Den 15 januari fyllde Wikipedia 20 år. En pensionerad kompis jobbar som Wikipediaredaktör och har berättat att han har fått en utbildning och har regelbundna möten med andra redaktörer. Det ställs tydliga krav på en godkänd artikel: Det räcker inte att man själv tycker ämnet är intressant, det måste vara relevant, och artikeln måste innehålla seriösa referenser. Enligt instruktionerna bör källhänvisningen:

• ”vara så detaljerad att läsaren kan hitta källan. Använd trovärdiga källor som är publicerade, exempelvis böcker, tidskrifter och organisationers webbsidor som är författade av neutrala experter. Information som inte är källbelagd eller har en icke trovärdig källa, kan komma att raderas av andra användare.”

Jag kan intyga att rättelserna fungerar – även om jag inte alltid håller med om resultatet. 1999 jobbade jag som marknadsassistent vid en bolagssammanslagning, och det nya företagsnamnet diskuterades mycket. Till slut bestämde man sig för ”Acreo”, för att komma bland de första i listor och kataloger (mycket viktigt på den tiden!)

Vi har inte gått vår vanliga runda på ett tag i höstrusket, men igår gav vi oss iväg. Och passade på att kolla in hur långt det närbelägna bygget kommit.

Många hade protesterat mot det, speciellt sen det visat sig att åtminstone ett av husen skulle bli VÄLDIGT högt. (Varför?) Då tog man bort två våningar och ”smalnade av husen upptill” enligt uppgift på Stockholmssidan.

(Möjligen var det planerat så från början: Man lägger in ett jättehögt hus och kapar det sen till den höjd man egentligen hade tänkt sig. Så tror grannarna att man tillmötesgått deras önskemål. Bara en tanke.)

Vi protesterade inte, trots att en närboende tant försökt värva oss, utan tänkte att här är vi ju vana vid högre hus än så – åtminstone på andra sidan spåret: Science Tower, Victoria Tower. (Och från vårt fönster slipper vi se eländet…)

I bilen slölyssnade vi på Plånboken i P1. Småningom lystrade jag till – vad är det man säger egentligen? Är det en satir? Tyvärr inte (tror jag). 

Detta hade hänt: J hade flyttat till ett hus med stor och fin tomt, tyvärr så kuperad att gräsklippningen blev jobbig. Efter något år köpte han därför på K-Rauta en robotgräsklippare för 12 500 kr. Första året fungerade den utmärkt, men sen…

Nästa säsong fungerade maskinen en månad, sen var det stopp: Den klagade på trasig backsensor och vägrade att gå framåt. J reklamerade hos K-Rauta, som skickade klipparen på reparation, där man ”fick räkna med 5-8 veckor för reparation, eftersom det var sommar”.

(Bra att veta att man bör lämna in gräsklipparen på vintern. Fast då kan man väl inte klippa gräs? Och hur upptäcker man då att den är trasig? Frågor…frågor…)

Efter 7 veckor hämtade J ut klipparen och försökte starta den: Samma felmeddelande som förut. Han åkte tillbaka och fick beskedet att maskinen skulle skickas på reparation, ”vilket tar ca 7 veckor”. Då skulle det inte vara mycket kvar av gräsklippningssäsongen, så J bad att få häva köpet, men det gick inte.

Fortsätt läsa ”Om hur det gick när K-Rauta skulle förklara sig i radio. (Spoiler: mindre bra.)”

Under rubriken ”Hallengren måste lösa situationen – eller avgå” skriver Britta Svensson: ”Något vaccin ska äldre inte hoppas på. Det tas helt enkelt inte fram för att fungera på oss. Det är veckans nyhet som inte ens blev en rubrik.”

Hon hänvisar till en artikel i Läkartidningen där infektionsexperten Anders Sönnerborg säger att de studier man hittills gjort inte har inkluderat äldre personer, så även om ett vaccin visar sig ha skyddande effekt hos yngre är det inte säkert att det går att överföra på äldre. Och det här viruset kommer vi att få leva med under många, många år. Förre stadsepidemiologen Johan Giesecke har också sagt att alla vacciner tar sämre på äldre människor, eftersom vårt immunförsvar fungerar sämre ju äldre vi blir.

Svenssons kommentar: Detta borde ge stora rubriker. Alltså behöver det byggas upp en mer smittsäker infrastruktur där 70+ kan fungera. Ministern får 18 dagar på sig att fixa det.

Det är inte utan att jag blev lite nervös, eftersom både jag och min man är 70/80plussare och gärna vill leva ett tag till. Så jag läste samma artikel i Läkartidningen. Det ÄR samma artikel (jag följde länken), men jag uppfattar den helt annorlunda.

Fortsätt läsa ”Om hur olika man kan uppfatta en text”

Häromdan var jag på den årliga kontrollen på Vårdcentralen – och blev ganska imponerad. Med undantag för hur tidsbokningen ibland (inte!) funkat brukar jag vara nöjd med kontakten, men den nye läkaren är något extra. Redan vid förra besöket (vars uppföljning kom av sig pga coronan) var han noggrann, men så undersökt som nu har jag nog aldrig blivit.

Istället för att slentrianmässigt fortsätta med mina vanliga (standard)mediciner remitterar han mig till rådgivning för både den allergi /(nästan)astma jag har och och den diabetes jag skulle kunna få. Jag hade fått i uppdrag att kolla mitt dagliga blodtryck en längre period, och där fick jag godkänt. Men annars fick jag inte så mycket beröm som jag möjligen hoppats…

Fortsätt läsa ”När hälsovården fungerar – och så ett liitet förbättringstips”

Nyligen läste jag en artikel om den historiska bakgrunden till att det ansågs oartigt att säga Ni, mindes (och skrev om) hur krångligt det var för oss svenskar att tilltala varann på ett artigt sätt, före 60-talets du-reform. Det var väl därför duandet slog igenom så snabbt.

En ungefärligen jämnårig kvinna, sen länge bosatt i England, har förklarat hur viktigt det är för henne att inte bli duad exempelvis av unga sköterskor, eftersom hon ”vill ha respekt”. Där tänker vi väldigt olika. För mig är duande det enda naturliga – möjligen delvis beroende på att jag bara hade nackdelar med de gamla reglerna: Själv var jag tvungen att titulera vuxna, medan de fick dua mig, eftersom jag var så ung. Ingen respekt där, inte! Nu, som 70plussare vill jag inte bli niad av yngre personer. Fast jag uppfattar det som ett misslyckat försök till artighet, inte bristande respekt.

Vill jag egentligen bli bemött med ”respekt”? Smakar på ordet och känner spontant: Jag vill inte ha respekt, jag vill ha kontakt.

Fortsätt läsa ”Funderingar kring ordet ”respekt”: Vad betyder det för mig? 🤔”

I dessa corona-tider blomstrar e-handeln som aldrig förr. Vi beställer numera vår mat, har testat flera leverantörer och det fungerar utmärkt. I början av pandemin var leveranstiderna (förståeligt nog!) långa, men nu går det smidigt. Vi fyller på inköpslistan allteftersom och väljer leveransdag när vi är klara. När det ringer på dörren står våra påsar prydligt utanför, bara att lassa in i skåpen.

Vi bor ”trafikseparerat”, vilket är väldigt trevligt: ingen biltrafik utanför porten, en liten skogskulle på andra sidan. Men ibland behöver bilar komma ända fram till porten. Tills nyligen gick det, om man hade ”know-how”: man fick svänga in över trottoaren och via en (bred) gångbro ta sig till en gångväg och följa den en bit. Inte lätt att hitta, en gång fick jag per mobil vägleda en arbetskompis som skulle hämta vår gamla frys och ta den till deras land: ”Nämen, här kan man inte åka! 😱” ”Jodå, fortsätt rakt fram, lite till… Nu ser jag er!” 

Fortsätt läsa ”Det här med hemleveranser – ibland går det lätt, ibland uppstår frågor…”

Vi riskgruppare har åkt till stugan i Bohuslän, givetvis i egen bil samt medförande handsprit och all mat vi behöver (och som vi i förväg beställt hem). Inga problem heller att träffa människor utomhus – för vädret är fantastiskt. 

När vi sitter på verandan tar jag upp mobilen och fotar utsikten (utan att särskilt mycket, eftersom jag har solen i ögonen). Vårt gamla vårdträd asken var stor redan när maken var barn, och han är 80 år nu. Varje vår ser den tveksam ut, men småningom kommer ändå bladen.

Fortsätt läsa ”Coronatider: Midsommar 2020”