Dramatik, inte bara vid Checkpoint Charlie – om gränskontrollerna mellan Berlin och Berlin

Under Berlinmurens år 1961-89 reste vår familj ofta med bil genom DDR till Västberlin, där min mans familj bodde. Hur övervakade var vi egentligen? Jag visste ju att det kollades hur lång tid genomfarten tog, och vi måste skriva upp exakt hur mycket pengar vi hade vid in- och utresa. Vi skulle inte umgås med lokalbefolkningen, så om pengarna minskat eller resan tagit längre tid än beräknat måste vi förklara varför, visa kvitto på måltider, bilreparationer etc. När vår lille son på en rastplats klättrat upp på stenbordet svängde omgående en polisbil in och vi blev beskyllda för ”möjlig nedsmutsning av statens egendom”. Jag antar att rastplatsen var kameraövervakad, men hur kunde de vara på plats så snabbt?

Nu finns mängder av Stasis material tillgängligt på Stasi Mediatech, och där hittar jag bland annat en video som visar en bil från Västberlin på väg genom DDR, filmat av Stasimedarbetare i bilen framför. Utan ljud skumpar man i 7 minuter och 7 sekunder fram på ojämna vägar, ofta kantade av de trafikfarliga alléer som en gång höll på att bli vår död. Jag känner precis igen mig, även om jag inte begriper vad man skulle använda filmen till. ”Som ett led i personkontrollen dokumenterade Stasi ibland alla observationsobjektets rörelser” läser jag.

Liten historielektion: Efter andra världskriget delade segermakterna Frankrike, Storbritannien, USA och Sovjet upp Tyskland mellan sig. Huvudstaden Berlin hamnade i Sovjets del, men västmakterna fick varsin sektor. Tysklands västliga delar blev småningom ”BRD (Bundesrepublik Deutschland)”, den sovjetiska ”DDR (Deutsche Demokratische Republik)”, och de båda Tyskland skildes åt av en välbevakad gräns. I Berlins tre västliga sektorer markerades gränserna bara med skyltar, medan Sovjet 1961 byggde en mur mellan sin del och den övriga staden: Berlinmuren, som ända till 1989 säkrades av den östtyska säkerhetspolisen, kallad Stasi.

Skyltarna står kvar, vid Checkpoint Charlie kompletterade med anvisningen att ockupanterna ska följa trafikregler och inte bära vapen när de inte är i tjänst. Bilden är från 1989, natten när muren öppnades.

Bild: Bundesarchiv, Bild 183-1989-1110-018 / Oberst, Klaus / CC-BY-SA 3.0

Liten ordlista: I DDR kallades Berlinmuren officiellt ”antifascistisk skyddsmur”, Östberlin var ”Berlin, DDRs huvudstad”, Västberlin ”den enskilda politiska enheten Västberlin”, vars medborgare inte var västtyska medborgare och inte hade pass, bara Ausweis (legitimation). (Först när min man efter sin flytt till Sverige behövde förnya sitt Ausweis fick han ett västtyskt pass, utfärdat av västtyska ambassaden i Stockholm.)

När man åkte bil genom DDR till Västberlin fick man alltså inte följa skyltarna till ”BERLIN”, utan dem med ”Transit Westberlin”. Annars hamnade man i Östberlin, och fick betala böter – i västvaluta. Ibland undrade jag hur många svenskar som åkte fel där.

Rapporter från natten när muren föll – från Stasis arkiv

Stasi Mediatech hittar jag noggranna rapporter från de olika gränsövergångarna natten när muren föll. Liksom alla andra var ju gränsvakterna fullständigt oförberedda när Schabowski av misstag meddelat att muren redan var öppen och kontrollstationerna plötsligt översvämmades av östtyskar som ville kolla om det var sant. Vid Bornholmer strasse var man först med att inse att situationen var ohållbar, och börja släppa igenom människorna.

Från kl 23.30 den 9 november till 04.00 nästa morgon begav sig totalt 68.000 DDR-medborgare och 9.700 bilar till Västberlin, av dem återvände (före klockan 4) 45.000 med 5.200 bilar. Enligt rapporterna förekom inga incidenter eller provokationer, utan i en del fall ”till och med sympatiyttringar mot de uniformerade”. Fast ganska bråkigt var det förstås delvis. Det märkligaste var egentligen att ingen blev skjuten.

Rapporten ”Information om lägesutvecklingen vid gränsövergångsställena från huvudstaden (dvs Östberlin) till Västberlin” gäller alltså tiden fram till 04.00 på morgonen. En karta över de f d gränsövergångarna finns här. Nedan går jag igenom dem från norr till söder, för övergångar med olika beteckning i öst och väst står det andra namnet inom parentes.

Dessutom har jag noterat vilka kategorier som fick korsa gränsen vid de olika övergångarna. Reglerna var strikta: När min man tillsammans med mig försökte åka ut ur Berlin på samma sätt som han brukade fick vi vända. Som utlänning behövde jag ett extrapapper som jag dagen efter fick gå över Checkpoint Charlie för att hämta – alldeles ensam, för där fick ingen västberlinare gå över.

🛂  BORNHOLMER STRASSE (väst: Bösebrücke) var övergång för västberlinare, BRD- och DDR-medborgare samt diplomater. Åren 1961-89 var pendeltågsstationen Bornholmer Strasse en så kallad spökstation, där inga tåg stannade.

9 november utreste här 20.000 personer/1.050 bilar, och 20.000 personer/600 bilar återvände.
Hit kom de första östberlinarna redan 19.50, och man försökte förgäves få instruktioner från högre ort. Först närmare halv tio fick man order att släppa över de bråkigaste – och stämpla deras papper så att de inte skulle kunna återvända hem. (Det talade man inte om för de utresande, men som saker sen utvecklades tappade stämpeln snabbt sin betydelse.) 23.30 måste biltrafiken inställas, eftersom flera tusen fotgängare trängdes vid övergången, och två timmar senare fick man ge upp försöken att stämpla de utresande. Rapporten avslutas: ”DDR-medborgarna sa till kontrollanterna att de nu trodde på vad som sagts om resemöjligheterna.”

Bilden är från julafton 1989, när västberlinare och västtyskar från midnatt kunde åka till DDR utan att visa visa eller växla in pengar. (Fast viss kontroll verkar de väl ha.)

Bild: Bundesarchiv, Bild 183-1989-1224-001 / Link, Hubert / CC-BY-SA 3.0

Idag finns här minnesplatsen ”Platz des 9. November 1989”.

🛂  CHAUSSEESTRASSE var övergång för västberlinare och DDR-medborgare.

Detta var en av de minst kända övergångarna, men ett flyktförsök är välkänt: Den 8 april 1989 försökte två unga män fly genom att hoppa över gränsbommen, men stoppades av passkontrollanternas varningsskott. Detta väckte uppmärksamhet eftersom gränstrupperna redan den 3 april fått order att inte längre skjuta mot flyktingar. Passkontrollanterna tillhörde emellertid inte gränstrupperna och kände därför inte till den nya bestämmelsen.

Bilden visar gränsövergången Chausseestraße riktning Berlin-Wedding 8 juni 72.

Bild: Willy Pragher [CC BY 3.0]
9 november utreste här 11.100 personer/1.900 bilar, och 9.300 personer/1.600 bilar återvände.
Enligt rapporten gick det ordningsamt till, från 23.40 släppte man igenom dem som visade Ausweis, och man antecknade också från vilka områden de kom.

🛂  INVALIDENSTRASSE (väst: Sandkrugbrücke) var övergång för västberlinare och DDR-medborgare

I maj 1963 försökte här åtta unga män och kvinnor köra igenom gränsen i en stulen buss. 138 skott avlossades innan bussen stoppades, och tre av flyktingarna skadades svårt. De skadade dömdes småningom till straffarbete i 9 resp 10 år, övriga fick fängelse i 3 till 7,5 år. Som efter varje flyktförsök förstärktes sedan säkerhetsåtgärderna vid övergångsstället. Så gjorde man även efter lyckade flykter: genom västliga tidningar och TV fick man ju i allmänhet veta hur de gått till.

Här kan man läsa mera om en del lyckade och misslyckade flyktförsök.

Bilden visar gränsövergången 1987.

Bild: Roehrensee [CC BY-SA 3.0]
9 november utreste här 8.000 personer/5.000 bilar, och 6.000 personer/3.000 bilar återvände.
Rapporten berättar även att 4-5.000 västberlinare samlades på västsidan, 500 tog sig in på själva övergångsstället och ropade i talkör: ”Vi vill in!”, vilket förstås störde alla som ville ut.

Klockan 01.35 tog sig västberlinarna över murar och andra hinder och trängde in på övergångsstället. Bland dem befann sig Västberlins borgmästare Walter Momper, som klev upp på ett bord och i megafon försökte få människorna att avstå från både in- och utresa. Ingen brydde sig. Momper uppmanade då västberlinarna att lämna området och låta DDR-borgarna passera till Västberlin för att ”inte förstöra denna historiska stund”. Enligt rapporten befann sig även Diepgen där, dvs Mompers företrädare – och efterträdare, för han blev 1961 den förste borgmästaren i det enade Berlin.

I rapporten noterades också att DDR-medborgare och västberlinare sedan firade, ”delvis med alkohol”, och det gick bara att kontrollera bilarna, inte fotgängarna. Klockan 03.30 normaliserades läget och kontrollen kunde återupptas.

🛂  BAHNHOF FRIEDRICHSTRASSE var övergång för västberlinare, BRD- och DDR-medborgare, utlänningar, samt utlänningar som kom med S- och U-Bahn samt fjärrtåg.

Järnvägsstationen Friedrichstrasse låg helt på DDRs mark och var den sista stationen före gränsen till Västberlin. Efter 1961 blev det gränsövergång för både öst- och västberlinare – och troligen den vanligaste vägen att slussa in agenter.

9 november utreste 2.300 personer, och 750 personer återvände.
Sammanfattningsvis verkar det ha gått lugnt till, och alla fick sin stämpel.

Paviljongen där gränskontrollerna ägde rum kallades allmänt ”Tränenpalast” (tårpalatset), eftersom så många tvingats ta avsked där. År 2011 invigdes i byggnaden en permanent utställning om gränsövergångens historia: ”GrenzErfahrungen. Alltag der deutschen Teilung“ . Bilden är från 1990.

Tränenpalast 1990, Bundesarchiv, Bild 183-1990-0403-016 / Franke, Klaus / CC-BY-SA 3.0

🛂  ”CHECKPOINT CHARLIE”, egentligen FRIEDRICHSTRASSE (väst: Zimmerstraße) var övergång för de allierade, utlänningar, DDR-medborgare samt diplomater. (Där måste alltså jag gå över, men min västberlinska familj fick inte.)

”Checkpoint Charlie“ fick sitt namn efter Nato-alfabetet. De allierade nådde Berlins centrum via tre olika kontrollstationer: Från BRD via ”Checkpoint A(lpha)” vid Helmstedt, från DDR via ”Checkpoint B(ravo)” vid Drewitz, och så från Västberlin via ”Checkpoint C(harlie) på Friedrichstrasse.

Checkpoint Charlie augusti 1963, från västsidan, av Roger Wollstadt [CC BY-SA 2.0]
Under Berlinkrisen 1961 stod Checkpoint Charlie flera gånger i centrum för konflikten mellan öst och väst. Mest hotfull var situationen den 27 oktober 1961, då tio amerikanska och lika många sovjetiska stridsvagnar riktade kanonerna mot varandra, och hade order: ”Skjut om de andra skjuter.”

Bild: U.S. Army photoPhoto Credit: USAMHI [Public domain]
Det började den 22 oktober när den amerikanske ambassadtjänstemannen Allan Lightner stoppades vid gränsen till Östberlin. Han försökte trampa på gasen för att  sig igenom, men vägen mellan gränshindren var för krokig. Plötsligt kom fyra amerikanska stridsvagnar och två pansarskyttefordon körande. De amerikanska gränsvakterna hade rapporterat till sina befälhavare, som beslutade att genomdriva den fria rörligheten över gränsen. Åtta soldater eskorterade Lightner över gränsen utan motstånd från de häpna östtyska vakterna. Den kvällen körde Lightner tre gånger över gränsen med militäreskort för att understryka rätten att fritt korsa gränsen. Liknande incidenter upprepades de följande dagarna, och till slut beslöt Sovjet att matcha amerikanerna stridsvagn för stridsvagn vid Checkpoint Charlie: ”Vi har också stridsvagnar!”.

Strax efter sex på kvällen den 27 oktober stod alltså tio amerikanska stridsvagnar och tio sovjetiska på var sin sida om gränsen med kanonerna riktade mot varandra. Stämningen var spänd till bristningspunkten och alla vapen skarpladdade.

Efter hårda förhandlingar enades man om en kompromiss som Berlin fick leva med i 28 år: Om Chrusjtjov drog sig tillbaka först skulle Kennedy acceptera muren. Som han sa: ”Det är ingen särskilt bra lösning, men en mur är fan så mycket bättre än ett krig.” På förmiddagen den 28 oktober backade en av de sovjetiska stridsvagnarna några meter, sen backade en amerikansk, osv. Klockan elva var det lugnt vid Checkpoint Charlie.

Här gjordes många flyktförsök. Ett av de mest kända är 19-årige Peter Fechter, som i augusti 62 nästan hann fram till muren innan han sköts och svårt skadad blev liggande på den östra sidan. Han dog efter en knapp timme och bars bort inför ögonen på västvärldens TV-kameror, som hunnit ta sig dit medan han långsamt förblödde. Idag finns ett flertal minnesmärken över Peter Fechter, bland annat vid Brandenburger Tor och Checkpoint Charlie.

9 november utreste här 5.325 personer, och 442 personer återvände.
Från midnatt gick det på grund av trängseln bara att komma fram till fots. De utlänningar som kommit i bilar, däribland diplomater, hänvisades till övergången till Heinrich-Heine-Strasse. Vid 4-tiden återstod bara 300 personer. Från västtyskt territorium ”förekom provokationer” och rapporten avslutas: ”I motsats till västberlinarna uppträdde DDR-medborgarna vänligt och korrekt”.

Idag är Checkpoint Charlie en av Berlins populäraste turistmål, med bland annat Murmuseet. Den ursprungliga kontrollbaracken revs visserligen 1990 (resterna finns på AliiertenMuseum), men år 2000 uppfördes en kopia, där tills helt nyligen skådespelare utklädda till ockupationsmakternas soldater ställt upp för fotografering, med flaggor och allt. Nu, i november 2019, läser jag att fejksoldaterna stoppats, anklagade för att trakassera turister som vägrade betala för att ta bilder av dem.

När vi var där 2013 stod de där, fast de märkte nog inte att vi fotade dem:

🛂  HEINRICH-HEINE-STRASSE var övergång för BRD- och DDR-medborgare samt diplomater.

Denna övergång var en av de ytmässigt största, eftersom man kontrollerade även post och paket.

Heinrich Heine-strasse juni 65, av Willy Pragher [CC BY 3.0]
I april 1962 försökte tre män fly genom att köra en lastbil med sand igenom gränsbommarna. Trots att de blev beskjutna lyckades föraren Klaus Brüske styra bilen över gränsen innan han dog – inte av skottskadorna, utan kvävd av sanden som trängt in i förarhytten. Hans medresenärer skadades.

Efter detta flyktförsök förbättrades farthindren. Ändå försökte två västberlinare i december 1965 smuggla ut två kvinnor från öst. Kvinnorna gömdes i deras bil, men upptäcktes och föraren sköts när han försökte fly till fots. Kvinnorna fick mellan 30 och 24 månaders fängelse, den överlevande mannen dömdes till tolv år, men blev efter halva tiden förvisad till väst.

9 november utreste här 4.000 personer/800 bilar, och 1.100 personer/150 bilar återvände.
Vid 23-tiden kom de första 100 personerna och 10 bilar. Antalet ökade snabbt, och efter en halvtimme måste man börja släppa igenom människorna, med stämplade Ausweise. På västsidan uppehöll sig 300 personer, varav något hundratal ibland tog sig över till övergångsstället och ropade: ”Vi vill in!”.

🛂  OBERBAUMBRÜCKE hette bron som gick över Spree mellan Kreuzberg och Friedrichshain. Den var övergång för västberlinare och DDR-medborgare till fots.

En oktobernatt 1961 försökte Udo Düllick simma över Spree till väst men var en av de många som drunknade. På det här stället var hela Spree östtyskt territorium och inte bara flyktingar utan även fem lekande barn drunknade här. Västberlinarna vågade inte ingripa eftersom de fruktade att bli skjutna, och de östtyska vakterna ingrep inte heller. Först den 29 oktober 1975 fick västberlinarna tillstånd att ingripa i nödsituationer utan att bli beskjutna.

1964 fick östtyska pensionärer tillstånd att resa över till väst. Bilden visar ett känslosamt möte vid Oberbaumbrücke.

Bundesarchiv, B 145 Bild-P088843A / CC-BY-SA 3.0

9 november utreste här 1.800 personer, och 1.100 återvände.
Vid 22-tiden hade flera hundra samlats och efter en halvtimme började kontrollen. Vid tolvtiden tvingades man av anstormningen att inställa stämplandet – utom för dem som sa att de inte tänkte återvända. Vid midnatt ville ca 300 västberlinare in i öst, men hindrades.

Mellan Oberbaumbrücke och Ostbahnhof ligger idag ”East Side Gallery” – den längsta bevarade delen av Berlinmuren. Direkt efter murens fall bemålades resterna här av ett hundratal artister från olika länder.

Så här såg East Side Gallery ut 1990, strax innan man rev vakttornet och lamporna som belyst östsidans ”dödsremsa”.

Bild: Lklundin [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D
🛂  SONNENALLEE var övergång för västberlinare och DDR-medborgare

Det här övergångsstället blev allmänt känt först med spelfilmen ”Sonnenalle” från 1999, som handlar om vardagslivet för några ungdomar i DDR, nära gränsstationen.

På bilden nedan råder visserligen trängsel, men det beror på tidpunkten. Den 5 december 1964 var sista dagen för en av de tillfälliga lättnaderna i gränskontrollen: Över jul och nyår 63/64 kunde västberlinarna för första gången efter muren besöka sina släktingar i öst.

Bundesarchiv, Bild 183-C0105-0003-001 / Stöhr / CC-BY-SA 3.0 [CC BY-SA 3.0 de]
Lite längre söderut, vid Britzer Zweigkanal, finns ett minnesmärke efter den siste flyktingen som sköts ihjäl av gränsvakterna, Chris Gueffroy. I februari 1989 försökte han fly tillsammans med en kamrat, eftersom de trodde att gränsvakternas order att beskjuta flyktingar inte längre gällde. Gueffroy träffades av tio skott i bröstet och dog nästan ögonblickligen. Hans kamrat blev svårt skadad, dömdes småningom till tre års fängelse men frigavs i september 1989 mot borgen, och överfördes till Västberlin den 17 oktober samma år.

9 november utreste här 9.600 personer/1.700 bilar, och 3.000 personer/450 bilar återvände.
De flesta kom 23.30-01.30 och stämpling var bara tidvis möjlig. Inga provokationer rapporteras.

🛂  RUDOWER CHAUSSEE (öst: Walterdorfer Chaussee) var övergång för västberlinare och utlänningar som skulle till flygplatsen Schönefeld (som ju låg i öst).

9 november utreste här 903 personer/266 bilar, och 212 personer/65 bilar återvände. 
Enligt rapporten kom de första utresande vid 23-tiden och en kvart senare började kontrollen. Alla försågs med stämpel, och västberlinarnas försök att utan giltiga dokument ta sig in i öst förhindrades.

Bilden från Rudower Chaussee är daterad 21 november 1989, alltså efter att muren öppnats. Nu finns den på Bundesarchiv, som påpekar att man behållit de östtyska originalbeskrivningarna. I denna står: ”Snabbt men säkert kontrollerar kommissarie Astrid Möller visa, plånböcker och väskor. Enbart vid denna övergång passerar 200 personer/minut(!) i båda riktningarna.” Och varför kontrolleras plånböckerna? ”Tulltjänstemännen försöker genom stickprov förhindra att DDR-mark i spekulationssyfte utsmugglades.” 

ADN-ZB-Oberst-21.11.89-Berlin: Zollkontrolle-Schnell, aber sicher kontrolliert Kommissarin Astrid Möller Visum, Portemonnaies und Reisetaschen am Grenzübergang Rudower Chaussee. Allein an diesem einen der insgesamt 22 Berliner Übergänge reisen etwa 200 Personen in der Minute (l) in beide Richtungen. Mit Stichproben versuchen die Zollbeamten, den Schmuggel von DDR-Mark aus spekulativen Gründen zu unterbinden. Bundesarchiv, (Bild 183-1989-1121-017 / Oberst, Klaus / CC-BY-SA 3.0 [CC BY-SA 3.0 de] )

2 reaktioner på ”Dramatik, inte bara vid Checkpoint Charlie – om gränskontrollerna mellan Berlin och Berlin

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.