Det är nog åldern: När den gamla gumman i mig ser en del människor i TV-soffor blir hon inte provocerad (fast hon inser att det är meningen), utan kan bara med viss trött medkänsla tänka: ”Det verkar lite jobbigt att få till det där, lilla vän.” Ändå anstränger de sig, med JÄTTEkonstiga outfits (tror jag det heter), märkliga hattar och underliga hårarrangemang – nyligen trodde jag att en man hade blommor i håret tills jag insåg att det var en konstfullt utformad frisyr prydd med små rosetter(?). En del, särskilt åldrande popstjärnor, kan knappt röra sig i sina utmanande munderingar.

Fast: Kan det nånsin bli utmanande när det är PRECIS det man väntar sig? Att det ska vara utmanande, alltså.  Hmm🤔

Det var enklare att väcka uppmärksamhet och provocera förr, när gränserna var snävare. Jag minns när Beatles slutade ha brylkräm i håret, lät det hänga och svängde med det när de spelade. DET var utmanande för samtiden, kan jag säga. Annars var de superprydligt klädda, i likadana mörka kostymer (Cardin läser jag nu), vita välknäppta skjortor och smala slipsar. Men det alla (äldre, alltså!) undrade var:

”Vad i all världen har de gjort med HÅRET?!?”

Med enkla medel, kan jag tillfoga: Det lär ha börjat med att tjejen sa till en av dem som just tvättat håret att han väl kunde kamma det framåt istället för i den berömda tjusarvågen som alla hade (eller åtminstone försökte ha), exempelvis den unge Elvis Presley på bilden.

Så här såg Beatles ut vid sitt svenska genombrott. Året var 1963 och de hade varit på svensk turné, som avslutades den 30 oktober i TV-programmet ”Drop In” (som alla som var med på den tiden såg – och minns):

I Svenska Dagbladet läser jag om Beatlesturnén 63: ”Det var här de turnerade för första gången utanför Storbritannien och det var här de slog igenom på allvar!” Klas Burling från Sveriges Radio hade sett och uppskattat bandet i England och bjudit hit dem. Under turnén hjälpte han dem till rätta och skjutsade dem i sin lilla bil. Det är också han som vevar igång dem på videon. Lennart Hyland hade chansen att få med dem i TV-programmet Nordvisions-Karusellen, men producenten tackade nej: ”1963 var Beatles något väldigt ungdomligt, långhårigt och högljutt och Karusellen var ett familjeprogram.”

I Arbetarbladet läser jag att Trio me´ Bumba i början av turnén stod ovanför Beatles på affischerna. Trio me Bumba spelade ibland på Söderpaviljongen, a k a Stugan, dit jag ofta gick och dansade.

1963 hade de årets största hit med ”Spel-Olles gånglåt”, och samma år skulle de alltså ut på Sverigeturné med det nya, okända bandet ”Beatles” från England. Det var nog inte så konstigt att en del arrangörer inte riktigt vågade lita på att de okända engelsmännen skulle dra publik., utan istället satte Trio mé Bumba som översta affischnamn, så att Beatles i praktiken blev förband. Men det ändrades snabbt när engelsmännen slog igenom.

Det var lite struligt i början av turnén. Den 24 oktober var det dags för radioinspelning i Karlaplansstudion. Problemet var att instrument och utrustning inte kommit fram i tid. Väntan blev lång, tills gitarristen Hasse Rosén föreslog att Beatles skulle låna hans instrument. De var visserligen av fel märke (Beatles hade kontrakt med Vox) men som John Lennon sa: ”Det är ju radio, ingen märker nåt. ” Spelningen kunde dra igång.

Dagen efter spelade man i aulan på Sundsta gymnasium i Karlstad, där man inte verkade särskilt imponerad: Sign Johnny skrev i Nya Wermlandstidningen om ”fyra långhåriga, smalbyxade, högklackade och svartkostymerade gossebarn” som spelade enformigt och orytmiskt och bara räddades av att fansen överröstade dem. Han tyckte att de borde tacka de skickliga tekniker som klippt ihop deras skivor.

Efter nästa framträdande, i Kgl Tennishallen, skrev DN: När det slutligen blev Beatles tur störtdök flickorna över och mellan tjugotvå utposterade poliser för att peta på någon av de fyra ”Beatles”. Gossar – som redan hunnit bli lika ponnyhåriga(!) och högkragade som sångarna själva – stod på bänkryggarna och vajade. Trummisen såg lite rädd ut när vilda älskande tonåringar krälade över estraden med poliser hängande i benen. ”Fast man spelar ju bättre när man är rädd, sa han sedan.”

I Göteborg hade några tjejer blivit förtjusta i George, så de tog tåget till Stockholm och besökte Beatles på Hotell Continental. Föräldrarna ringde släktingar i Stockholm och en grupp med ”en mycket bestämd farbror” i spetsen kom till hotellet och begärde att få träffa flickorna, som då var inne i hos killarna. Man kom överens om att de skulle få sitta och snacka i tio minuter, sen fick de åka hem igen.

Efter att ha avverkat Cirkus i Göteborg, Boråshallen och Eskilstuna Sporthall var det den 30 oktober dags för inspelning av ungdomsprogrammet Drop In.

Under turnén hade mottagandet blivit allt bättre, och i Drop In kom Beatles definitiva genombrott i Sverige. Fast på NKs parfymavdelning, där Paul skulle köpa present till Jane Asher vände sig damer om och kommenterade Pauls och Ringos långa hår.

Korrekta svenska arbetstillstånd fanns i alla fall. I Stockholmskällan hittar jag John Lennons, gällande framträdandena 1963 och 1964.

I november 1963 anordnades en debatt i Stockholms musikgymnasium på temat ”Är the Beatles vår tid Bach?” Det verkade man inte tycka, och Konserthuschefen fick ett gott råd: ”Låt medlemmarna av Stockholmsfilharmonin anlägga lugg och skaffa sig stövlar med höga klackar, och det kommer att bli fullt hus på konserterna. Tjejerna går dit för att de tycker killarna är söta.”

Efter Drop In utbröt Beatles-feber i Sverige och när de återvände hit året efter var det limousiner, poliskedjor och bakvägs-entréer som gällde. Då hade Sveriges trendmedvetna lärt sig den rätta looken: The Mascots, förband vid ”Sommarens popgala” på Johanneshovs isstadion i juni 1964, kammade fram det lilla hår de hade till en riktig beatleslugg. 1964 skulle alla killar ha boots och likadan keps som John Lennon, 1967 kom slokmustaschen och de runda glasögonen. En ung man beskriver att han ville vara närsynt som John, för att kunna se lika ständigt sarkastisk ut.

”Plötsligt en dag hade pluggets tongivande elev ändrat frisyr och kammat lugg. Alla var oerhört chockerade, men inom en vecka hade de gjort likadant.” Det var högsta mode för båda könen att ha nytvättat, blankt, rakt hår att skaka i twistens yra. Billigt och bra: inga stickiga papiljotter, ingen klippning, toupering eller stajling, bara tvätta-tvätta-tvätta och blankborsta. Toppen för mig, som aldrig fått till några lockar i mitt borstiga hår och inte gillade hårspray. Men det fanns problem, åtminstone för killarna: En del släpades till frisören och tvångsklipptes, rektorer kunde förbjuda Beatlesfrisyr, i lumpen gällde kortklippt eller hårnät och det kunde vara svårt att få jobb.

På 70-talet hade Beatles och andras hår hunnit bli betydligt länge, men på advokatfirman där jag jobbade ett år tvekade man att anställa en ung välkvalificerad jurist just på grund av hans långa hår. Vi tjejer blev jättenyfikna – och besvikna när han dök upp med ett hår som snuddade vid den bländvita skjortkragen. Och han berättade för oss att hans fru särskilt klippt honom inför anställningsintervjun…

Mitt i lunchrusningen den 30 januari 1969 överraskade Beatles Londonborna med en oannonserad konsert. På taket till skivbolaget Apples Records kontor samlades bandmedlemmarna för ett sista gemensamt liveframträdande. I videon ser man hur publiken samlas på gatan och kontorspersonal klättrar ut på taken och lyssnar (observera särskilt mannen på taket med överrock, pipa och plommonstop). Bekymrade bobbies försöker hålla viss ordning – och några förbipasserande verkar tycka att det här bara är jättejobbigt. Kanske rentav provocerande… En gammal dam utbrister:

It just doesn’t seem to make any SENSE!

Till slut lär trafiksituationen ha blivit så kaotisk att bobbies (bussigt nog!) gav Beatles tio minuter innan de var tvungna att avbryta. John avslutade med ett tack från gruppen och: ”I hope we passed the audition.”  

Och JUST när jag tittat på, skrivit om och och länkat till en video med (nästan) hela konserten och kommentarer från publiken på gatan, var den borttagen från Youtube. 😦

Här är istället en kortvariant: