”Ännu på 1850-talet kunde ungdom höra gammalt folk tala om ”den vackra dalkullan”, således tjugo år efter hennes uppträdande på Stockholms Stortorg, vilket visar vilken ovanlig och varaktig ryktbarhet hon genom sin person vunnit.” Så står det i August Strindbergs och Claes Lundins bok Gamla Stockholm.

Den vackra dalkullan blev omtalad och avbildad även i utländsk press, hon finns på bilder, litografier, teckningar och målningar, och det skrevs skillingtryck och berättelser om henne. I novellen ”Skönhetens Gudinna, eller Riksdagsmannen och Den vackra Dalkullan” avspisar hon greve Rudolph, vänligt men bestämt. Hon är ju förlovad med dalkarlen Pelle, ”en rask och duktig gosse”. Greve Rudolph blir då så sjuk av svartsjuka att han är nära döden. Så gick det ju ofta i 1800-talsnoveller.

Carin Ersdotter, ibland omnämnd som Pilt Carin Ersdotter, föddes 1814 i Djura i Leksands kommun. Det var vanligt på den tiden att dalkullor åkte till Stockholm för att arbeta några år för att sedan återvända hem och gifta sig, och så gjorde även Carin vid 17 års ålder.

Dalkullorna var populära som arbetskraft, eftersom de, till skillnad från stockholmskvinnorna, ansågs vara starka nog för att orka med tunga arbeten, exempelvis som roddarkullor i en tid när roddbåtar var ett av stadens viktigaste kommunikationsmedel, eller som mursmäckor med uppgift att blanda och bära fram murbruk vid byggena. Trots att hon beskrivs som liten, späd och fin, med små händer och fötter, arbetade Carin först i två somrar och en vinter som mursmäcka på ett bygge vid Brunkebergstorg.

Sedan fick hon anställning på Järla gård hos familjen Staehl von Holstein, med främsta uppgift att sälja mjölk på Stortorget i Gamla stan. Där spreds snabbt ryktet om hennes skönhet, och det började samlas alltflera åskådare när hon kom med mjölken. Sedan till och med kronprins Oscar kommit för att beundra henne blev förstås trängseln ännu värre. Bilden högst upp på sidan visar Carin vid Stortorget, målning av Erik Wahlbergson, (Public domain), via Wikimedia Commons.

Man beskrev henne som ”en ängel i skinnpäls, nedstigen på jorden” med ”ovanligt fina drag, den skäraste hy, mörkt hår och ögon som är obeskrivliga” – och aldrig hade man sålt så mycket mjölk som då. Men den stora uppmärksamheten skulle till slut leda till att hon tvingades sluta sälja mjölk. En skribent i en tysk tidning var betagen av hennes skönhet men inte av hennes klädsel:

En platt, intill håret liggande gul och vit mössa, var hennes huvudbonad, en tjock, kort fårskinnströja omslöt det smärta livet, och en kort, svart yllekjol, röda strumpor och grova kommisskor med höga klackar mitt under sulorna, sådana som man bar på Ludvig XIV:s tid, vanprydde den förtjusande kullans vackra kroppsbyggnad.

Carin blev omtalad och uppmärksammad i staden, bland annat av den vid den här tiden framväxande pressen. Skriverierna ökade nyfikenheten ytterligare, och Carin kallades till polisen för ett samtal om uppståndelsen kring henne, som ju störde trafiken.

Den nystartade tidningen Aftonbladet skrev 22 november 1833 en artikel (där man av någon anledning kallade henne Anna):

”Anna befanns oskyldig och fick återvända till sina mjölkflaskor – vare det sagt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att vara så vacker som möjligt.”

Beundrarna kunde bli så närgångna att Carin tvingades slå efter dem med tagelsnärten (hästpiskan). När detta inte räckte flydde hon folkmassan in i de närbelägna husen, och när beundrarna försökte komma efter hindrades de av de boende som sprutade vatten på dem med brandsprutor.

Sonen på Järla gård, Otto Staehl von Holstein, skriver i ett brev: ”En gång måste Carin störta sig in i fru Bergmans hus, flyende från fler än 600 personer. I huset blev hon gömd och folket stod utanför och väntade på henne från klockan tio på förmiddagen till klockan fyra på eftermiddagen”. Folkmassan förföljde henne sen genom Gamla stan, tills polisen tvingades att ingripa och följa henne tillbaka till Järla gård.

Efter den händelsen kunde hon inte fortsätta som mjölkförsäljerska, utan försörjde sig resten av hösten och vintern genom att visa upp sig hemma hos Stockholms societet. Det innebar att hon hämtades i herrskapets vagn, begapades av gästerna och överhopades med frågor, undfägnad och kanske lite avund, samt återsändes med en ”gåva av visst värde”, exempelvis en silversked. En gång träffade hon Fredrika Bremer, som tecknade av henne i sin skissbok.

Detta blev mycket populärt i societeten. ”Hon är så upptagen att den, som vill förskaffa sitt sällskap njutningen av hennes anblick, stundom måste prenumerera på henne några dagar förut”, som Aftonbladet uttryckte det. Men hon behöll sin enkelhet, ville inte dricka vin på festerna för att inte vänja sig vid en lyx som hon sedan skulle sakna i sin hembygd, och hon hade aldrig några andra planer än att återvända till Dalarna. Även om hon kanske blev tvungen att göra det tidigare än tänkt ”för att ej i Stockholm göra folket galna i skallen”, som hennes arbetsgivare sa.

I maj 1834 återvände Karin hem till Dalarna, efter en minst sagt hektisk tid i Stockholm. Dagen före hemresan fick hon besöka självaste kung Karl XIV Johan och kronprins Oskar (som ju var en av hennes beundrare). Sedan eskorterades hon till Riddarhuskajen av Dalarnas riksdagsman och åkte därifrån med ångbåt till Västerås, där allmänheten hade samlats för att beskåda hennes omtalade skönhet.

De 16 milen från Västerås hem till Djura fick Carin dock gå till fots, och väl hemma i Djura mottogs hon inte väl.

Aftonbladet, som gjort Carin till Sveriges första mediekändis, betonade faktiskt i sina skriverier att hon hade fästman i hembygden och var honom ”odrägligt trogen”. Och vid hemkomsten hade Carin förtänksamt nog med sig inte mindre än tre vandelsintyg om sitt oklanderliga uppförande i huvudstaden, däribland ett från arbetsgivaren på Järla gård och ett undertecknat av trettiofyra medlemmar av den yppersta Stockholmssocieteten.

Men det hjälpte inte: Illvilliga rykten hade spridit sig i bygden om vad Carin egentligen hade haft för sig i storstaden, och hennes fästman ville inte längre veta av henne.

I ett brev hon skrev samma år hon kom hem framgår att hon tänkte ge sig av från Djura, men sedan träffade hon och gifte sig istället med Margretas Daniel Andersson från Djurabyn Gråda och kallades därefter Margretas Carin Ersdotter. Med honom fick hon småningom sex barn och levde ett strävsamt och stilla liv fram till nyårsaftonen år 1884 när Margretas Daniel avled. Dagen efter dog också Carin, enligt döds- och begravningsboken av en bröstsjukdom. Den 6 januari 1885 fördes de samtidigt till graven på Djura kyrkogård.

I bouppteckningen finns bland annat tre silverskedar och en tumlare upptagna – troligen en rest av gåvorna från Stockholm.

Carin fortsatte att sätta fantasin i rörelse i Stockholm även efter att hon försvunnit därifrån. Enligt ett rykte hade hon inte alls återvänt till Dalarna, utan gift sig med en rik och förnäm herre. Det fanns de som många år senare kunde peka ut det vackra huset på Djurgården där hon bott som gift, senare änka.

Vid Järla gård i Nacka finns idag en gata vid namn ”Vackra kullans väg” och framför gårdens huvudbyggnad avtäcktes 2005 en bronsskulptur av Carin i arbetsdräkt, skapad av konstnären Peter Linde. Efter en insamling av Hembygdsföreningen i Djura gjordes en kopia som sedan 2016 står utanför Djura kyrka. Den göts på Herman Bergmans Konstgjuteri i Enskede och är till skillnad från originalet i färg. Lilla Ida Danielsson, tre år och ättling till Carin, klippte bandet vid invigningen. Här finns hembygdsföreningens bilder och berättelser om vackra Carins bronsstaty i Djura.

Och här är originalet vid Järla gård.