Nyligen läste jag en recension av ”Kvinnor utan barn”: Författaren Sara Martinssons tidigaste minne är en insikt om att inte vilja ha barn. Nu är hon 42 år, och har skrivit en bok om varför.

Det lät ju intressant, men enligt recensionen berättar hon inte just några livshistorier, utan hävdar att ingen egentligen vill bli gravid, utan hjärntvättats till det av onda krafter i samhället: bibeln, patriarkatet och den medicinska vetenskapen som hetsar oss in i familjelivet genom att överdriva riskerna med sena graviditeter. Människan har ingen biologisk instinkt att föröka sig, bara sexdrift. Barnlängtan är bara en kulturell konstruktion.

Synd, tänkte jag som tycker att det varit intressant att läsa hur det var att INTE känna den starka längtan efter barn, som förvånade mig själv den gången jag drabbades.

Kunde det vara så att jag hjärntvättats till detta av samhället? I så fall på ett sataniskt omärkligt sätt, för jag minns inte att någon överhuvudtaget tagit upp frågan med mig, förrän jag talade om för min man att jag hade börjat längta efter barn. ”Varför då?” frågade han, helt logiskt, och jag hade ingen aning.

Varför ville jag byta ut ett bekvämt och bra liv mot något som jag inte hade några romantiska illusioner om? Jag hade ju två mycket yngre småsyskon, och visste även hur mycket som kunde gå snett, både med graviditet, förlossning och mödraskap. Och ingen, inte ens min mamma, hade nånsin frågat varför jag inte hade barn trots att jag levde i en stabil tvåsamhet och var över 25 år. Det var sent för en förstföderska på 70-talet, och mina närmaste arbetskamrater hade barn (men ingen man).

Just eftersom jag visste hur jobbigt det var med bebisar väntade jag tills längtan blev oemotståndlig, och den hjälpte mig sen förbi sömnbrist och annat oromantiskt. Ganska snart förvånade jag mig själv med att snabbt känna mig oväntat trygg i rollen som mamma. (Var jag manipulerad även till detta?) Men jag hade förstås god hjälp av min egen mamma. Inte för att hon var utbildad barnsköterska (för det var hon) utan för att hon hade en fantastisk förmåga att känna in sig i barn. Så mycket faktiskt att hon struntade i en hel del av det hon lärt sig i utbildningen på 40-talet. Jag läste hennes gamla lärobok och frågade förskräckt om en del av dess regler: ”Gjorde du så här?” Svar: ”Nej, aldrig.” Tack, mamma!

Nu på gamla dar skulle livet kännas bra mycket fattigare utan (bonus)barn och barnbarn. Men för den skull tycker jag inte att barnlösa är onormala, okvinnliga, kärlekslösa eller självupptagna. Inte behöver de förklara sig heller – om de inte vill, förstås och skriver böcker om det. Jag ställer inga närgågna frågor, utan tänker helt naivt att det är väl bra att man inte skaffar barn om man inte längtar. För det är en jävla massa jobb man drar på sig. Också.

Men det vore som sagt intressant att få en inblick i hur det är, inifrån. Vilket jag tyvärr inte verkar kunna få i den här boken.

Men kanske är allt HELT annorlunda nuförtiden? Jag är ju en gammal mänska – det är väl därför jag inte begriper.

Sen lyssnade jag på nattradion där en annan gammal mänska dök upp – jämnåriga Amelia Adamo. Varför blir jag irriterad av henne? Jo, jag tycker det är tramsigt att säga ”äldre” istället för ”gammal” om oss båda: ”Äldre än vaddå, liksom?” fräser jag. Och vad är det för larv att ”70 är det nya 50”? Själv tycker jag att jag har ändrats/utvecklats mycket (även) under de senaste 20 åren.

Men i nattradion pratade Adamo om att vilja tala om för barn och barnbarn att det faktiskt kan vara roligare att bli gammal än vad de unga tror – och så tycker ju jag också. (Alltid med tillägget ”om man får må bra”.) Och jag citerar gärna makens klasskompis: ”Vår plikt är att inge yngre generationer hopp!”

Så varför blir jag provocerad och bortstött när Adamo egentligen säger samma sak?

Efter en stund kommer jag på orsaken: För att hon är så TVÄRSÄKER.

Hon säger också att vi gamlingar (hon säger förstås ”äldre”) har något de yngre saknar: vishet. Eftersom vi har varit där de nu är.

Och så kan jag också känna, fast jag nog aldrig kallat det ”vishet”. Men jag känner mig tryggare i mig själv, vet vem jag är och står för det. Jag försöker inte längre dölja mina knäppigheter genom att rätta mig efter hur en annan (dvs normal) människa skulle bete sig i den här situationen. Åtminstone inte inte lika ofta som förr – vi är ju ändå flockdjur. Men för det mesta går jag numera efter hur jag själv vill göra eller vara.

Och den insikten (”visheten”, om man så vill) gör att jag känner allt större förståelse för andra. Hur lika och olika vi är, tänker och känner.

Så ju äldre (och möjligen visare) jag blir, desto mindre tvärsäker är jag om hur allt ÄR, och hur andra ska vara, tänka och göra.

Jag säger ungefär som ärkebiskopen när SVT frågade hur Jesus kan ha uppstått från de döda: ”Det vet väl inte jag!”:

Hur i all världen skulle jag kunna veta vad som är rätt för andra? Har ju fullt upp att hålla reda på mig själv.