Vi satt förstås som klistrade framför TVn när det var 30-årsjubileum av Berlinmurens fall. Jag har ju så att säga varit med hela vägen: mina barns far, som är från Västberlin, mindes när muren byggdes 1961 och han blev erbjuden att stanna kvar i Västtyskland, där han var på scoutmöte. Många trodde att detta var slutet för Västberlin, isolerat mitt inne i Östtyskland.

Så var det inte: från sent 60-tal åkte vi regelbundet dit och känner igen det man visade i TV-dokumentären, exempelvis östtyska gränskontrollen med speglar under bilarna och pinnar i bensintanken. Vi måste också lossa och lyfta upp baksätet för inspektion. Strax efter murens fall åkte vi tillbaka, och dottern var en av dem som försökte hacka murbitar. Den var dock för hård…

Det enda jag riktigt saknade i dokumentären var den berömda presskonferensen där Schabowski sa fel när han berättat att det skulle bli lättare att resa ut ur DDR och på en journalistfråga svarade att detta såvitt han kunde se skulle börja gälla ”sofort, unverzüglich”, dvs omedelbart. Östtyskarna såg detta på TV och många av dem gick direkt till muren för att kolla. Och vakterna som man inte hunnit instruera släppte igenom dem. Muren försvann lika överraskande som den kommit.

En otrolig historia, alltså, som jag ville skriva mer om här. Och jag hittade omedelbart ett nytt youtube-klipp med HELA presskonferensen, i tyskt original, där man kan se journalisternas reaktion vid beskedet. Längst fram sitter dessutom SVTs Ingrid Thörnqvist, som även rapporterade från 30-årsjubileet (och som vi råkar känna).
För den som bara vill se avsnittet om de nya utresereglerna kommer det alldeles mot slutet.

Fortsätt läsa ”Mannen som öppnade Berlinmuren – utan att inse det”

Jag har alltid fascinerats av miljöer som plötsligt övergivits och lämnats att förfalla, orörda: gamla hus, byar, industrifastigheter, mentalsjukhus, … Vilka människor fanns där? Hur gick det till när de försvann och vad hände sen? Något liknande kände jag för Västberlins Geisterbahnhöfe.

Fortsätt läsa ”Berlin 1960-90: Geisterbahnhöfe m m”

Egna (och andras) minnen om hur det var att ta sig till Berlin på den tiden det var Västberlin och låg i DDR (Östtyskland). Absurd situation som varade länge.

Vi tog färjan till Sassnitz. Man visste inte i förväg vilken färja man skulle åka med – svensk elller östtysk. Blev det den östtyska minns jag – förutom det sandpappriga toapapperet, förstås –  speciellt kaffet, som smakade bränt, dock inte kaffe. Och att det ofta var ganska få av matsedelns rätter som fanns. Men det fick man reda på först sedan man beställt. Många beställningsförsök blev det… Fortsätt läsa ”Berlin 1960-90: Bil till Västberlin”

Efter krigsslutet fick Berlins flygplatser bara användas av segermakternas plan. Om man flög från Stockholm till Västberlin, som vi gjorde några gånger,  måste man alltid byta i Västtyskland för vidare transport med ”allierat” flygbolag den sista biten till Tempelhof eller Tegel.

Flygplatserna låg i olika ockupationssektorer: Tegel (fransk), Tempelhof (amerikansk), Gatow (engelsk) och Schönefeld (sovjetisk, utanför Berlin). Så Lufthansa fick alltså inte flyga mellan Västtyskland och Västberlin, på grund av Berlins ”särskilda status” som en stad kontrollerad av de allierade. Fortsätt läsa ”Berlin 1960-90: Flyg till Västberlin”

Den 13 augusti 1961 började man bygga en mur i Berlin. Från slutet av 60-talet och många år framåt var vi där många gånger. 1989 föll muren plötsligt. Strax därefter var min dotter en av talrika ”Mauerspechte” (murhackspettar), som angrep muren med sina små  hackor.

Den visade sig vara knallhård. Vi fick köpa våra souvenirstenar. 

Jag har inget personligt minne av murens uppförande, men västberlinaren som senare skulle bli min man var på scoutläger i Västtyskland när muren byggdes – två månader efter  Walter Ulbrchts högtidliga försäkran

Ingen har för avsikt att bygga en mur!…

Fortsätt läsa ”Berlinmuren 1961 – 89”