Jag började fundera på om jag inte på sista tiden sett ovanligt många artiklar om hur idiotiska stockholmare är och hur avskyvärt det är att leva i Stockholm. När jag kollade blev det nästan som när jag sökte på fyrtiotalister – man verkar inte veta riktigt vilket som är värst.

Själv är jag bådadera, så jag ÄR bevisligen en värsting. Hur man än räknar.

Under en enda månad hinner DN med FEM artiklar om detta, plus en om hur glad den kan vara som räddat sig härifrån. Aftonbladet försöker hänga på, men jag hittar bara den vanliga ”Varför är alla stockholmare så sura?”. Det verkar dessutom vara favorit(?) i repris, för den börjar: ”Det är ingen ny spaning, men den är sur.” och fortsätter att förtydliga det här med ”vi och dom”: ”Ni tror att jag bor i Stockholm. Jag bor inte i Stockholm, jag är precis som ni, jag bor någon annanstans.”

På DN började det nog i slutet av augusti när Mats Jonsson blev intervjuad eftersom han flyttat hem till sina rötter i Ångermanland och skrivit en bok. Rubrik (förstås): ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”. Han hade bott i Stockholm sen början av 90-talet och ”irritationsmomenten blev starkare än det jag gillade. Till slut kände jag: Varför ska jag bo här när jag bara blir arg? Jag blev en surgubbe.”

Vad blev han irriterad på?
”Folk! Hur de såg ut och betedde sig.” Och intervjuaren, också inflyttad stockholmare, instämmer: ”Han har fått mig att längta hem.” Jonsson fortsätter: ”Det var först när jag flyttade söderut som jag märkte att man kunde skratta eller fnysa åt norrlänningar.”

Tänk, det hade jag inte en AANING om – vi som alltid var hos mormor o morfar utanför Pite på loven, där jag (förgäves) försökte lära mig prata bonschka. Inte hade jag vett att skämmas, och de flesta stockholmare är väl invandrade? Frågor, frågor…

Det gick bara några dagar innan Kristofer Ahlström ville förtydliga: ”Därför blir man folkilsk av att bo i Stockholm”. Han förvandlas till kapten Haddock ungefär fyra gånger om dagen av att leva i huvudstaden, och undrar själv varför. ”Kanske främst för att man som storstadsmänniska inte lever i ett kunskapssamhälle, där man lär sig och hanterar det praktiska för att konkret bidra som medborgare, utan i ett kundskapssamhälle där allt redan förpackats och står till buds.

Det brukade heta att kunden alltid har rätt. I det borde ingå rätten att inte ständigt behöva vara en.”

Det där har ju inte JAG fattat. Inte får jag några raseriutbrott för att jag lever bekvämt utan att behöva tömma dass och hämta vatten. Och ideligen tar jag mig faktiskt ”rätten att inte vara kund”, går automatiskt förbi erbjudanden av mångahanda slag. Just för att jag är stockholmare.

I början på september stämde Björn Wiman in: ”Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm”: ”Allt fler upplever hur storstaden lockar fram det sämsta i varje människa: striden på kniven över något så trivialt som parkeringsplatser, varggrinet bakom den tillkämpade vänligheten, den allt överskuggande konkurrensen om utrymme. Och, inte minst, den närmast epidemiska nyfikenheten på allt som är ”nytt”. Själv är Wiman en av de ”äkta” stockholmarna, sedan tre generationer, men det hjälper inte, han verkar ändå längta liksom ”hem”:

”Mitt ursprung utgör dock inget hinder för att även jag finner staden allt mer avskyvärd. Tvärtom. På senare år märker jag hur något knyts samman i magen så fort jag närmar mig mitt hem. Inte heller handlar min motvilja längre bara om det som alltid varit Stockholms mindre charmiga kännetecken – människorna som trängs och knuffas på gatorna, som inte ser i ögonen och släpper igen dörrarna i ansiktet på den som kommer efter. Nej, olusten har stegrats till en avgrundskänsla av rent existentiella mått. För mig är Stockholm inte längre en stad. Det är ett tillstånd. Kanske uppfattar vi våra liv i storstaden som så tömda på egentlig mening att vi inte längre tycker att de är värda att slåss för.”

Arma människor, det låter ju jättejobbigt! tänker jag bekymrat – och lite förvirrat.

I mitten av september intervjuas Jonas Karlsson om sin nya bok och sitt liv. Rubrik: ”En gång i halvåret tänker jag att jag ska hoppa av allt”. Fast det handlar artikeln lustigt nog inte alls om. Mot slutet av det långa samtalet säger Karlsson: ”Ungefär en gång i halvåret så leker jag med tanken att jag ska hoppa av allt och flytta ut på landet. Jag har jobbat i hela mitt liv. Jag tänker liksom: varför inte? Jag kan flytta till Dalsland eller Härjedalen. Och där ska jag bara sitta och skriva och odla, bli självförsörjande. Min fru brukar säga: Jonas, jag skulle ge dig tre veckor…”

Det är allt. Det skruvade man till och satte som rubrik för hela artikeln.

VARFÖR det? ???

Och så nu, mot slutet av september, tror Bengt Ohlsson att han ”ringat in vad det är som känns så kväljande påtagligt när jag återvänder till Stockholm”: Jag försöker sätta fingret på exakt vad som väcker mina grinigaste känslor till liv.

Han ger exempel. Vissa texter återkommer med mördande regelbundenhet: ”Så botar du din baksmälla” på midsommardagen. ”Så vet du om du dricker för mycket” mot slutet av semestern, gärna i kombination med ”Så vet du om det är dags att skiljas”. Hur det känns att återvända till huvudstadens grottekvarn efter några vilsamma veckor i den så kallade spenaten. Och tillägger: ”Jag har själv skrivit en och annan krönika på temat.”

Har jag fattat rätt? Töntiga krönikor ger honom kväljningar av hemstaden? Ändå pinar han sig igenom dem (annars visste han ju inte hur töntiga de är), till och med skriver egna? Ett gott råd: Sluta genast med det!

Ohlsson fortsätter: ”Skitviktigheten är en utpräglad Stockholmsföreteelse. Alla har bråttom. Alla går med sammanbitet skrynklade pannor, alla jagar fram med blåtandade hörlurar stora som dasslock och för dröjande samtal om projekt och förslag och processer. Med varje blick och varje åtbörd visar man att ”du fattar inte hur viktigt det är att jag kommer fram dit jag ska så fort som möjligt, eftersom du är en sån oförbätterlig loser”.

Om nån undrade slår han fast att det här inte är något storstadsfenomen, det gäller BARA Stockholm: ”Det räcker med att åka till Göteborg, och luften blir lättare att andas.” Eller ett umgänge med vänner som de inte har någon nytta av alls, och som inte ens ingår i något ”nätverk”.

Han sammanfattar: Anusmunnen, pannrynkan, dasslockshörlurarna. Och avslutar: Jag har knappt hunnit köa mig förbi Haga Norra innan jag själv hänger på mig attributen, för att passa in och inte se ut som en lallig göteborgare.

Men – VARFÖR i all världen gör han det? Så gör jag aldrig.

Hanna Hellquist i DN är i alla fall tillfreds med tillvaron. Fast det beror på att hon flyttat från Stockholm och skaffat en skäggagam vid namn Skäggbritt: Jag trodde att jag längtade efter en man – jag saknade bara en reptil. Det var när jag flyttade till Stockholm som jag på riktigt tog klivet över till den andra sidan, nämligen till den del av samhället som inte håller sig med reptiler. Nu är jag tillbaka på rätt sida, den delen av mänskligheten som dagligen oroar sig över luftfuktighet och hur dåligt en vanlig svensk gråsten absorberar värmen från sollampan. Den enda lilla procent som fortfarande är värd att tillhöra.

Jag läser och jag läser – och rannsakar mig noga. Möjligen känner jag igen att jag gärna går till vänster i rulltrappan, för det har min man bohuslänningen skojat om. Men annars? Ingenting.

Kan det bero på att jag är så fruktansvärt gammal att jag har slutat jaga nytt, köpa alla budskap, eller ens försöka fixa ett selfie-utseende? Jag är som jag är.

I så fall kan ju kanske den avskydda fyrtiotalisten (”jätteproppen Orvar”) och den otrevliga stockholmaren ta ut varann? Och jag kan bli liksom – normal? Kanske?

Ett gott råd från en gammal stockholmare: Tänk på ert eget bästa och stick medan ni kan! Så får jag sittplats på tricken – även i de nya vagnarna med nästan bara ståplats.

I fred!