Vi hann besöka Observatoriemuseet 2013 strax innan det stängdes. Stängningen väckte en del protester, men när staden den 1 april 2018 köpte tillbaka Observatoriet skulle det ”med största sannolikhet innebära att Observatoriemuseet blir tillgängligt igen”. Enligt hemsidan är man nu stolt över att förvalta denna anrika byggnad på historisk mark i centrala Stockholm och planerar ett kunskapscentrum – och en öppning av Observatoriemuseet. Bilden visar Observatoriet 2011, av I99pema (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons.

I väntan på ev fortsättning av historien om Observatoriemuseet läste jag en berättelse om hur det var att ha Observatoriet som sitt hem i 1800-talets Stockholm. Bröderna Nils och Edvard Selander skrev 1920 tillsammans “Två gamla stockholmares anteckningar”.

Vår mor var sexton år och lekte med sina dockor på gården till Drottninggatan 81 när hon blev uppkallad till sin far, som underrättade henne om att hans besökare, professor Selander, begärt henne till hustru och att hans anhållan beviljats. Vår mor har senare berättat att hon tyckte att vår far såg trevlig ut, och dessutom hade hon vid hans föregående besök sett att han hade sidenfoder i sin överrock, vilket hon tyckte var stiligt. Och så firades förlovningen.

Vår far var 22 år äldre än vår mor, som ännu inte fyllt 18 den 22 maj 1844 när bröllopet stod i Davidsons norra paviljong vid Drottninggatan. Under bröllopsfesten utbröt eld i Barnhuskällaren vägg i vägg, som brändes ned till grunden, men återuppbyggdes och fick namnet Källaren Phoenix, eftersom den likt fågeln återfötts ur sin egen aska. Bröllopsgästerna flydde från branden och brudparet begav sig till fots hem till Observatorium, som var tomt – alla där hade skyndat sig till den dåtida stockholmarens älsklingsskådespel: en bättre eldsvåda.

Nils Haqvin Selander hade 1837 blivit professor och Vetenskapsakademiens astronom med boställe på Stockholms Observatorium. Där levde föräldrarna tillsammans till vår fars död 1870, och innan vår mor fyllt 21 år hade hon fött tre söner: Nils (Nisse), Edvard (Wadde) och Oskar (Otte).

Observatorium eller “stjärnkikeriet”, som det populärt kallades, uppfördes av Karl Hårleman och invigdes 1752. Det saknade i vår ungdom den klumpiga och vanprydande tillbyggnaden på baksidan och kröntes av en vacker lanternin av helt annat utseende än det nuvarande konstiga tornet, vars form torde betingas av att det inrymmer ett på senare tid anskaffat större instrument.

På den nedersta våningen fanns den vetenskapliga avdelningen. I mitten låg en rund, genom två våningar gående, väl proportionerad och vackert smyckad sal. Med instrument var det synnerligen illa beställt: där fanns bara några gamla, knappt användbara tuber. På ena sidan om salen låg biblioteksrum, på den andra två rum, varav det ena innehöll ett meridianpassageinstrument, som ansågs ganska väl motsvara tidens fordringar.

Bilden från Observatoriemuseet 2013 visar en modell av Observatoriesalen 1761, där bland annat drottningen och kronprinsen i teleskopen följde Venus färd över solskivan.

I andra våningen låg fars två arbetsrum och vaktmästarebostaden, och två trappor upp bodde vi i fem rum och ett litet kök. Rummen var små, men mycket hemtrevliga, och hade vacker och vidsträckt utsikten åt alla väderstreck över staden och dess omgivningar.

Där uppe på Observatoriebacken bodde vi både mitt i staden och ute på landet. Backen var öppen för alla: sommartid njöt Stockholms lazzaroner, “busarna”, sin siesta där, men platsen besöktes även av finare folk. Drottning Josefina stannade ofta med sitt ekipage nedanför backen där vi barn lekte sommar och vinter, i alla väder, tillsammans med vår trogne lekkamrat och beskyddare, newfoundlandshunden Bravo, samt ungar från grannskapet, som pojkarna Strindberg, vaktmästare Roos’ barn, aktuarien Holms, mjölnaren Carlssons och kogubben Piehls pojkar.

Vi lekte hök och duva på Observatoriebyggnadens plåttak, där ett särskilt nöje var att springa runt skorstenarna, som stod endast en tredjedels meter från taklisten. Det kittlade nerverna när man såg djupet under sig. Samma angenäma känsla i ännu högre grad erfors, då vi sprang mellan de för en stark vind hastigt kringilande vingarna på väderkvarnarna i grannskapet, med ögonskenlig fara att när som helst bli ihjälslagna. Och lika roligt var det att vintertid åka skridskor på dammen vid Sabbatsberg när isen knappt var halvtumstjock och längst ute bildade en skålformig fördjupning, där man hade den sköna känslan av att hela ytan darrade, färdig att brista.

Sommartid samlades traktens barnungar i backen till förströelser som dunk, hök och duva, bollspel o. d. omväxlande med robinsonader och klättringar i trädtopparna. Redan tidigt började vi med militärövningar, där brodern Nils gjorde sina första lärospån som krigare och chef för ett kompani pojkar. Manskapet var en brokig blandning, och med disciplinen var ej mycket bevänt. En god hjälp hade kompanichefen dock i en av sina korpraler, vår syssling August Strindberg, som tog saken på fullt allvar och ytterst nitiskt fullgjorde sina åligganden som underbefäl. Han glömde sent sin förtroendepost, ända in i de sista levnadsåren anmälde han sig på Dramatiska teaterns kansli (där Nils var kamrer) med ställningssteg och ett: “Överste! Korpral Strindberg närvarande!”

Förhållandet till tjänarna i de gamla Stockholmsfamiljerna var ett annat än nu. Nutidens “flyttfåglar” kan vid första anledning till missnöje lyfta vingarna till flykt och ge sig av, kanske redan efter ett par månader. Men hos oss var samma snälla och glada kvinnor, som badade oss bröder och kokade vår välling innan vi gick till skolan, fortfarande kvar när hemmet upplöstes vid vår fars död.

Deras enastående flit och duglighet skulle säkerligen väcka nutida tjänsteandars djupa ogillande. Utom sina ordinarie sysslor, matlagning och städning, gick de alla bud och skötte all tvätt, och allt, även de finaste stärksaker, ströks hemma. Då vi bodde på sommarnöje utanför tullarna gick kokerskan in till staden och knogade själv från Hötorget och salubodarna den tunga matkorgen ut till landet

Med vår moders hjälp sydde de själva alla sina kläder. Och bäst av allt, man hörde dem aldrig uttrycka en halv mening om att de ansågo sig arbeta för mycket – och dock utgjorde deras årslön ungefär hälften av våra dagars månadslön. Våra tjänare kunde heller aldrig önska sig bättre stöd och hjälp i livet än hos sitt husbondfolk. Då den ena kvinnan efter några års stockholmsvistelse “råkade i olycka” och övergavs av barnafadern övervakade vår moder att hon fick ordentlig vård under barnsängen, varefter hon återvände i tjänst. Vår fader tog reda på att barnafadern var vaktmästare i Överståthållareämbetet och ålade denne att uppfylla sin försörjningsplikt och, om flickan ville, gifta sig med henne – vilket hon vägrade.

Då vårt hem upplöstes, skildes vi med stor och uppriktig saknad från våra gamla tjänare, men vi har inte förlorat varandra ur sikte. Vår kokerska kom genom vår mors förmedling till en gammal, djupt hypokondrisk bankokommissarie. Men genom sitt glada lynne och sitt vänliga väsen piggade hon så upp gubben, att han fick några drägliga år innan han dog, och han testamenterade henne därför 10,000 kronor. Med dem for hon till Amerika, där hennes dotter var gift, betalade den kvarvarande skulden på ett litet hus, som hennes barn ägde, och tillbragte hos dem sin levnads afton.

En verklig trotjänare och ett stort original var vaktmästaren på Observatorium Sven Roos, som lärde oss pojkar att simma genom att från en roddbåt i Brunnsviken kasta oss handlöst i vattnet och låta oss klara oss själva.

Han var också ganska klipsk. Under hösten 1858 visade sig Donatis stora komet på Stockholms horisont, under september och oktober sträckte den sig över nära hälften av hemisfären och orsakade ångest och panik hos befolkningen som trodde att världens undergång var nära. Varje kväll fylldes Observatoriebacken av skräckslagna människohopar, och i Observatoriets stora sal trängdes man för att genom instrumenten iaktta den fasaväckande himlakroppen.

På dessa förevisningar tjänade Roos vackra slantar. Småningom försvann kometen, men allmänheten pockade fortfarande på att betrakta fenomenet. Roos täckte då ändan av en mycket stor, kasserad tub med svärtat glas, i vilket han med konstförfaren hand utskrapat en bild av kometen, och lät åskådarna titta i tuben. Så kunde han fortsätta att driva ett fördelaktigt Geschäft – åtminstone tills vår far fick nys om sin vaktmästares märkvärdiga föredrag i astronomi.

Då vår familj efter fars död lämnat Observatorium, trivdes Roos ej längre där, utan flyttade som portvakt till Vetenskapsakademien. Ett eftermäle fick han i ett brev Adolf Nordenskiöld skrev när han 1880 just kommit hem från Vegaexpeditionen efter att ha upptäckt Nordostpassagen:

Vid min hemkomst träffade jag vaktmästaren Roos ej mer, och jag har saknat honom mycket. Han var en utmärkt redbar, duglig och pålitlig man, med ett huvud som skulle fört honom långt, om han studerat för inträde på tjänstemanna- eller den lärda banan.

---

Här kan man läsa mera om Stockholms Observatorium, som 1752 byggdes på en hög kulle med fri sikt och ostört läge utanför staden, med kor och väderkvarn som närmaste grannar. När Stockholm byggdes ut, med sina störande ljus- och luftföroreningar, flyttades observatorieverksamheten 1931 till Saltsjöbaden.

1999 köpte Kungl Vetenskapsakademien Observatoriet, gjorde en stor renovering och drev sedan Observatoriemuseet fram till 2014. Och den 1 april 2018 köpte staden alltså tillbaka observatoriet av akademien och lär ha planer på att åter öppna museet. Observatoriet är klassat som byggnadsminne, och är den enda plats i världen där vädret observerats kontinuerligt ända sen 1756.