I efterdyningarna av 2026 års INTENSIVA valrörelse läser jag i gamla tidningar om hur det kunde gå till när stockholmarna gick till val anno 1908. En del kan man kanske känna igen – annat inte alls.

Signaturen Celestins långa DN-artikel ”Hela Stockholm i val” börjar: Folk i den här stan springer långa vägar så fort man skriver om ”politik”, livets allvar och Allmänna valmansförbundet. Det är synd, för politik är i själva verket inte alls tråkigt.

Men 14.000 människor i denna stad avstår ifrån att bestämma över sig själva: de röstar inte, trots att de har rätt till det. På stan syns heller inga tecken på att det stora ögonblick är inne när vi för tre år framåt bestämmer hur vårt land ska styras. Vid besök av utländska prinsessors dekoreras minsann staden, men vid Stockholms medborgerliga högtid står flaggstängerna tomma.

Men vem vet om inte kommande valdagar skola se ut som ett karnevalståg på Barnens dag?

Kan det vara 2026 års valrörelse hon förutsåg? Efter massor av skojsiga valprogram med måttligt skojsiga politiker tyckte många, även internationellt, att SVTs valvaka mest liknade ”Mello” – med spänningsmusik, tickande procentstapel, dramatiska kameravinklar och delade skärmar. Alla var INTE roade av denna form av valvaka – ”krönet på demokratins stora dag”.

1908 började valåret med att ett antal flitiga damer skrev av röstlängderna. Det var alltså kvinnorna som startade valarbetet – trots att de själva bara fick vara med som arbetsbin. (Rösträtt skulle de få först 1921.) I slutet av augusti var semestern slut och männen samlades för ett första sammanträde.

I Liberala valmansföreningens centralstyrelse hade ursprungligen funnits 30 personer, 6 för varje krets, men 1908 var de bara 24, eftersom femte kretsens styrelse gett upp den fruktlösa kampen mot Maria församlings socialistiska arbetarskaror. Man nominerade kandidater, höll valmöten, dirigerade av kretsstyrelserna, och så tryckte man upp 72.000 valupprop med kandidaternas foton och biografier, samt 140.000 valsedlar. Det behövdes, för även om man strödde ut valsedlar åt alla håll så kunde de ta akut slut i någon vallokal. Enligt ett rykte fanns det skumma motståndare som erbjöd sig att hjälpa valsedelsutdelarna – för att sedan försvinna med sin bunt.

Valomkostnaderna för liberala partiet närmade sig 10.000 kr, och högerns låg ännu högre, men socialdemokraternas stannade vid 5.000. Ändå hade de den effektivaste valapparaten. I augusti framlade kommunstyrelsen förslag till taktik. Röstlängden delades upp i två grupper: arbetare och ”motståndare”. Under kommunstyrelsen fanns kretsstyrelserna, och därunder Stockholms 28 rotestyrelser. Därnäst kom kvarterskommitterade, och den sista länken i kedjan bildades av huskommitterade, som var och en höll reda på hyresgästerna i sitt hus – grannar som de kände väl.

Man planerade att införa ett ännu effektivare amerikanskt system och dela upp Stockholm i distrikt, men än så länge fick man nöja sig med nuvarande registrering, som ju genom de många underavdelningarna höll väl reda på valmännen. Viktigast var huskommitterade, även om de inte fanns i hus där man bedömde att endast högermän bodde – exempelvis på Östermalm.

Men överallt där en arbetare bodde knackade huskommitterade på för att dela ut valsedlar och försäkra sig om att han och hans eventuella medboende meningsfränder var redo att rösta. Med dessa socialdemokratins hustomtar kunde man in i det sista kommendera massorna efter en given appell – även om det nog var en överdrift att ett cirkulär på en timmes tid kunde spridas till samtliga arbetarvalmän.

De tre kardinalfrågorna att ställa om valmannen var:

1. Får han rösta? 1908 hade män över 21 år rösträtt till andra kammaren – OM de hade inte var omyndigförklarade, mottog fattigvård eller hade skatteskulder.
2. Vill han rösta?
3. Röstar han med oss?

Trots att bara män hade rösträtt hade de ändå inte mycket att brösta sig med inför damerna, om man betänkte hur okunnig valmannakåren verkade vara i politiska ting. På valbyråerna berättades om en ung man som ville rösta för sin fars stärbhus… så en ABC-bok för valmän föreföll särdeles välbehövlig.

För att hålla reda på sina valmän skrev den socialdemokratiska valledningen till dem och frågade om de erlagt skatt, och uppmanade dem att annars omgående göra det. Det gick inte att komma undan kvarterskommitterade, som hade röstlängd och kartor med namn inprickade på dem som ännu inte betalt. Plötsligt kunde de stå utanför dörren, och den som inte kunde betala blev rapporterad. Somliga tidningar påstod att hr Branting i så fall betalade, men socialdemokraterna själva förnekade att de betalat valmännens skatter – annat än i alldeles speciella undantagsfall.

Hemligheten med arbetarpartiets framgångar låg nog i denna ständiga kontakt med valmännen, och de andra partierna började ta efter. På Kungsholmen försökte man göra som i Hagalund och Sundbyberg: Vid vallokalen frågade ett par kontrollanter de röstande om namn och adress, för att på så sätt få klart för sig vilka som INTE röstat och skynda hem till dem för att driva fram dem. Det visade sig dock att detta inte fungerade så bra i Stockholm: man kunde få svaret: ”Det angår er inte!” Eller så fick man verkligen ett riktigt svar – bara för att upptäcka att det inte var så lätt att i en hast få tag i en stockholmare, jämfört med en hagalundare.

Artikeln handlade så mycket om socialisterna eftersom deras valhjul var det mönstergillast fungerande – och det fanns en viss nyfikenhet på arbetarpartiets riksdagsmän: både han som dittills stått i riksdagstamburen och bockat för sina nuvarande kolleger, och han som i vardagslag var tunnbindare – den enda verkliga kroppsarbetaren bland de socialdemokratiska riksdagsmännen.

Högerns valorganisation hade 1908 2-3.000 nya medlemmar, som betalade minst 1 kr var i årsavgift, grosshandlare med 5-12.000 kr betalade 50 öre för varje tusental kr, över 12.000 kr 1 kr. För miljonärer fanns ingen begränsning. Åtminstone i år hade högern alltså haft gott om pengar, medan den snart kvartssekelgamla Liberala valmansföreningen däremot med sitt hundratal medlemmar i varje krets upplevde åldringens lott att bli en smula bortglömd. Till på köpet hade det uppstått nya valorganisationer: exempelvis andra kretsens frisinnade valmansförening.

Valbroschyrerna som duggade över huvudstaden såg mest ut som bruksanvisningar till något tandpulver: så fullastade med ord att man inte hunnit till sista bokstaven förrän det var dags för nästa val. Mera lättillgängliga var lapparna med kandidaternas porträtt som stacks i brevlådor eller klistrades på husväggar. Allmänna valmansförbundet hade även spridit valpropaganda med hjälp av en möbeltransportvagn med dold skioptikonapparat , som kastade ljusbilder mot skynket framför öppningen där man annars brukade stoppa in möblerna.

För att få flera väljare till valurnorna hade Högern uppbådat en trupp studenter och andra ungdomar som på valdagen ringde runt till vänster och höger – mest höger – för att höra om man röstat ännu. Blev svaret undvikande, eller att man inte kände sig kry, kom svaret: ”Tillåter ni att vi hämtar med automobil?” Och så kördes valmannen till sin vallokal. Detta väckte nästan lika stor uppmärksamhet på gatorna som vänsterns fria spårvagnar, men skulle ha överträffats om socialdemokraterna genomfört sin plan på en oxe övertäckt med skynke på vilket stod; ”Valmansförbundets näringskandidat”. Valskämtet ansågs dock lite för vågat och man nöjde sig med automobiler, främst den där Hjalmar Branting själv satt på kuskbocken.

När den stora dagen slutligen var inne gjorde tidningarna, de verkliga valbyråerna, en sista våldsam ansträngning att skaka den tröga läsaren ur hans lojhets gängor. Stockholms Dagblad var översållat av röda bokstäver, Socialdemokratens rubriker boxades som knytnävsslag och Aftonbladet skrämde sin publik med den skräckinjagande överskriften: Högern segrar – om inte valmannen gör sin plikt, avslutat med varningsropet. ”Betänk att det är DIN röst som kan avgöra valet!”

Det febrila valarbetet, som stått på kokpunkten under två, tre dagars och nästan lika många nätters arbete, saktade. Och på kvällen var Gustaf Adolfs torg svartare av folk än när vaktparaden visade upp sig. Både män och kvinnor väntade otåligt på resultatet, Dagens Nyheters fönster var illuminerade liksom Stockholms-Tidningens. Hela torget såg ut att vara i feststämning, och hurraropen genljöd då man framför fönstrens siffror hyllade ögonblickets, kanske morgondagens namn.

Slutligen skallade roparen ut det sista valresultatet genom DNs fönster.

FAKTA
Resultatet av andrakammarvalet 1908 meddelades genom muntlig utropning vid de lokala sammanräkningarna, tryckta dagstidningar och telegrafmeddelanden. Tidningarna var allmänhetens absolut viktigaste kanal, och publicerade telegram från TT och lokala korrespondenter så fort delresultat kom in.

Vid valet 1911 tillämpades för första gången de nya reglerna med proportionellt valsystem och tydlig partibeteckning på alla valsedlar. Det var i strikt mening alltså första gången svenskarna röstade på partier.