriver. Tidigare undrade jag ibland hur skribenter oupphörligt kunde klämma ur sig nya texter, men nu märker jag att ju mer jag skriver, desto fler nya idéer dyker det upp – med utgångspunkt från vad jag upplevt/läst/hört/kommit att tänka på. Och börjat associera och tänka vidare kring.

Bodil skriver: Många gånger har jag önskat att jag kunde vara lite mer “som folk” och bara låta det obegripliga vara. Men nu har jag börjat acceptera mitt eviga sökande efter mönster och sammanhang: “då är jag väl sån då – hur kan jag leva med det?” Nu har jag i princip all tid i världen för det som är meningsfullt – men ingen tid alls till det meningslösa.

När jag själv hör förtjusta skildringar av det sociala seniorboendet med fylld aktivitetskalender får jag bekräftat det jag redan visste: Det är inget  för mig! Jag vill inte vara trevlig och social hela tiden, bara när och hur jag själv vill. Då kan jag å andra sidan vara jävligt trevlig.

Lära oss kan vi också, vi gamla, fast på lite annat sätt. På senare tid har man hittat bevis för att hjärnan förblir plastisk och nybildande HELA livet och att förmågan till tankar och känslor likaledes fortsätter att utvecklas. Och som alltid gäller att ju mer man använder kropp och knopp, desto bättre blir de.

Små barn lär sig så det knakar och har ett fantastiskt minne för detaljer. De lever ju ett liv fullt av förstagångshändelser, som de ska skapa samband mellan. Som vuxna tar vi inte in alla vardagens detaljer, utan kollar helheten och om något verkar “fel”. Om vi skulle fortsätta att suga i oss varenda detalj i tunnelbanan under morgonrusningen skulle vi vara uttröttade redan när vi kom fram till jobbet.

Alla vet att ju äldre man blir desto sämre blir man på detaljer – namn, årtal etc. Det är inte fakta vi lägger på minnet, utan samband. Men idag behöver vi inte rabbelkunskaper på samma sätt som förr, vi har ju nätet. Vi är inte heller lika beroende som tidigare av vår muskelstyrka, som ju också minskar med åren. Och det finns reservdelar för förslitna kroppsdelar.

Det som däremot förväntas av oss alla är att kunna tänka själva, agera självständigt och fatta egna beslut. Och det kan vi. Jag minns hur skönt det var när jag började inse att jag inte behövde ta omvägen via “hur skulle andra göra” innan jag bestämde mig. I allmänhet räcker det numera med att jag kollar med mig själv.

Som gamla har vi mer erfarenheter än någonsin tidigare och det betyder att vi i bästa fall kan utveckla en skarp klarsyn. Inte nog med det. Vi har ju två olika hjärnhalvor, som hanterar känslor och kunskap. Enligt nya forskningsrön blir kontakten mellan hjärnhalvorna allt bättre med åren – åtminstone till åttioårsåldern.

Det finns en okunskap om åldrande, både hos gamla och unga. Gamla människor kan stirra sig blinda på sitt försämrade minne för namn och underskatta värdet av sina årsringar. Unga ser ofta gamla som isolerade och beklagansvärda, och ålderdomen som något att gruva sig för. I själva verket är det vanligare att unga känner sig ensamma än att gamla gör det, och våld riktar sig mest mot jämnåriga, inte mot gamla. Jag vet inte om det finns senare undersökningar, men i boken från 2012 nämns Apotekets hälsoundersökning 2011: Den sammanvägt bästa hälsan hade åldersgruppen 66+.

Bodil funderar kring det här med arbete kontra pension, nu när vi blir allt äldre och piggare. Kanske vi så småningom kan göra som konstnärerna: arbeta på med det som engagerar oss och hitta nya former för att backa upp varandra livet igenom. Varför skulle ex vis inte en gammal sjuksköterska få gräddfilen att behålla bara sina favoritpatienter – och  med dem komma överens om arbetstider och  -former som passar båda parter?

Själv har jag plockat det goaste ur mitt jobb – skrivandet. Fast betalt får jag förstås inte, och nyttigt vet jag inte om det är för nån annan än mig själv. Gott så!

I sin blogg uppmuntrar Bodil till kommentarer och tankeutbyte:

På sitt sätt är det inte så lite motsägelsefullt att just jag har en blogg. Jag hör till de människor som brukar försöka undvika småprat – jag är semieremit, gillar tystnad, eftertanke, ostörd koncentration…. mobilpratande, smsande, mejlande, chattande – den samtidiga överalltvaron skapad blott därför att tidsandan förbjuder närvaro och härvaro.

Och här sitter jag nu – med en blogg!  Den underminerar inte vare sig min närvaro eller härvaro i livet utan snarare förstärker den… Det kan alltså fungera, bara man hittar balansen mellan småpratet och det djupgående. Det är något med den sociala friktionen som är så värdefullt. Möten med människor behöver ju inte handla om att ”frottera sig mot varandra för att skapa illusionen av samhörighet och kontakt.” De kan i stället leda till att man hjälper varandra att slippa stelna i föreställningar, fördomar, förnöjsamhet och en massa annat på ”för”.  Ja, att helt enkelt hålla sig levande på djupet.