Jag fortsätter att grotta ner mig i inlägg av avhoppare från konspirationsteorin QAnon. En av dem (här kallad NN) har funderat mycket på hur han blev anhängare och småningom tog sig ur och skriver: Jag var också beroende. Förhoppningsvis kan mitt perspektiv hjälpa andra.

NN ser flera anledningar till att människor hamnar i ”Q-beroende”:
Känslan av att ha någon form av kontroll över sin framtid är definitivt en av dem. Jag minns att det kändes bra att konsumera ”information” om konspirationsteorier. Vilket är begripligt när man vet att våra hjärnor frigör dopamin när vi löser problem och/eller känner igen mönster i världen omkring oss. Dopaminet ger ett välbefinnande som vi vill ha mera av. Det är på så sätt vi motiveras att fortsätta att göra saker som är viktiga för vår överlevnad, som att äta, motionera, ha sex – eller förstå vår omgivning.

Till skillnad från mig har NN erfarenhet av ”vanligt” drogberoende och kan jämföra det välbefinnande drogen medför med dopaminkicken vi får av att (tycka oss) förstå hur världen fungerar. Han såg tydliga paralleller mellan missbruk och fördjupning i konspirationsteorier: i båda fallen fylls våra hjärnor med dopamin. (Det är här jag börjar känna igen mig, jag som ju aldrig tröttnar på att försöka FÖRSTÅ!) Och ju knepigare pussel vi (tycker oss) lägga desto kraftigare blir dopaminkicken.

Det är därför konspirationsteorierna med tiden verkar bli galnare och galnare – åtminstone för dem som är på utsidan och tittar in.

Det var tio år sen NN blev Q-anhängare och trodde på en del av teorierna, dock inte alla. Han ser att det fortfarande handlar om sånt som (rymd)ödlor, avfolkningsplaner, kemikalier i vatten och luft avsedda att kontrollera massorna…

Den stora skillnaden är att anhängarna nuförtiden har mycket lättare att hitta likasinnade, både på nätet och i omgivningen, och på sätt ständigt få sina övertygelser bekräftade.

För tio år sen kändes det för mig pinsamt att prata med någon om det jag läste, och det hjälpte mig säkert att åtminstone i viss utsträckning ifrågasätta teorierna. Småningom kunde jag se klarare, och reagerade bland annat mot att det var så mycket man påstod skulle hända, men som faktiskt aldrig gjorde det. Till slut kunde jag göra mig helt fri, och även hjälpa min bror och flickvän att sluta med sitt missriktad ”sanningssökande”.

En annan avhoppare kommenterar: Det som till slut övertygade mig om att teorierna inte stämde var insikten att för att hålla igång dessa enorma konspirationer skulle alldeles för många människor behöva medverka i dem under många år – utan att någon någonsin läckte eller reagerade.

Så brukar inte människor fungera, utan mera som ordspråket säger:

Det en vet vet ingen, det två vet är en hemlighet, det tre vet – vet världen.

Risken att bli Q-troende verkar öka för den som har problem med depression, ångest eller missbruk av olika slag. NNs far, som fortfarande är kvar i konspirationsträsket, hade sådana problem och medicinerade dessutom mot Parkinsons sjukdom, vilket orsakade dopaminobalans. Han var pensionerad och mycket ensam eftersom hans fru nyligen dött och alla familjemedlemmarna bodde i andra stater. Det är lätt att förstå hur pandemin har ökat människors ensamhet och hänvisat dem till nätet – med sina konspirationsteorier.

Men inget av det här är förstås hela förklaringen. NN själv drabbades under en period när hans liv var bra på alla sätt, han var frisk och välmående, levde i en perfekt relation, hade goda vänner och trivdes med sitt jobb.

NN sammanfattar: Jag tror att vissa människor är särskilt benägna att utveckla ohälsosamma beroenden, men vi har alla de funktioner som kan leda dit. Skillnaden mot andra droger är att en heroinmissbrukare vet att den är drogberoende, medan den som är beroende av fabricerade narrativ inte vet att det är ett beroende. De är istället övertygade om att just de öppnar sina ögon för Sanningen och att det är fördelaktigt för dem.

Och det första steget för att besegra ett beroende är förstår att erkänna att man har ett.