När pandemin kom till Stockholm anno 1834: En hantverkarfamilj i kolerans tid.

(Bilden ovan: Kolerautbrott Paris 1831 (Public domain) Picryl.com.)

Kapitlet Farsoter i August Strindbergs och Claes Lundins bok “Gamla Stockholm” innehåller en levande skildring av hur koleran kom till Stockholm – och en vanlig hantverkarfamiljs vardag i dess skugga.

Bilden på Ladugårdslands fattigkyrkogård finns också i boken som utgavs av Seligmann & Co 1882, alltså året innan Robert Koch upptäckte kolerabakterien.

1834 hade koleran härjat flera år i Europa, men Sverige verkade klara sig. Man förberedde sig ändå på olika sätt: läkare och andra skrev böcker, man uppfann och annonserade ut apparater för rökning och stolar specialgjorda för imbad – båda skulle hjälpa mot smittan. Den 17 april frambar en deputation till konungen ständernas tacksägelseadress för att den noggranna bevakningen vid rikets gränser förhindrat kolerasjukdomens inträngande. Det skulle visa sig vara förhastat.

Sommaren 1834 var ovanligt het och torr. Allmänheten svettades, men gick på kvällarna till Djurgårdsteatern eller dansade på Vauxhallen i Kungsträdgården.

I Dagbladet den 8 augusti meddelade kungliga karantänskommissionen i Stockholm att koleran kommit till Göteborg. För att skydda Stockholm infördes karantän för fartyg och båtar från Göteborg och Bohuslän, senare sattes även de som kom landvägen i tio dygns karantän på gästgivaregårdarna Fittja, Barkarby, Rotebro, Ensta och Lenna. Speciella sundhetsbyråer i de olika församlingarna fick till uppgift att skaffa fram sjukhuslokaler, bland annat i Sivertska kasernen vid Tjärhovsgatan, i norra kasernen på Ladugårdslandet, på Kastellholmen, vid Sabbatsbergs värdshus och Piperska Muren. Värdshuset Clas på hörnet på Surbrunnsgatan sanerades i sju år efter att ha tjänstgjort som kolerasjukhus.

Den 19 augusti insjuknade sjötullsvaktmästaren Malmberg ombord på ett engelskt fartyg i Stockholms hamn, fördes till Serafimerlasarettet och dog följande dag. En insjuknad dalkulla tillfrisknade, men sedan avled i rask följd rodderskan Maria Engström, en matros, en plåtslagaregesäll, en tulluppsyningsman och en tornväktare. Den 25 augusti förklarades hela Stockholm smittat av kolera.

En hantverkarfamiljs vardag under koleratiden 1834.
(Ur “Gamla Stockholm, kapitlet Farsoter“)
På natten väcktes alla i huset av ett förskräckligt bultande på porten och utanför stod en av de stora rustvagnarna som användes till likforskning. Kusk och likbärare, troligen inte helt nyktra, envisades under ohyggliga svordomar med att det fanns lik i huset, trots att klädmäklarfrun på bottenvåningen hämtats redan natten innan. Slutligen rasslade vagnen iväg till grannhuset, där de hade bättre tur, och familjen gick till sängs. Nattluften var ju mycket skadlig.

Bilden visar bortforsling av lik under pesten 1665, British Museum (Public domain). (Observera bärarnas pipor.)

På morgonen kom pigan från bagarboden och kunde berätta senaste nytt därifrån: Det sas att brunnarna var förgiftade och att man tog livet av patienterna på sjukhuset, för “de rika vill bli av med de fattiga”. En hund hade slickat upp medicin och genast dött, i en madams schal hade hål bränts av en medicindroppe. Även kronprinsen hade anat oråd och klätt ut sig och spelat sjuk för att på sjukhuset doppa en guldkråsnål i medicinen man ville ge honom. Nålen svartnade genast, och kronprinsen “förebrådde då läkarna på det skarpaste deras missdåd”. En greve hade med dragen värja tvingat en läkare att inta sin egen medicin, och läkaren dog naturligtvis genast.

Så berättades det på stan under 1834 års pandemi, av skrämda människor.

Barnen hade skollov så länge koleran pågick, och medan pigan berättade tvättades de och tillsades att vara mycket snälla, annars skulle de få kolera. En kopparplåt bands på deras bröst. Det borde skydda, eftersom ingen kopparslagare såvitt man visste blivit smittad. Därefter fick barnen ett glas tjärvatten och en bit kalmusrot, då de vägrade att tugga vitlök, vilket var effektivare. Sedan måste de hålla sig inomhus hela dagen och var strängt förbjudna att äta frukt.

Husfaderns verksamhet hade också drabbats av pandemin. Några av hans gesäller hade dött, andra hade flytt från staden eller tagit bättre betald tjänst som sjukhusdrängar eller sjukbärare – 2 riksdaler om dagen och fri kost. Lärgossen som skickades med räkningar kom ofta tillbaka med besked att personen som skulle ha betalt dött natten innan.

I Dagbladet kunde man varje dag läsa hur många som sjuknat och dött och på gatorna bars den ena sjukbåren efter den andra förbi, medan de förbipasserande trängde upp sig mot husen och höll för mun och näsa som skydd. Alla diskuterade sjukdomens orsak och möjliga botemedel: En var övertygad om att man borde äta enbart grönsaker, en annan höll sig till kött, en hade hör att läkare rekommenderade åderlåtning och tjogtals med blodiglar på huvudet. Och så rökte man – rökkulor, rökkort, råa kaffebönor eller “rökgubbar” från Tjäders tobaksbod vid Brunkeberg. På den trånga gården stod en gryta med tjära som inrökte hela huset. Frisk luft fanns det inte mycket av. I slutet av augusti blev det tillåtet att röka pipa och cigarr ute på gatorna.

Bland begravningsplatserna för koleraoffren var Nya kyrkogården utanför Norrtull, Ladugårdslands och Stureparkens fattigkyrkogårdar och den gamla Lantvärnskyrkogården öster om Gullmarsplan, som fortfarande kallas för Kolerakyrkogården. (”Lantvärnssjukan” troligen = dysenteri.)

Enligt en antik medicinsk teori var det “miasma” (dålig luft) som orsakade olika sjukdomar. Det var därför 1600-talets pestläkarna ofta bar en fotsida, heltäckande dräkt med handskar samt en ansiktsmask med en stor näbb framför näsan. “Fågelnäbben” var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar, örter och kryddor som filter mot den dåliga luften.


Pestläkare, ur Grevenbroeck manus (Public domain), via Wikimedia Commons
Bild av Robert Seymour (Public domain) via Wikimedia Commons

Under 1800-talets kolera- och nervfeberepidemier fick teorin renässans och ända fram till seklets mitt var miasma den dominerade förklaringen till sjukdomar och epidemier, både bland allmänhet och lärda.

Bilden till vänster från 1800-talet visar hur koleran sprider sig genom utdunstningar från marken.

Eftersom man inte visste hur sjukdomen smittade testades alla möjliga skydd och botemedel. Men rökning, dieter, blodiglar, opium, fläderte, senapsdegar, åderlåtning eller iskalla bad hjälpte inte. Ungefär hälften av de sjuka dog i häftiga diarréer och uttorkning. Misstron mot sjukhusvården var stor och många föredrog att ligga hemma och invänta på döden – och sprida smittan. Dessutom gick det många skrämmande historier om levande begravda.

När år 1834 gick mot sitt slut hade närmare 3 700 stockholmare dött, vilket var ungefär 4,5 procent av invånarna. Speciellt hårt drabbat var Ladugårdslandet, nuvarande Östermalm. Där dog nästan 8 procent, beroende på dåligt vatten, men också en enorm trångboddhet och misär i stadsdelen.

Det kom flera koleraepidemier i Sverige under 1800-talet, men under slutet av århundradet började Stockholms vatten- och avloppsledningar byggas ut.

Och 1883 lyckades Robert Koch isolera kolerabakterien. Därefter upphörde koleraepidemierna i Sverige.

(Även publicerat i Söderortstelegrafen.)

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.