Häromdan var jag på den årliga kontrollen på Vårdcentralen – och blev ganska imponerad. Med undantag för hur tidsbokningen ibland (inte!) funkat brukar jag vara nöjd med kontakten, men den nye läkaren är något extra. Redan vid förra besöket (vars uppföljning kom av sig pga coronan) var han noggrann, men så undersökt som nu har jag nog aldrig blivit.

Istället för att slentrianmässigt fortsätta med mina vanliga (standard)mediciner remitterar han mig till rådgivning för både den allergi /(nästan)astma jag har och och den diabetes jag skulle kunna få. Jag hade fått i uppdrag att kolla mitt dagliga blodtryck en längre period, och där fick jag godkänt. Men annars fick jag inte så mycket beröm som jag möjligen hoppats…

När vi nu i lugn och ro gick igenom allting passade jag på att ställa min lilla gynfråga, som inte är något stort besvär, men ändå stört mig som något jag kanske egentligen borde kolla. Men eftersom jag är 70+ och sen ett antal år livmoderlös har jag ju inte längre någon gynkontakt. Läkaren lyssnade noga, lovade att kolla upp mitt problem – och dagen efter ringde han, talade om vad gynekologen rekommenderat och gav mig kontaktuppgifter om jag skulle vilja veta mera eller bli undersökt. (Jag är VÄLDIGT glad om jag slipper!)

Dan efter kom jag (förstås!) på en följdfråga, gick in på 1177 och läste journalanteckningarna, som är imponerande utförliga. Nu vet man betydligt mer om mig än förut på den vårdcentral jag tillhört i 20 år. Där kunde jag även skicka min fråga för svar inom 5 dagar. Glad över att slippa vänta (och svamla) i telefonen skrev jag ner mitt ärende, blev inom en timme(!) uppringd av en sköterska som undrade om det var OK att doktorn ringde samma eftermiddag. Då fick jag svar och tips samt var välkommen att återkomma vid behov. Allt funkade alltså som jag tror det är tänkt.

Förbättringsförslaget, då? Här kommer det. 

I den noggranna årskollen ingår också det jag tror man kallar livsstilsfrågor. Min vikt hade läkaren inga synpunkter på, däremot min försvunna midja, som jag envist uppfattar som en omfördelning av kroppsfettet efter klimakteriet, eftersom jag hittills aldrig sett nån gammal tant med smal midja, inte ens om de är magra i övrigt. Läkarna brukar dock inte köpa den förklaringen så nu ska jag få kostrådgivning. Och det tar jag gärna emot, kolesterolet är ju också lite förhöjt.

Och så kom den vanliga frågan: Hur mycket rör jag på mig? Stolt sa jag att jag tränar med Sofia varje vardagsmorgon!

Då ska man veta att det är en stor grej för mig: Som barn rörde jag mig mycket och frivilligt, och jag minns inte att skoljympan i småskolan var jobbig. Men sen höjdes ribban – målet verkade vara att vi alla skulle bli elitidrottare. Då fanns det inte längre utrymme för en som inte vågade hoppa över högsta plinten och dödsföraktande slänga sig i rep och efter bollar (möjligen delvis beroende på min obefintliga avståndsbedömning som ”enögd”?).

Sen jag blev gammal nog att våga smita från skolgympan har jag mestadels hållit mig undan från allt som liknar gymnastik, trots att jag vet hur viktigt det är. Men nu så!

Läkaren var dock måttligt imponerad och verkade inte känna till Sofia, utan frågade bara om jag fortfarande promenerade. ”Just nu är det så varmt att jag inte klarar det”, sa jag, eftersom jag (oftast) är väldigt ärlig – och denna sommar tål jag värmen ännu sämre än jag brukar (möjligen ett ålderstecken?). ”Då kan du gå på kvällen”, sa han.

Det har han ju helt rätt i, men det kändes lite som i småskolan när jag i välskrivningen gjort ett oerhört vackert stora A. Jag satt länge och beundrade mitt verk, sen visade jag stolt fröken. ”Vad fint, då kan du fortsätta och göra hela sidan full med likadana,” sa hon. Då la jag av.

Fast nu tänker jag inte lägga av, jag fortsätter följa Sofia, för hon uppmuntrar mig på ett bra sätt. Alldeles frivilligt väljer jag ofta vad Sofia kallar ”den tuffare varianten” (för den här målgruppen, alltså!…) Men lägger mig på golvet gör jag inte, då finns risken att jag inte kommer upp förrän passet är slut. På knä står jag inte heller, för mitt ena knä ömmar fortfarande efter vurpan och hopsyningen nyligen.

Men det gör inget, säger Sofia. Precis som herr Liljonkvast i Astrid Lindgrens berättelse om Göran.

I Skymningslandet ligger Göran i sin säng fem trappor upp i en lägenhet Vasastan. Där har han legat länge, för han kan inte gå längre. Han var en av de många barn som drabbades av polio (”barnförlamning”) innan vaccinet kom 1957. (Jag minns att vi hade en pojke på vår gata.) Men:

”Det spelar ingen roll i Skymningslandet!” 

säger herr Liljonkvast, flyger med Göran över hela stan och upplever friheten.

För i Skymningslandet spelar det ingen roll att man inte kan gå – man kan ju flyga!