När brottslingar dömdes till att skämmas offentligt var tanken att allmänheten skulle avskräckas, och den dömde därefter skulle ha sonat sitt brott mot samhället och välkomnas tillbaka till gemenskapen. Vilket förstås var särskilt viktigt i en tid utan sociala skyddsnät, när människorna var mera direkt beroende varandras hjälp än idag.

På medeltiden existerade inte fängelse som straff, bara som häkten eller förvaringsplats för krigsfångar. Allvarliga brott straffades med döden, de mindre med böter, skam- eller kroppsstraff. Den som inte kunde betala sina böter kunde istället dömas till piskning eller att stå i halsjärn vid skampålen.

Fortsätt läsa ”Forna tiders skamstraff – trähäst, spansk fiol, stock, påle, stenar… uppfinningsrikedomen var stor.”

Red Schöldström rapporterar: En novemberdag 1857 kunde den flanerande allmänheten på Drottninggatan se två utsökt eleganta herrar i färd med att klå upp varann med knytnävar och käppar. Den ene var Konungariket Portugals nyutnämnde diplomatiske representant, vicomte Antonio da Cuiiha de Soto Maior Gomes Ribeiro d’Asevedo e Mello. Den andre var Erik Baker, som ”tåldes inom Stockholms högre societet endast för att han var son till en förnäm engelsman och en ännu förnämare svensk dam”.

Det hela hade börjat på mamsell Thunbergs schweizeri vid Gustaf Adolfs torg, högkvarteret för tidens gardesofficerare och yngre diplomater. Bakom disken stod en dag en synnerligen vacker flicka, som den eldige brasilianaren ville ge en längre artighet på svenska språket än det ”vacker flicka”, som lär vara de allra första svenska ord Soto lärt sig. Han bad därför umgängesvännen Baker att skriva ner några passande svenska ord, som vicomten mycket noga lärde sig utantill och vid ett senare besök på schweizeriet levererade, med handen på hjärtat och en artig bugning.

Fortsätt läsa ”Skandal i societeten 1857: Vicomten som duellerade vid Lill-Jans – och lever vidare i en fiskrätt”

Lördagen den 18 mars 1848 samlades tusentals nyfikna utanför De la Croix’ salong vid Brunkebergstorg. Man förde oväsen och hurrade, men det rådde ingen större oordning – ännu. När massan rörde sig vidare var den unge Claës Lundin en av många nyfikna som följde med för att se ”hvad det skulle bli af”. 1904 berättar han i sin bok ”En gammal stockholmares minnen” vad som hände sen:

Hopen gick till Storkyrkobrinken och började omedelbart kasta sten mot nr 9 under hotfulla skrän mot kammarrättspresidenten von Hartmansdorff, som bodde där. Man lyckades nästan slå in dörren, men presidenten bodde två trappor upp, så många stenar träffade istället våningen under, där grosshandlare Smerling bodde. De egentliga våldsverkarna var inte fler än 30 eller 40 och verkade sakna ledare, men situationen blev snabbt obehaglig, eftersom trängseln gjorde att den som väl kommit in i mängden kring stenkastarna hade svårt att ta sig därifrån.

Fortsätt läsa ”Mars för 174 år sen: Revolutionsdyningar i Stockholm! Ett 22-årigt ögonvittne berättar.”

”Ännu på 1850-talet kunde ungdom höra gammalt folk tala om ”den vackra dalkullan”, således tjugo år efter hennes uppträdande på Stockholms Stortorg, vilket visar vilken ovanlig och varaktig ryktbarhet hon genom sin person vunnit.” Så står det i August Strindbergs och Claes Lundins bok Gamla Stockholm.

Den vackra dalkullan blev omtalad och avbildad även i utländsk press, hon finns på bilder, litografier, teckningar och målningar, och det skrevs skillingtryck och berättelser om henne. I novellen ”Skönhetens Gudinna, eller Riksdagsmannen och Den vackra Dalkullan” avspisar hon greve Rudolph, vänligt men bestämt. Hon är ju förlovad med dalkarlen Pelle, ”en rask och duktig gosse”. Greve Rudolph blir då så sjuk av svartsjuka att han är nära döden. Så gick det ju ofta i 1800-talsnoveller.

Fortsätt läsa ”1833 blev ”den vackra dalkullan” vår första mediekändis – orsakade hysteri i Stockholm!”

Vi hann besöka Observatoriemuseet 2013 strax innan det stängdes. Stängningen väckte en del protester, men när staden den 1 april 2018 köpte tillbaka Observatoriet skulle det ”med största sannolikhet innebära att Observatoriemuseet blir tillgängligt igen”. Enligt hemsidan är man nu stolt över att förvalta denna anrika byggnad på historisk mark i centrala Stockholm och planerar ett kunskapscentrum – och en öppning av Observatoriemuseet. Bilden visar Observatoriet 2011, av I99pema (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons.

I väntan på ev fortsättning av historien om Observatoriemuseet läste jag en berättelse om hur det var att ha Observatoriet som sitt hem i 1800-talets Stockholm. Bröderna Nils och Edvard Selander skrev 1920 tillsammans “Två gamla stockholmares anteckningar”.

Fortsätt läsa ”Två bröder berättar om sitt barndomshem: Stockholms (gamla) Observatorium”

Hennes riktiga namn var Augusta Dorothea Eklund, men på hennes bevarade skalle står bara ”Trasfröken” och ”69 år”. Hon är en av dem som hamnade i rasforskarna Anders och Gustaf Retzius kraniesamling på Karolinska Institutet, utan att bli tillfrågad.

Ändå hade det börjat så bra – åtminstone enligt en version föddes hon 1826 som enda barnet, med föräldrar som strävade efter att genom en fin uppfostran ge henne möjlighet till ett lyckligt och framgångsrikt liv.

Fortsätt läsa ”Den tragiska historien om Trasfröken – ett av 1800-talets mest kända Stockholmsoriginal”

(Bilden ovan: Kolerautbrott Paris 1831 (Public domain) Picryl.com.)

Kapitlet Farsoter i August Strindbergs och Claes Lundins bok “Gamla Stockholm” innehåller en levande skildring av hur koleran kom till Stockholm – och en vanlig hantverkarfamiljs vardag i dess skugga.

Bilden på Ladugårdslands fattigkyrkogård finns också i boken som utgavs av Seligmann & Co 1882, alltså året innan Robert Koch upptäckte kolerabakterien.

Fortsätt läsa ”När pandemin kom till Stockholm anno 1834: En hantverkarfamilj i kolerans tid.”

Wendela Hebbe brukar kallas Sveriges första kvinnliga journalist och är mest känd för att ha skrivit de första svenska socialreportagen. Hon skrev i Aftonbladet under flera signaturer, vilket inte var ovanligt vid den här tiden, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Och det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor.

I sina socialreportage uppsökte Wendela Hebbe de utsatta i deras hem och lär ha tagit emot dem i sitt eget. Och så startade hon insamlingar för att hjälpa dem hon skrivit om, uppgav ofta exakt var de bodde så att folk kunde komma hem till dem med förnödenheter. I artikeln om mor Brita beskrivs hur hundratals givmilda trängdes i de branta trapporna till hennes bostad. Man kunde också lämna sitt bidrag på Aftonbladets kontor i Gamla stan. Idag skulle vi kalla det kampanjjournalistik.

Hebbe propagerade alltså inte för en statlig socialpolitik. Artiklarna visar hur skötsamma människor levde i armod, och med dem ville hon väcka bättre bemedlades medkänsla och mana till välgörenhet. Det lyckades hon också med.

Fortsätt läsa ””Arbetskarlens hustru” – och ytterligare några socialreportage av sign W, anno 1840-50″

Wendela Hebbe var författare, redaktör och journalist. Hon föddes 1808 i Jönköping, som en av tre systrar som pappa kyrkoherden Samuel Åstrand brukade kalla fröknarna Frågvis, Näsvis och Envis. Den ständigt vetgiriga Wendela var fröken Frågvis och fick en bred utbildning i språk, musik och naturvetenskap, vilket var ovanligt för flickor under 1800-talets början. Möjligen fick hon ”ersätta” den ende brodern, som dött som barn.

1832 gifte hon sig med juristen Clemens Hebbe, paret bosatte sig på gården Näsbyholm utanför Värnamo, fick i rask takt tre döttrar och Clemens Hebbe slog sig på affärsverksamhet.

Men 1839 ändrades Wendelas liv dramatiskt. En mörk aprilnatt när alla andra sov sadlade Clemens Hebbe sin häst och lämnade Näsbyholm för att aldrig mer återkomma.

Fortsätt läsa ”Wendela Hebbes spännande liv som Sveriges första kvinnliga journalist – och mycket mer än så.”

Under 1800- talet fick Stockholm ge namn åt ”Stockholmsäktenskap” eller ”gifta på stockholmska”, det vi nu kallar samboförhållande. Det förekom inte bara i Stockholm, men där var det trots 1850-talets stränga syn på utomäktenskaplig sexualitet så vanligt att 45 procent av alla barn föddes utanför äktenskapet. Många ogifta gravida landsbygdsflickor kom också till staden för att ”obemärkt” föda sitt barn.

Stockholm blev känt som ett ”syndens näste”, där man kunde leva ihop utan alltför stor social kontroll. Och den sociala kontrollen bland släkten ute i byarna fanns förstås inte i storstan.

Det fanns skiftande skäl till att man så ofta valde att leva tillsammans utan att gifta sig.

Fortsätt läsa ”Stockholmsäktenskap – ett tecken på att Stockholm var ett syndens näste. Eller?”