När vi fyrtiotalister gick ut skolan gjorde studielånen det möjligt för alla att studera, inte bara de med välbeställda föräldrar. Och efter examen fanns det ju jobb – om de motsvarade utbildningen var en annan femma…
Jag var först i släkten att ta studenten. Vi hade hyrt lokal i Farsta Centrum och mormor och morfar hade kommit från Piteå för att vara med. Det var den gången jag fick höra min morfar prata om filosofi vid frukosten. Där satt jag med min ”mogenhets”examen och blev undervisad av en som jag tror inte ens gått ut folkskolan, trots sin stora läsbegåvning. Lärorikt på flera sätt.
Efter ”mogenhetsexamen” tyckte jag väl att jag skulle föreställa vuxen, även om man blev myndig först vid 21 års ålder på den tiden. Det var inga problem att få jobb, så jag jobbade ett år på Televerket medan jag funderade på vad jag skulle göra sen. Minns att de andra var förundrade över att ha en student mitt ibland sig… jag hade nog kunnat göra karriär. Fast blev snabbt förvissad om att där skulle jag INTE jobba. Alltid något.
Så jag började studera, fast jag hade ingen aning om vad, kände ju inga akademiker. Men jag var duktig i skolan, särskilt språk.
Språk fick det bli och det gick bra, fick betyg med spets 🙂 En lärare tyckte att jag skulle fortsätta på högre nivå, men jag var ju inställd på att börja försörja mig. Letade efter något ”nyttigt” att komplettera examen med, gick på studievägledning och fick rådet att plugga företagsekonomi.
Tyvärr verkade alla andra ha fått samma råd. Varken rum eller lärare räckte till, vi i akademikerexplosionen rusade runt stan mellan olika provisoriska lokaler och undervisades av dem som var ungefär en termin före oss i studierna, eller diverse ”representanter för näringslivet”. Det sista lät ju bra, men det var bara slumpvis som det fanns en eller annan med pedagogisk förmåga (eller intresse?).
Jag minns särskilt en gång i en dåligt upplyst biografsalong, där man inte såg att anteckna. Representanten för näringslivet pratade fortare än han kunde och när publiken bad honom sakta ner blev svaret ”Då hinner jag ju inte säga allt jag ska.” (???) och så speedade han på, tills tiden var ute. Jag har för mig att han avbröt mitt i en mening,
I pausen gick halva publiken.
Jag stannade ängsligt kvar, måste ju åtminstone försöka anteckna för att senare kanske begripa vad jag skrivit. När jag kom hem öppnade jag läroboken – och såg att det föreläsaren hade komplicerat i flera timmar i själva verket var mycket enkelt att läsa in… Omvänd pedagogik?
En gång blev bilen som innehöll hälften våra tentor stulen, så vi fick göra om den hälften. Tyvärr var svårigheten på den tentan att hinna skriva ner svaren (och jag KAN skriva snabbt – svårläsligt, men snabbt!). Så jag hade koncentrerat mig på att hinna med första hälften – vilket olyckligtvis var den som stals… När jag då gjorde om halva tentan på halva tiden blev det förstås kärvt…
De som satte ihop tentorna verkade mycket stolta över att så många körde. Jag begrep aldrig varför. (Det borde väl vara ett misslyckande? 😕 .
Dessutom undrar jag fortfarande om utmaningen i att göra årsredovisningar verkligen ligger i att hinna skriva ner allt inom ett givet antal minuter? Guschelov behövde jag aldrig ta reda på det, för ekonomi insåg jag snabbt att jag inte skulle jobba med.
Jag blev tvärtom tvärtrött på företagsekonomin och fyllde ut allra sista delen av examen med sociologi, bara för att det var jätteroligt :). Tentade äntligen av den sista företagsekonomin på kvällen och gick upp i första sociologiprovet nästa morgon, bara för att kolla in det. Och klarade det direkt! 🙂
Konkret utdelning av mina studielån i form av välbetalda jobb har jag aldrig fått. Jag tycker ändå att det var värt det, viktigast var nog den ökade självkänsla. Språk är naturligtvis bra att kunna. Men om något har varit mera matnyttigt i livet är det nog sociologin, som jag läste på kul.
Hur funkar vi i grupp? tröttnar jag aldrig på att försöka förstå.
Efter min hopplockade examen gjorde jag några halvhjärtade försök att söka ”akademikerjobb”. Mitt i akademikerexplosionen och utan kontakter gick det inget vidare. Men språk kunde jag ju och skriva maskin hade jag lärt mig själv, för att få bättre sommarjobb.
Som sekreterare fick jag omedelbart jobb. Jag är fortfarande förvånad. 🙂
Så tänker jag... 🐾 