I åratal har min mobil mobbat mig. Eftersom jag ju är fullständigt ointresserad av teknik och dessutom med åren blir alltmera skumögd och darrhänt, använder jag bara enkla funktioner, i första hand för att kompensera för mina tillkortakommanden: kontaktregister och kalender (i brist på minne), karta (ersätter lokalsinne), kalkylator (istället för huvudräkning). Skriver gör jag ofta och gärna, men det gör jag på datorn, fast det är ju bra att kunna läsa mejlen även i mobilen.

Men ringa vill jag förstås kunna med en telefon, även om jag gör det mycket mindre nu än förr i tiden. Det tyckte min (förra) mobil var för mycket begärt.

Fortsätt läsa ”Äntligen har jag vågat skaffa en ny mobil! Och fått igång den!!”

Strax efter att snön återkommit dök det upp en snögubbe utanför vårt köksfönster. Visst är han fin? Han hade inte bara mössa, solglasögon och halsduk – utan egen (besöks)stol!

Fortsätt läsa ”The Snowman Story 2022”

Åldrande kvinnor skriver att de lider av att inte längre ”bli sedda” eller tagna på allvar (särskilt av män), och unga människor berättar om sina skönhetsoperationer. Jag har läst men ej förstått – eller ej känt igen, snarare.

Beror det på att jag inte minns att jag nånsin blivit speciellt ”sedd” på det sättet? Att jag tyckt att mitt utseende var hyfsat OK? Med två undantag: En kort period i första tonåren, när jag blev medveten om min stora näsa (och förgäves försökte dölja den), och efter klimakteriet när jag plötsligt(?) fick en gravidmage som jag definitivt INTE kände igen som min.

Men annars. Jag kan självklart förstå att man kan vilja rätta till sånt som utstående öron, eller fördröja ålderstecken – alltså egentligen återställa sitt utseende så att man känner igen sig. Men en del skönhetsoperationer görs på människor, som verkar sträva efter att se ut som nån annan, inte sig själva.

Fortsätt läsa ”Om yttre och inre skönhet”

Jag började fundera på om jag inte på sista tiden sett ovanligt många artiklar om hur idiotiska stockholmare är och hur avskyvärt det är att leva i Stockholm. När jag kollade blev det nästan som när jag sökte på fyrtiotalister – man verkar inte veta riktigt vilket som är värst.

Själv är jag bådadera, så jag ÄR bevisligen en värsting. Hur man än räknar.

Under en enda månad hinner DN med FEM artiklar om detta, plus en om hur glad den kan vara som räddat sig härifrån. Aftonbladet försöker hänga på, men jag hittar bara den vanliga ”Varför är alla stockholmare så sura?”. Det verkar dessutom vara favorit(?) i repris, för den börjar: ”Det är ingen ny spaning, men den är sur.” och fortsätter att förtydliga det här med ”vi och dom”: ”Ni tror att jag bor i Stockholm. Jag bor inte i Stockholm, jag är precis som ni, jag bor någon annanstans.”

Fortsätt läsa ”Häng med o hata stockholmare! Du bör vara – stockholmare…”

Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi vid Sahlgrenska akademin i Göteborg, ogillar många av de saker vi gör för att inte bli sjuka: ”Snarare kan alla pekpinnarna leda till ohälsa, eftersom människor som är känsliga för yttre påtryckningar kan drabbas av ångest och allvarliga tvångssyndrom.”

Ett exempel är att det är fräscht, nyttigt och bra att dricka mycket vatten. På köpet får man slät och vacker hy samt glänsande ögon. WIN-WIN, alltså.

Eller så kan man dö av det.

Fortsätt läsa ”NYFIKEN PÅ: Kan vatten verkligen vara livsfarligt? 😨”

UPPDATERING 2: Tack vare WordPress support fick jag hjälp att få till en menyändring (i gamla redigeraren)! 😁 Återstår bara redigeringsjobb efter mallbytet…

Jag kan inte längre editera menyn! 😖
Möjligen kan det bero på att mallen är antik: Jag har haft den sen jag startade, och det är länge sen man plockade bort den från listan över mallar. Jag är nämligen inte ett smack intresserad av lustiga funktioner man kan leka med för att ”vidareutveckla” sidan. Jag vill bara helt stillsamt skriva in min text, lägga in bilder – klart! (Lika envis som mallen, märker jag.)

Fortsätt läsa ”SÖKES: Tips om ENKEL (och gratis!) WordPress-mall.”

Aldrig glömmer jag hur min mamma på femtiotalet kämpade för att amma mina småsyskon. Det gick inte bra, men det var inte för att hon inte försökte. Medan bebisen sög på det ena bröstet höll hon en kaffekopp under det andra för att samla upp de dyrbara droppar som läckte ut där. Före och efter amningen vägde hon noggrant på en våg, som hon måste ha fått låna hem från Barnavårdscentralen. Sen gjorde hon exakt rätt mängd tillägg och flaskmatade. Och hela tiden blödde bröstvårtorna ymnigt. Jätteläskigt, tyckte jag.

När jag själv fick barn var jag beredd på att det skulle bli likadant för mig, utom att jag inte skulle kämpa så tappert. Jag var lik mamma på många sätt, bland hade vi lika små ”mjölkförpackningar”. På BB sa jag något skämtsamt om det till sköterskan, som svarade: ”Men du ska väl försöka?” Och det hade jag förstås tänkt.

Min dotter föddes i mitten av sjuttiotalet – en månad för tidigt, så hon låg på specialavdelning och sondmatades medan jag bröstpumpade (ingen perfekt amningsstart).

Fortsätt läsa ”Amning och tungbandsklippning – Reflektioner av en oreflekterande mamma”

Våren verkar trots allt komma även i år. På vår balkong sitter varje solig morgon en grå liten fågel och ropar efter en partner. Jag tycker det låter som:

”Kolla vilken fin plats jag hittat för att sätta bo och bilda familj – både utsikt och morgonsol! Och regnskydd!”

Fågeln sitter omväxlande på den gamla spaljén och på en trätrall och tycker nog att grannen (jag) är lite onödigt nyfiken på sånt som inte angår henne. Så jag tar mitt kort genom balkongdörren. Ibland är kvittret så intensivt att det låter som ett par- men hittills har jag inte sett någon mer. Här sitter en ensam fågel. (Men visst hörs ibland ett svar – en lite annan röst? Jag återkommer i så fall.)

Fortsätt läsa ”Vårkänslor och vårbilder 🌼”

På nyheterna talade man om hur bra ”digital tandvård” funkar. Hur går det till? undrade jag – och kom omedelbart att tänka på Babbens gamla monolog:

”Jag förstår mig inte på telefonsex. När jag väl fått in den hör jag ju inte vad dom säger.”

Om jag minns rätt var det här före mobilens tid, när telefoner hade rejäl lur fastsatt i apparaten med sladd. Som bildens Ericsson-telefon från den gamla goda tiden. (Foto: Darekm135, CC BY-SA 3.0)

Så i det här fallet hade det nog varit bättre med mobil.

Men annars…

När jag för några år sen skulle förnya mitt pass blev det en så traumatisk upplevelse att jag bloggade om det. Nästa gång det var dags gruvade jag mig, men då hade man bytt till ett smartare system: Stor tydlig instruktion, siffrorna jag skrev in byttes INTE direkt ut mot asterisker och det gick att rätta. Trots att det var så enkelt att även jag klarade av det var det en (möjligen ÄNNU äldre) kvinna som ängsligt frågade mig(!!) hur man skulle göra.

Fortsätt läsa ”Är det bara jag? Nä, faktiskt inte.”

Med spänning följer jag hur vi lär oss alltmer om det nya viruset, många frågor blir det. Fast en del visste vi väl redan?

– Får jag leva som vanligt så fort jag är vaccinerad?
– Nää, inte riktigt…
– Va F-N?! 🤬

Såvitt jag vet finns det inget vaccin som ger omedelbart och hundraprocentigt skydd. På 1177 kan man läsa om hur vaccin fungerar. Efter vaccinering börjar kroppens immunförsvar tillverka antikroppar mot just den sjukdom man vaccinerats mot. Det kan ta några veckor innan kroppens immunförsvar har hunnit arbeta klart, när två sprutor behövs räknar man med 1-2 veckor efter den andra sprutan.

Eftersom inget vaccin skyddar hundraprocentigt så finns även efter vaccinering en liiiten risk att bli smittad (och kanske smitta) men man blir inte särskilt sjuk.

För en del av de sjukdomar vi brukar vaccinera oss mot räcker det med en spruta i livet, medan exempelvis influensaviruset kommer med en ny variant varje år – säsongsinfluensan. De nya covid-vaccinerna har ju inte funnits så länge att man kan veta exakt hur länge de skyddar. Men om de allra flesta är vaccinerade kan sjukdomen inte sprida sig, och då skyddas även de som av någon anledning inte kan (eller hunnit) vaccinera sig. Bra, va?

Fortsätt läsa ”NYFIKEN PÅ: Pandemier, vacciner, immunitet och sånt”