”Hur kommer det sig att du pratar så mycket, du som är så blyg?” frågade en gammal klasskompis när vi stötte ihop 50 år(!) senare. Hur visste han att jag var blyg? Antagligen hade jag talat om det, för jag pratar rätt mycket. Nuförtiden. ”Jag har tränat!” svarade jag.

Och mindes hur jag en dag hade bestämt mig. Vi var flera som i tolvårsåldern flyttat till Farsta och åkte tunnelbana till skolan. En dag bestämde jag mig för att varje gång vår lilla grupp stod där och väntade på tåget skulle jag våga säga EN mening, om vad som helst. Det gick allt lättare ju mer jag tränade, och nu har jag inga problem att prata åtminstone i en hyfsat liten grupp – framträda inför publik är en HELT annan sak. Men det har jag aldrig tvingats göra efter skolan.

Ett traumatiskt föredrag om året stammade man sig svettigt igenom, men annars behövde vi fyrtiotalister inte vara så utåtriktade. På ett jobb på sjuttiotalet gick vi igenom platsansökningar och hittade en sökande som berättade även om sina ”social skills” (jag tror personen bott i USA). Vi tittade på varann och bestämde hos för att det här var nog nån som var lite ”eljest”…

Men även under min skoltid hade lärarna samtal med mamma om att jag inte räckte upp handen, fast de visste att jag kunde. ”Men då kan ni väl fråga fast hon inte räcker upp handen?” sa mamma oförstående. Och när min dotter i sexårsåldern på dagis hellre lekte ensam eller med en kompis än i den stora gruppen ”fast hon borde vara gruppmogen nu” kom mamma och jag överens om att vi nog fortfarande inte var gruppmogna, nån av oss. Och vi hade ju ändå klarat oss hyfsat bra.

Det där tänkte jag på när jag läste en DN-artikel om hur man kan hjälpa sitt blyga barn. Det finns i samhället en stark norm som säger att barn ska vara utåtriktade, modiga och sociala. I Asien betraktas det som fint att vara tystlåten och tillbakadragen, men här tycker vi att man ska synas och höras, vara spontan och snabbt kunna uttrycka sina åsikter, medan en blyg person ofta hellre vill reflektera och tänka efter före. Och skolan premierar samma saker: Alla barn ska göra grupparbeten och frimodigt diskutera inför andra.

Varför har vi ofta svårt för att låta våra blyga och försiktiga barn vara som de är? Det behöver inte betyda att vi själva tycker att det är dåligt att vara sån. Vi vill helt enkelt vårt barns bästa, och den som själv var likadan vet ju särskilt väl att det kan göra livet svårare i ett samhälle anpassat för dem som kan ta för sig.

Det är viktigt att förstå att blyghet inte kan fostras bort. Om man försöker forcera ett blygt barn till ett mer utåtriktat beteende blir resultat lätt istället att barnet känner att det inte duger. Och det är förstås lättare för barn att hantera sin blyghet om de känner att deras sätt att vara i grunden är okej. En del barn kan då, särskilt under de sena tonåren, själva börja jobba med sin blyghet, om de lider av den: ”Jag ska minsann visa dem!” (Som jag gjorde, och jag vet att jag kommit på det själv.) Om man känner att man får vara som man är blir det lättare att hitta strategier för att klara av olika situationer.

Förutsättningen för att kunna hjälpa sitt barn är förstås att man lär känna det, och accepterar det – som det är, inte som det ”borde” vara. Att var blyg är ett sätt att vara, som att vara plattfotad eller vänsterhänt. Avstå inte från sådant som familjen vill göra: gå på kalas, umgås med släkten, för barnet behöver få erfarenheter av att klara av sådana miljöer. Men i de situationerna får man känna in vad barnet behöver, kanske i början hålla handen eller inte behöva säga så mycket. Det handlar hela tiden om att balansera mellan att skydda och, på ett försiktigt och lyhört sätt, puffa barnet.

Blyga och introverta barn har många värdefulla egenskaper. Tala om det för barnet, hjälp det att finna sig tillrätta i olika situationer, prata med lärarna om det behövs, var barnets ambassadör.

Det känns som om min mamma instinktivt gjorde ett bra jobb på sin tid. Jag pratar mycket nuförtiden, och tycker det är trevligt. Också. Fast mingel går bort om jag inte är tvungen, det begriper jag mig inte på. Stora tillställningar där jag förväntas konversera med människor jag inte känner och inte har något gemensamt med ser jag mer som en prestation – skönt att veta att jag KAN om det behövs, men inget jag gör för nöjes skull.

Men (som introvert) ”laddar jag fortfarande mina batterier” med tänkeri och intressanta samtal med få personer (som jag förstås skrattar och flamsar med också!), och blir trött efter social samvaro med många personer – även när det är trevligt. Jag behöver lugn och ro för att smälta alla intryck. Min älsklingsförfattare psykologen Dorothy Rowe beskrev känslan bra. Hon reste runt och höll föredrag, gav intervjuer och träffade väldigt mycket folk. Tills hon kände: ”Nu måste jag gå till ett mörkt tyst rum och bara vara ett tag.” Då gjorde hon det – sen på’t igen!

Efter pensioneringen har jag mycket tid att läsa, lära, fundera och skriva. Och jag känner hur bra jag mår av det.

Ibland påminner jag mig om vad en psykolog sa till mig en gång när jag halkade in på den där tanken ”Men om man bara kunde…”. Hon frågade: ”Men måste man vara på ett visst sätt?” Och det måste man förstås inte, man ska vara på sitt sätt, och hitta lösningar på eventuella problem. Om man tycker att det behövs.