Det är drygt tio år sen jag första gången irriterade mig över låtsaskompisar på nätet och jämförde med Bodil Malmsten (som INTE var någon låtsaskompis). Några år senare var jag tvungen att kryssa mellan kanalerna för att slippa alla som ville bli mina lekkamrater. Och de fortsätter att tränga sig på!

Det blir bara allt svårare att kryssa mellan TV-programmens fyllsnack och tomflabb som (om man är på rätt humör) KAN vara kul nån gång, men bara om man själv är med i leken, inte som åskådare – än mindre BETALANDE sådan! Så fort jag ser de blänkande ansiktena med viftande fingerspret så stänger jag av ljudet och byter kanal. (Fördomar – jag?) Fast det händer att jag inte hunnit stänga av innan jag hört vad de säger – och att det ibland visar sig vara värt att lyssna på. Men varför försöker man så ihärdigt dölja det?

I morron/nyhetsprogrammet använder man leksaker för att få oss att begripa. Ett par jätteknappar tycker jag mig känna igen från något av 70-talets pedagogiska barnprogram. Fast där handlade det om mycket små barn som skulle visa att de KUNDE skilja på rött och grönt – och entusiastiskt bankade i med hela handen eftersom deras finmotorik ännu inte klarade av mindre knappar. De nuvarande användarna är dock gamla nog att ha utvecklat en fungerande finmotorik.

Fast nuförtiden vet man ju inte. Jag har läst att en del barn inte kan hantera en sax, och att skriva för hand är inget som prioriteras i skolan. Men hjälpa oss gamlingar med våra datorer, det kan de små liven! Glömmer aldrig bilden på en 1-2-åring som fick en tidning – och försökte klicka på bilderna…

Somliga verkar försörja sig på att vara låtsaskompisar till hela världen. De värsta fläker inte bara ut sig själva, utan även sina barn. Och SVT vill inte vara sämre: I en serie berättar en mamma för sin treåriga son att hon och pappan ska separera – medan närbilder visar sonens reaktion. På böckernas tid fanns det familjer som splittrades när generationerna skrev böcker om varann. Vuxna barn till dåtida ”kändisar” berättade om sin barndom, och hur de mått av att ha visats upp för allmänheten som del i en lyckad familj.

Hur i all världen ska det gå när barnen till influerarna/bloggarna/youtubarna och allt vad det heter blir vuxna och inser vad de utsatts för? Inte som förr i böcker och tidningar, som en del köper, andra inte. Nu visas de upp på det allestädes närvarande NÄTET där bilder och texter får evigt liv, tillgängliga för ALLA att spara. För att dyka upp i HELT andra sammanhang – av mångahanda slag, och över hela världen – det närmaste vi kommer till evigt liv (fast inte på nåt bra sätt). Min man la en gång för mycket länge sen ut en snutt med barnbarnet som sjöng en visa. Och tog snabbt bort den när han fick en tvetydig kommentar och insåg vad pedofiler kunde göra med sånt.

Men nu i maj 2026 ser jag i alla fall att Folkhälsomyndigheten rekommenderar föräldrar att tänka efter innan de lägger upp bilder eller videor. Alltid något.

TILLGJORDHET kallar min hjärna det där som jag är allergisk mot: man är inte sig själv, varken vad gäller utseende, sätt eller vad man säger. Jag inser att jag inte kan veta om andra verkligen ÄR tillgjorda, men min hjärna är bestämd: Blänkande Barbies går bort, liksom tramsiga babbelprogram med vuxenlekar!

Det konstiga är att jag gillar en del (radio- och TV-)program trots att där också skämtas. När jag frågar min hjärna varför får jag svaret: Jo, det här är den gamla sortens kändisar: De pratar om något som de kan mycket om, eller gör något de har talang för – och så skojar de OCKSÅ, precis som i givande vanliga samtal, där man kan slingra mellan djupaste svartaste allvar och flamsigaste skämt. Det är inte så lätt att förklara skillnaden, men min hjärnas slagruta är pålitlig – eller åtminstone tvärsäker.

Jag gillar även helt seriösa program där man kan lära sig något – på riktigt. Frivilligt lärande på gamla dar har blivit min grej, sent omsider börjar jag förstå (mer om) min värld. På TV har jag på samma sätt alltid gillat intervjuer och pratprogram där alla får prata i lugn och ro, ”tänka högt”, alldeles utan one-liners och clickbaits. Man FÅR skämta också, men det ska inte vara huvudsaken. (Fast jag är inte seriösare än att jag även gillar kriminalare och skräckisar.)

Tyvärr verkar man inte våga tro på att de gamla pratprogrammen ska stå för sig själva, utan även där måste någon ”komiker” in, och så klipper man in små skojighetssnuttar – sketcher, serieteckningar, eller liknande. Annars tröttnar ju folk. Tror man.

SVT jagar desperat ungdomar, så desperat att de tappar oss gamla stamkunder, som fortfarande faktiskt vill titta (även) på tablå-TV. Det blir fler och fler program att scrolla förbi. I ett språkprogram har man satt in en ”skojig” mänska att lattja till det inledningsvis, men resten är sig ganska likt.
Även det gamla favoritprogrammet Spanarna inleds numera med lite flams och ”skoj” innan spaningarna kan ta vid. Men de är fortfarande roliga på ett bra sätt, trots att deltagarna har skiftat under åren. Ligger det i programmets DNA? När jag på SR laddar ner det allra första avsnittet från 1988, ser jag att det lustigt nog då återfanns i P3s ”Radio Metropol” som en del i satsningen ”Radio 69, där Sveriges Radio ville nå yngre lyssnare”! Så det började lite oroväckande med Fred Flintas ”Yabbadabbadoo!”… men sen var det sig ganska likt, om än lite trevande i starten. Sedan i april 2002 finns programmet i Sveriges Radio P1. Och är sig helt likt. Senast jag lyssnade.

Men SVT fortsätter sin tappra kamp för nya målgrupper – utan att verka bekymra sig över de gamla. I mars ersattes ”Rapports” tidiga sändningar av ”Snabbkollen” – som presenterades som en slags spellista åt ”newsfluencer”-hållet vars fokus ligger på uppdateringar och sammanfattningar. Formatet liknas vid ”shorts” på sociala medier: korta, vertikala videor, ofta 15–60 sekunder för maximal uppmärksamhet. Youtube blir TikTok – liksom SVT.

Reklamen hotar med att vi snart inte ska kunna undvika skojiga låtsaslekkamrater i verkligheten heller. Vi åker ofta tåget mellan Stockholm och Göteborg. Nu visar VRs reklamfilm hur konduktören, iförd grön slips, DANSAR genom vagnen, sparkar undan väskor som står ivägen, – och alla resenärer blir jättelyckliga, dansar med och skrattar. Utom vi, då. ”Lite bättre” säger VR. ”Tack för varningen!” säger sura jag.

En gång råkade vi boka med VR – och upptäckte i sista stund att vi inte skulle få platser bredvid varann, inte ens i samma vagn. Vi backade och bokade ”vanliga SJ”, och hamnade som vanligt bredvid varann. Fast nu inser jag att VR kanske tyckte att vi var så tråkiga att vi borde tvingas umgås med andra, gärna dansa lite på resan. För vårt eget bästa. Jag upprepar: ”Tack för varningen!”

MEN (Jag vågar inte säga det högt, bara här, oss emellan): På senare tid har jag vågat återvända till en del av de gamla programmen, och tycker mig ana en antydan till att där återigen finns flera s k vanliga människor som berättar om sina s k vanliga liv, utan att man får känslan att varumärkesbyggande pågår. Och alla är de unika – både människorna och liven.

Så kanske finns det hopp? För några månader sedan läste jag om ”influencer fatigue”: Algoritmerna ritar om kartan – därför är det vanlisarnas tur att synas: Först var man känd för att man var duktig på något, sen blev man känd för att vara känd. Nu är vi tillbaka till grunden.

Och i ett morronprogram i början av mars pratade man om att en podd märkt ”viss kändis-fatigue”: Det räcker inte längre bara med att vara kändis, det behövs en ”story” också.

Håller det verkligen ändrats på naturlig väg? När jag på TV ser de blanka ansiktena börjar jag alltmer tvivla på att det verkligen är smink (som jag läst heter shine/dew/glow och ska få en att ”se naturlig ut”(!). Kanske kanske är det inte (bara) smink? Kanske är det ett tecken på att de kämpar för livet för att förbli ”relevanta”, som det heter nuförtiden. Medan pendeln svänger… Kanske.

Det är bara en tanke.