Tröst för oss som har/har haft tandläkarskräck: Det var värre förr!

Efter årets tandkoll gladdes jag i vårsolen över noll hål samt beröm för min goda tandhygien. Annat var det i 50-/60-talets skoltandvård. Tandläkarskräcken fick jag hjälp med för länge sen, men minnena finns kvar. Jag skrev ner några generationers minnen från svensk tandvård i nya StockholmsMix, där vi samlar våra stockholmstexter.

Och så halkade jag förstås in på allmän tandvårdshistoria, från den ”gamla goda tiden” – och tidigare än så…

Redan för 5 000 år sedan varnade man i Kina och Babylon för ”maskätna” tänder. Tandröta, karies, har ofta kallats en kultursjukdom. Hos primitiva folk på jägarstadiet var det ganska sällsynt, men när man övergick till åkerbruk och började äta finfördelad, kokt mat blev hålen fler. I det gamla Egypten hade överklassen karies, medan vanligt folks tänder blev nedslitna.

Så sent som i början av 1900-talet hade eskimåerna inte ens ett ord för tandvärk, antagligen beroende på att de flitigt använde sina tänder i arbetet, exempelvis för att hålla fast verktyg eller tugga skoläder mjukt. Dessutom åt de mest bara kött och fisk, ofta rått, och aldrig socker.

Dioskurides

Dioskurides, ”världens förste farmakolog”, var under första århundradet e Kr livläkare hos kejsarna Claudius och Nero och utvecklade en läkemedelslära som beskriver växters medicinska användning, bland annat för bedövning.

Men med romarrikets fall, kristendomens utbredning och medeltidens inträde förföll läkekonsten inom alla områden. I västerlandet glömdes kunskaperna från antiken bort, eller betraktades som ”hednaverk”. Den gryende tandläkarkonsten med vetenskaplig inriktning ersattes med vidskepelse och magi: Man drev ut onda andar, använde allsköns huskurer och anlitade kloka gubbar och gummor.

Lyckligtvis fanns de gamla mästarnas skrifter ofta bevarade i den arabiska kulturen, där de dessutom hade vidareutvecklats och så småningom kunde översättas tillbaka igen.

Ständig pinande tandvärk anses vara förklaringen till många förhastade beslut. Elisabet I och Ludvig XIV är några av de furstar som man vet led av tandvärk, och Gustaf Vasa var känd för sina dåliga tänder och sin vresighet. För att inte tala om Magnus Ladulås, som vid livets slut inte hade en enda tand kvar, bara värkande tandrötter. USA:s förste president, George Washington, hade ett väldokumenterat häftigt humör, troligen delvis orsakat av svår tandvärk. Det enkla folket med sin knappa kost hade inte alls samma problem.

Gustav Vasa hade troligtvis ingen tandborste – man tror att den dök upp i Europa ungefär när han dog, 1560. Och fortfarande vid förra sekelskiftet uppfattades den av Albert Engströms Kolingen (eller om det var hans bror) som ”ett njutningsmedel för överklassen”.

Men i Afrika och Asien har man länge borstat tänderna med kvistar från det så kallade tandborstträdet. För mer än 500 år sedan tog handelsmän med sig tandborstar från Kina till Europa. De användes då av överklassen, som åt alltmera socker, vilket man småningom börjat inse orsakade karies. Tidigare hade många trott att det var tandmaskar. På 1900-talet blev tandborsten billigare och användes av allt fler.

Men för en del återstod bara löständer. Och de var heller inte problemfria.

George Washingtons löständer
Washingtons löständer, Library of Congress (No restrictions) via Wikimedia Commons

När George Washington 1790 blev president hade han bara en enda tand kvar i munnen. På porträtten av honom har man stoppat upp kinderna med bomull för att ansiktet skall se så naturligt ut som möjligt. Han ler aldrig.

Hans skicklige tandläkare John Greenwood tillverkade en rad proteser, bl a i guld och elfenben. Åtminstone enligt myten använde presidenten dessutom löständer av trä. Greenwood konstruerade också den första moderna tandläkarborren – efter studier av en spinnrock!

Pierre Fauchard har kallats ”den moderna odontologins grundare”, och var angelägen om att de konstgjorda tänderna skulle se så naturliga ut som möjligt och dessutom vara starka. Enligt honom var valrosständer bäst, om man inte hade tillgång till människotänder. Men ett stort problem med ben eller tänder från djur i proteser var att de efter en tid började lukta illa och ändra färg.

Den franske apotekaren Alexis Duchâteau hade löständer av flodhästben, som blev alltmer illaluktande. Han fick idén att man skulle kunna använda porslin, vilket blev en stor succé, och nyheten spreds världen runt. Tandläkare slog stolt på trumman för den nya uppfinningen:

Porslinständer räcker inte bara bärarens liv ut – de kan också gå i arv!

De människor som hade råd att kosta på sig löständer var oftast mycket generade för dem – inte utan skäl. Det var tandläkarna själva som tillverkade löständerna, så formen kunde bli litet hur som helst. Vanligen höll man handen, en näsduk eller en solfjäder för munnen när man talade med någon. Att äta med helprotes var omöjligt. I förmögnare kretsar gjorde man ofta så att de med lösgarnityr åt ensamma i separata rum för att sen kunna sitta tillsammans med familj och gäster medan de intog det som gick att svälja utan tuggning. Sådana episoder beskrivs sällan i litteraturen – munhålan tillhörde de onämnbara intimiteterna.

Under 1800-talet utvecklades tandläkekonsten mer än under hela sin tidigare historia, men de gamla huskurerna levde också kvar. Ett av de vanligaste ”botemedlen” var åderlåtning, exempelvis genom att sätta blodiglar på kinden vid den värkande tanden. Man kunde också låta ”igelbita” sig inne i munnen. 1873 gav professor Fredrik August Cederschiöld i Stockholm följande råd:

Då en igel skall sättas på tandköttet måste tänderna väl sammanbitas, och om någon tand är förlorad, öppningen fyllas med vax eller bomull, på det igeln ej må krypa in i munnen och nedsväljas.

Smärtlindring var länge ett problem. Alla kända bedövningspreparat och metoder – alkohol, opium, haschisch, alruna, kokablad, curare – hade visat sig ganska ineffektiva. De användes fel eller hade kraftiga biverkningar, som rentav kunde leda till döden.

Trots det stora behovet tog det över 40 år innan lustgasen slog igenom. Omkring år 1800 upptäckte den unge självlärde kemisten Humphry Davy av en slump något han kallade ”lustgas” eller ”skrattgas”. Läkarna var dock inte intresserade av hans upptäckt, utan lustgasen blev istället ett populärt marknadsnöje.

En satirisk teckning från 1830 visar hur Humphry Davy ger skrattgas till grälsjuka hustrur.

Satir: Davy ger skrattgas
NN (Public domain) via Wikimedia Commons

Fyrtio år senare, strax före jul 1844, gick den amerikanske tandläkaren Horace Wells med sina barn på tivoli och testade lustgasen. Eftersom han råkade ha tandvärk passade han på att få tanden utdragen medan han var bedövad av gasen. Det fungerade utmärkt, och han konstruerade en inhalationsapparat som han prövade på sina patienter. Men vetenskapsmännen förhöll sig kallsinniga. Lustgasen förknippades helt med tivolijippon och Wells blev utskrattad. Det blev istället Wells tidigare kompanjon, tandläkaren William Morton, som så småningom lyckades få både lustgas och eternarkos accepterade.

Den 16 oktober 1846 utförde Morton på General Hospital i Boston den första eternarkosen, och en kirurg opererade smärtfritt bort en käksvulst på patienten. Dagen högtidlighålls fortfarande som ”Ether Day” på sjukhuset där operationssalen ännu står bevarad i ursprungligt skick.

Här får man följa med på en visning av operationssalen – ”Ether Dome”:


Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.