Åldrande kvinnor skriver att de lider av att inte längre ”bli sedda” eller tagna på allvar (särskilt av män), och unga människor berättar om sina skönhetsoperationer. Jag har läst men ej förstått – eller ej känt igen, snarare.

Beror det på att jag inte minns att jag nånsin blivit speciellt ”sedd” på det sättet? Att jag tyckt att mitt utseende var hyfsat OK? Med två undantag: En kort period i första tonåren, när jag blev medveten om min stora näsa (och förgäves försökte dölja den), och efter klimakteriet när jag plötsligt(?) fick en gravidmage som jag definitivt INTE kände igen som min.

Men annars. Jag kan självklart förstå att man kan vilja rätta till sånt som utstående öron, eller fördröja ålderstecken – alltså egentligen återställa sitt utseende så att man känner igen sig. Men en del skönhetsoperationer görs på människor, som verkar sträva efter att se ut som nån annan, inte sig själva.

Allihop verkar vara på väg åt Barbie-hållet – fast med tjockare läppar än ursprungsdockan. Det blir lite jobbigt för mig när många börjar se likadana ut, och jag kan vänja mig vid många olika utseenden, men aldrig vid ansikten som inte rör sig och veckar sig på ett naturligt sätt.

Rodrigo Alves blev berömd på att operera sig till att se ut precis som Ken-dockan, och när det verkade avklarat fortsatte opererandet i riktning Barbie. Här i ”This Morning”: Transitioning from Human Ken Doll to Human Barbie:

Än jag själv då – om jag ska vara ärlig? Jo, jag fixade till mina framtandsfasader – fast först när en av dem faktiskt höll på att spricka, och de är INTE gnistrande (blå)vita, utan har samma tand-färg som de övriga. Och jag slingar håret – men det gör jag inte för att förändra mig, utan för att vara mig lik: Jag HADE faktiskt inte så här mörkt hår från början.

Men för ett tag sen läste jag två texter där jag känner igen mig. Alltid trevligt som omväxling.

Karin Olsson skrev om de kända kvinnornas klagan över sitt kroppsliga förfall, och vad man får göra åt det. Men hon undrar om inte det farligaste ålderstecknen av dem alla är likgiltighet, bitterhet och brist på nyfikenhet:

Jag har träffat 80-åringar som tar sig an världen med förundran, men desto fler – särskilt män – som redan i 45-årsåldern kapslat in sig i sig själva. Allt de har att berätta har man hört dem säga förut. De är klara. Och jag orkar inte lyssna en minut till.

När jag läser det minns jag direkt när jag för tjugo år sen som nyskild 50-åring tänkte börja kolla in män igen. Spontant tittade jag på tjugoåringar, för de var mina jämnåriga förra gången jag var singel. Men det var ju verklighetens jämnåriga jag var nyfiken på, så jag tränade på att identifiera dem i tunnelbanan på väg till jobbet. Det var då jag upptäckte att de flesta män i min ålder hade ögon som döa torskar.

OK, på tunnelbanan i morronrusningen kanske man inte är som mest sprudlande, men kvinnorna såg mycket mer levande ut. Småningom hittade jag en man som var lite äldre än jag och synnerligen o-död – ”en mogen man som leker” minns jag att jag tänkte – och honom gifte jag mig med. Men det var en utvikning.

Olsson fortsätter:

De mentala rynkorna förfular dem något enormt. Plötsligt slår det mig vad åren också kan ge en människa, mer än slappt hull och russinfejs: den stora friheten. När jakten på yttre bekräftelse – för skönhet eller prestationer – äntligen stannar av, då kan leken börja igen. Den mogna människa som är i stånd att omfamna detta blir nog lyckligast av alla.

Karin Thunberg skriver att hon blivit argare och gladare, har lättare både för att gråta och skälla ut folk. Och kommer fram till att det nog är hennes rätta personlighet som återkommer, hon minns ju fruktansvärt arg hon kunde bli som barn.

Nu kröker liv och år sig som en cirkel. All den polityr som vuxenliv och mammaliv, för att inte tala om yrkesliv, krävt genom decennier börjar långsamt vittra sönder. Jag behöver alltmer sällan vara supertrevlig eller fogligt diplomatisk. Fram kommer den flicka som en gång var jag, om än i något avskavd upplaga.

Länge skyllde jag på pandemin. Nu tänker jag mer att ju äldre vi blir, desto mer sanna blir vi mot våra ursprungliga jag. Dem vi var menade att vara, innan vi tvingades slipa kanterna och polera fasaden. Nu kasserar jag halva sminkväskan, struntar i att dölja och försköna. Mycket raseras med åren men frågan är vad som glimmar fram i gliporna till det som en gång var.

Där känner jag igen mig, speciellt i nyfikenheten. Fast jag tänker fortsätta att slinga håret – det var ju ändå blondin jag var en gång.