I min barndoms Enskede handlade vi i kvartersbutikerna, och såna fanns det gott om. På andra sidan tvärgatan låg Wahlbergs Livs och Sigfridssons tobaksaffär, och på båda sidor om vår port fanns i tur och ordning en kemtvätt, ”Zarahs hattaffär”, ”Thors leksaker och bohag” samt ”Helmstedts sybehör”, och mitt emot låg Bratts konditori.

Det här är bara de affärer jag har egna minnen från: jag följde med mamma och handlade mat eller sybehör, tittade på Zarahs hattar och pratade lite med henne eller köpte filmisar och presenter till mamma hos Thors. Vi ungar pratade med gubbarna i kemtvätten på hörnet medan vi bollade och stod på händer mot deras vägg. Och ibland skickade mamma mig till tobaks för att köpa tidning och cigarretter(!). Då kunde jag få lov att läsa i tidningarna av Sigfridsson, som flera på nätet nu minns med värme som en mycket vänlig man.

1958 flyttade vi till Farsta. Då hade inte tunnelbanan hunnit byggas ända dit ut, utan man fick ta matarbussen från den provisoriska hållplatsen mellan Hökarängen och Farsta.

På bilden står jag med skolväska och hemsydd slöjdpåse med korsstygnsmonogram (tror jag) och läser mammas tidning när hon mött mig efter skolan.

På platsen där centrum skulle byggas låg fortfarande en gammal skola, som vi ungar utforskade. Den var ganska tom och hade väl stått öppen ett tag, men vi hittade bland annat fina gamla skolplanscher, minns jag.

Nu ser jag att det var Södertörnsskolan (senare Farsta skola). Skolan byggdes 1905 och användes även som gudstjänstlokal. 1911 undervisade man sex klasser.

Innan centrum var färdigbyggt handlade vi vid Sunneplan längre neråt gatan, som jag nu ser (också) var nybyggt och hade färghandel, manufakturaffär, snabbköp, frisör, tobaksaffär, fisk- och fruktbutik, konsum, bageri med kondis. Själv minns jag mest Sörmans Snabbköp och frisören – det senare på grund av en misslyckad klippning när mina flätor kapades rätt av, och jag fick samma frisyr som vår kvinnliga rektor och Gustav Vasa. Traumatiskt för en fjortonåring.

I oktober 1960 invigdes Farsta Centrum med pompa och ståt. Det var den första moderna “ABC-staden” i Söderort (A = arbetsplatser, B = bostäder och C = centrum.) Fast så många arbetsplatser blev det väl aldrig, utom i Centrums affärer och på Televerket, där jag jobbade ett år medan jag funderade på vad jag skulle göra efter studenten.

Farsta Torg var en stor marknadsplats, smyckad med fontäner och kantad av varuhus på rad. Dessutom fanns mindre affärer, post, banker, systembolag, polisstation, läkarhus, kyrka, teater, biograf, restaurang, bibliotek. Varuhusens fasader var individuellt utformade: Tempo (senare Åhléns) kallades för ”tårtpapperet”, Kvickly (senare Domus) var också vitt, men i kuddiga fyrkanter. Mellan dem låg huset med Martin Olsson i bottenvåningen och en fasad av oljad teak, krönt av nakna glödlampor. Mitt emot låg NK, med gedigen naturstensfasad, precis som gamla NK på Hamngatan. I centrum fanns även Medborgarhuset (senare Farsta Forum) med bl.a. bibliotek. Det måste ha varit där vi firade min studentexamen – med mössa och allt.

Bilden visar en fönsterputsare i aktion på själva invigningsdagen. De var tydligen effektiva – min mamma bröt näsan när hon gick rätt i de nyuppsatta (och välputsade!) glasdörrarna till ett av varuhusen. Den fick självläka, för läkarna trodde inte den var bruten: ”Då skulle ni ha mycket mer ont.” Mamma sa: ”Jag HAR ont!”, men det hjälpte inte. Hon var för tålig för att få hjälp. Alltid.

“Farsta församlings historia 1957-78” skrevs 2002 av min gamla konfirmationspräst, John Evaldsson, som jag minns som en väldigt trevlig och modern präst. Där läser jag att de stora församlingarna Brännkyrka och Enskede delades upp 1957: Ur Brännkyrka bröts Hägersten och Vantör ut, ur Enskede Farsta och Skarpnäck. Inte visste jag att jag egentligen flyttade från Enskede till Enskede den där gången…

Västtysk television lär ha skickat reporter och fotograf för att följa det kyrkliga arbetet och fråga de boende om de inte kände sig deporterade till en ödemark, men alla Farstaborna sade att de trivdes. I början höll alltså kyrkan till i den gamla skolan, men 1958 fick man en lokal av Svenska Bostäder, i källarplanet på Kilsgatan 21. Den låg alldeles intill den lilla affären som vi kunde se från vårt fönster. Dit skickade mamma en gång min lillasyster för att köpa bindor – och kunde se henne komma springande, frejdigt svängande påsen i dess långa band, medan mamma väste: ”De hade väl kunnat ge henne en påse!”

Där (i kyrkolokalen, inte affären) gick jag och läste för just Evaldsson, samt bevistade erforderligt antal gudstjänster, också med honom. Men konfirmerades gjorde vi i Söderledskyrkan i Gubbängen, som jag nu ser också var sprillans ny då, invigd 11 december 1960.

När jag nu inser hur nytt allt var som jag tog för givet, från de moderna funkishusen i Enskede med sina kvartersbutiker till Farsta Centrum och kyrkan, blir jag nyfiken på hur det var förr.

Hur handlade man, till exempel? Det får jag läsa in mig på.