Hur vågade 1800-talets emigranter ge sig av till det okända landet i väster?

Ur Jan Troells film Utvandrarna från 70-talet minns jag särskilt scenen där familjen åker iväg i skrindan mot det nya okända landet – och Kristina vänder sig om och tittar mot det gamla hemmet, som hon visste att de aldrig mer skulle se. Och som hon alltid skulle längta tillbaka till. Nu ser jag att det kommer en ny filmatisering, denna gång berättad genom Kristinas ögon. Bilden ovan är en skärmdump från den officiella trailern.

Det är nog omöjligt att sätta sig in i vad det innebar att åka till Amerika för 1800-talets emigranter. De flesta hade aldrig varit utanför byn, ändå åkte de mot ett okänt öde i ett främmande land som de knappt visste någonting om. Även breven från tidigare utvandrare var inte alltid tillförlitliga – Fina-Kajsas son i filmen hade inte någon stor gård utan kurade alkoholiserad i ett ruckel.

Och de kunde inte återvända, eftersom de hade sålt alla sina tillhörigheter för att ha råd att åka.

För att försöka se det ur samtidens synvinkel börjar jag nyfiket läsa gamla tidningar – även om de fattiga emigranterna knappast hade morgontidning.

Först lite fakta om utvandringen till Amerika. Europa var överbefolkat och fattigt, och mellan åren 1840 och 1914 utvandrade ca 50 miljoner människor därifrån till USA, först engelsmän, skottar och irländare, därefter skandinaver, tyskar och andra européer. Den europeiska emigrationen ökade i omfattning efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865), då gratis mark utlovades till alla som var beredda att bosätta sig i det glesbefolkade amerikanska inlandet.

I Sverige ökade utvandringen efter nödåren i slutet av 1860-talet för att kulminera tjugo år senare. 1900-talets utflyttning koncentrerade sig till de första åren efter sekelskiftet, avstannade under första världskriget innan en sista utvandringsvåg kom 1923 i samband med en konjunktursvacka. Sammanlagt flyttade mer än 1,2 miljoner svenskar till Amerika, vilket var nästan en femtedel av befolkningen.

Olof Olsson från Nerikes Kil utvandrade ca 1880 till Rush City, Minnesota. Bilden visar honom framför stugan med häst och folk.

Nordic Museum (Public domain) via Wikimedia Commons

Redan 1836 kan man under rubiken Locktoner från Amerika läsa att ett stort antal personer bereder sig på att från Bergens stift utvandra till Amerika. Närmaste anledningen därtill är brev från några i Norra Amerika bosatta Norrska familjer av Bondeståndet, som lämna underrättelse att man i Amerika mycket lättare än i Norrige kan hava sorgfri bärgning. Breven, som tydligen synas vara skrivna av obildade personer, förmäla att långt inne i Nordamerikas fasta land finnes en liten Koloni av omkring 16 Norrska familjer, därav hälften ämnar flytta längre in i landet, där jordegendomarna fås till ännu bättre pris.

Breven hade en norsk bonde haft med sig när han kom hem för att sälja sitt hus i Norge och därefter återvända till Amerika tillsammans med sina åldriga föräldrar. Ett icke obetydligt antal norska familjer från kringliggande byar beslöt att följa med.

1840 bildades i Stockholm Emigrant-Föreningen. Stadgarnas paragraf 1 löd: ”Såsom Emigrant emottages varje ärlig man, av vad stånd han vara må, känd för Gudsfruktan, arbetsamhet och nykterhet.”

Av stadgarna framgick även hur mycket kontanta pengar man behövde ha med. För emigranter medförande egen reseproviant räckte det med 130 Rdr B:ko (riksdaler banco), varav 100 gick till passageraravgiften, resten till ”inträdesavgiften i Amerika” och den fortsatta resan genom det inre landet till den plats där arbetena fanns. Om man även behövde mat under resan kostade det minst 200 Rdr B:ko, och kolonister behövde ytterligare 400 Rdr B:ko för att kunna köpa kreatur och jord.

Här finns också information om landet man tänker flytta till.

”Om Amerika i allmänhet” får man veta att halvön norr om Panamanäset kallas Nord-Amerika, det söder om denna Syd-Amerika. Bägga delar innehåller många länder som är lika åtskilda i namn, regering och belägenhet som Ryssland England, eller Sverige och Spanien. Och ”den viktigaste stat i hela Amerika, såväl i hänseende till folkmängd som till frihet och lycklig regeringsförfattning är De Förenta Staterna i Nord-Amerika.”

Under rubriken Bort från elände och fattigdom! får man lugnande svar på en del av de ängsliga frågor utvandrarna måste ha ställt sig.

Är det någon ordning och regering i landet?
I Förenta staterna kan var och en hava sin egen tro, och dyrka sin Gud på det sätt han anser vara det rättaste; men han får ej förfölja andra, för det de hava en annan tro. I Amerika finnes: Lagar, Regering och överhet, likaväl som i Sverige. Men allt är där beräknat på att handhava styrelsen i närmare förhållande till människans naturliga frihet och jämlikhet.

En mörk motsida av denna frihet och jämlikhet är den skändliga slavhandeln, som ännu finnes i de sydliga staterna. Där existerar nämligen en race av svarta människor, med ullaktigt hår, som först är ditförda från Afrika, deras ursprungliga fädernesland. Dessa stackars människor köpas och säljas liksom annan egendom, och drivas till arbete med piskan eller käppen, liksom hästar eller oxar. Om en husbonde piskar sin slav till döds, eller i vredesmod skjuter ihjäl honom, anses han därför icke som en mördare.

Qvinnan aktas och äras långt mera i Amerika än det är brukligt bland medelklassen hos oss. Utländskor bliva också snart gifta där.

Är det så farligt att färdas över havet?
Sant är det att landbacken är tryggare än sjön, men i allmänhet föreställer man sig farorna större än de i verkligheten är. Så vitt oss är bekant, har ännu intet skepp med Svenska eller Norska utvandrare förolyckats.

Är det sant att amerikanska regeringen förbjuder flera att flytta dit?
Alla nationers invandrare är icke lika väl emottagna av Amerikanerne. Från Irland utflyttar årligen en mängd sämre folk, som genom dryckenskap, slagsmål och stölder gjort sig mindre väl kända. Svenskar och Norrmän hava däremot i Amerika förvärvat ett gott rykte om sig, för deras arbetsamhet och trovärdighet samt beredvillighet att hjälpa nödlidande landsmän.

De som däremot bestämt avrådes att åka är ”drinkare och sådana som inte kan eller vill arbeta och inte har pengar”. Fast, tillägger man: En ensam person behöver inte mer än 6-800 Rdr B:ko, till att börja med.

Skriften ”The Little American” sägs på 118 sidor sammanfatta allt man behöver veta inför utvandringen: engelska språket (inklusive uttal, nödiga ord och talesätt), mynt-, mått- och viktsystem i Nord-Amerikanska Förenta Staterna.

Gratis medföljer dessutom Kongl Maj:ts förnyade förordning om vad med avseende på utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör.

1869 kan man läsa att emigrationen skjuter fart. Det året utvandrade 39.064 svenska undersåtar jämfört med 348 år 1860 och 6.691 år 1865. Ökningen berodde på de klena skördarna och den därav vållade nöden, och de svårast hemsökta delarna av landet har det högsta antalet emigranter.

Bilden visar avskedspredikan vid Stora tullhuset i Göteborg 1869, före avfärden till Amerika. Ur Västgöten (Public domain) via Wikimedia Commons.

I Nya Dagligt Allehanda tecknas ”En bild ur utvandrarelivet”:
Vid banstationen i Göteborg möter oss den mest brokiga bild av utvandrarelivet. Sedan de resande väl utkommit på järnvägstorget höres ett förfärligt skrik av generalagenternas utskickade och »runners» – såväl qvinnor som karlar – tills slutligen varje agent samlat sin flock, vilken nu, likt fåren märkta med var sitt tecken, medföljer de utskickade till sina bostäder. Vidare ses hela karavaner av kistor, sängkläder och matskrin.

I all den villervalla, som nu uppstår innan var och en får sitt, höras i synnerhet fruntimmers gälla skrik, uppmanande människor att medfölja till det och det stället, där man bjuder guld och gröna skogar, och följer man strömmen uppefter de närgränsande gatorna ser man nästan i varje port qvinnor på post, som söker få tag på dem, som ej redan är förutbestämda till någon agent. Sedan den första strömmen sålunda letts in i sin bestämda riktning, kvarstår blott en efterdyning, som så småningom försvinner genom »goda menniskors mellankomst».

Samma år kan man ”återigen” läsa om en bedräglig emigrantvärvare:
Fil dr J Damms emigrationsverksamhet har redan länge varit misstänkt, nu har det visat sig att han helt enkelt gjort sig skyldig till det skamligaste bedrägeri. Damm har nämligen här i Stockholm till flera personer försålt Amerikabiljetter på följande villkor: 120 rdr betalas till Damm vid biljettens mottagande här och 35 rdr erlägges till Damms huvudmän i Hamburg. Enligt Damm skulle Firman Hirschmann och komp. ombesörja färden från Hamburg till New York via Liverpool.

Men vid ankomsten till Hamburg förklarade Hirschmann & komp. för de bedragna att Damm inte var deras agent och att de hade inte fått några pengar av honom. En av de bedragna, hr C. E. Jansson, som saknade egna medel att fortsätta resan till Amerika och därför återvände hem, fick i uppdrag av två kamrater, som hade råd att fortsätta resan, att låta föra ansvarstalan mot Damm, som lär ha lurat omkring 60 personer på liknande sätt.

DN rapporterar att Damm den 8 maj 1869 av rådhusrätten dömdes att böta 600 rdr för att ha handlat i strid mot 56 § Kungl Emigrationsförordningen. Efter det dyker ”den sorgligt bekanta fil dr J Damm” upp då och då i tidningarna i samband med böter och bedrägerier. 1890 begärdes han i personlig konkurs och dömdes i samband med det för bedrägeri mot borgenärer och mened till fem års straffarbete. Han dog två år senare i Malmö centralfängelse.

Bland negativa nyheter om det nya landet finns en notis från 1852 om indianer och nybyggare i strid: En brevskrivare till den i Amerika utkommande tidningen »Hemlandet» berättar där, att flera svenska nybyggare i västra Minnesota blivit mördade av indianer, medan andra blivit förfärligt stympade. Inalles beräknas omkring 1 000 personer i denna trakt hava blivit mördade, och omkring 100 qvinnor bortsläpade som fångar.

I Fäderneslandet 1870 vidarebefordras en varning från amerikanska tidningen Hemlandet: Många svenskar, som lockats till Södern mot fri resa och löften om välbetalda arbeten skulle nu vilja åka tillbaka. De tjänar knappt hälften av utlovade 20 dollar i månaden och den ”fria resan” måste de betala tillbaka. Boningshusen är ”de förra negerkojorna”, ofta utan både golv och eldstad. ”Söderns herrar, som förnummit att vårt folk är arbetsamt och ordentligt” fördelar arbetarna mellan de olika plantagerna, varvid en högstbjudande får de flesta av de ”vita slavarna”.

Bilden visar svensk antiemigrationspropaganda från 1869: Per Svenssons dröm om en amerikansk idyll (vänster) och hans påstådda verklighet i vildmarken (höger) där han blir hotad av pumor, ormar och vilda indianer i full fart med att skalpera en man.

Ur Läsning för folket 1869 (Public Domain) via Wikipedia

Efter en smärre nedgång på 1890-talet ökade utvandringen igen, och en riksomfattande oro fick riksdagen att 1907 tillsätta en emigrationsutredning, som rekommenderade sociala och ekonomiska reformer för att minska utvandringen. 1914 kom första världskriget och i slutet av tjugotalet stoppades utvandringen helt när USA kvoterade invandringen.

5 reaktioner på ”Hur vågade 1800-talets emigranter ge sig av till det okända landet i väster?

  1. Jag ser fram emot den nya versionen, jag minns än tydligt den förra och undrar hur den ska gå att göra bättre? Antagligen går händelserna lite fortare, förr fick saker och ting ta längre tid.

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.