Så varför gör man det onödigt besvärligt för oss?

Jag har nyligen opererats mot gråstarr och kostade på mig linser som även minskade min närsynthet (på ena ögat) och långsynthet (på det andra). Därefter började mina ögon SAMARBETA: För första gången sen jag föddes för nästan 80 år sen ser jag numera tredimensionellt! Vet inte om jag ser på samma sätt som andra, men för mig är det första gången i livet! Inte konstigt om man blir lite euforisk.

Skröt förstås för omgivningen, inklusive sonen, som jag strax efteråt måste be om hjälp med att läsa en småstilt text. “Men jag trodde att du såg bättre än nånsin?” sa han, förvånat.

Bra fråga.

För det är ju det där med ålderssynthet. Tidigare i mitt liv har jag aldrig haft problem med att se på nära håll: tog jag av mig brillorna såg jag med det närsynta ögat bättre ju närmare jag kom. Numera är det liksom tvärtom: Jag ser tillräckligt bra helt utan glasögon, både på håll och nära. Tillräckligt bra, men inte knivskarpt. Och det behövs ju egentligen inte, utom när det gäller att läsa finstilt text utan möjlighet att förstora upp den eller ändra kontrasten.

Nu har jag laddat upp med både inprovade läsglasögon och stiligt förstoringsglassmycke (för att kunna läsa innehållsförteckningar etc på affären). Dessutom behöver jag starkare belysning än förr, och får ändå vara beredd att leta upp den information jag behöver på nätet istället. Fast riktigt allt finns förstås inte där.

Så varför gör man det onödigt besvärligt för oss skumögda?

I somras köpte vi diskmaskin som vi omedelbart behövde hjälp med. När vi ringde supporten frågade de omedelbart efter numret på maskinen. Efter att ha nosat runt med  förstoringsglas och lampa lyckades vi till slut hitta rätt nummer (och fick utmärkt supporthjälp). Men: Kan ni på bilden nedan se att det mellan klisteretiketten till vänster och låset i mitten finns fem rader minimal text inristat, med det efterfrågade numret (gömt?) nånstans mitt i. Vi såg inte ens ATT det stod något där…

Bilderna jag har tagit på den här sidan visar faktiskt ungefär hur det ser ut för mig, annars brukar mobilkameran automatiskt skärpa till bilden. (Ett ytterligare av mina knep: Ta kort och zooma in.)

Men här undrar jag: Är det inte meningen man ska se numret? På det stället kan det väl inte störa rent estetiskt? Frågor, frågor…

Samma fråga ställer jag mig om dl-måttet. På alla våra mått anges måttenheten i vit färg på vit botten. På bilden nedan står det faktiskt ”1 dl” till höger om upphängningshålet, och till slut lyckas jag se att bokstäverna är n-å-g-o-t upphöjda – om ljuset faller in från rätt håll, och jag använder läsförstoringsglaset. I ett föremål med praktisk funktion har jag svårt att se skönheten om designen stör användningen. För min del tycker jag att det hade varit väldigt vackert med stora svarta bokstäver mot den vita bakgrunden. Var det det som kallades Funktionalism – ”form följer funktion”?

OK, även jag KAN bedöma vilket av måtten som innehåller 1 dl, men ska det verkligen hållas hemligt? Vill jag ha en halv dl känner jag med nageln en liten kant runt om, möjligen halvvägs – kan det betyda 50 cl, tro?

Nyligen hittade jag inte mitt vanliga munskölj, köpte istället en annan sort. Försökte sen länge och förgäves öppna flaskans inplastade kork. Efter att ha använt först tänder och naglar, därefter nagelsax och pincett gick det ändå inte. Förrän jag såg att det ovanpå locket finns en diskret bild av hur man ska få av locket. I vitt på vitt (förstås), men om man låter ljuset komma in från sidan så…

Värsta är problemen dock med medicinen. Häromdan var det VÄLDIGT nära att jag tog min mans medicin istället för min, eftersom den låg på ”min” plats… Och det hade INTE varit bra!

Om man tittar väldigt noga på etiketten nedan kan man mellan medicinnamnet och doseringen skymta ett oerhört diskret namn på användaren. Men varför ska det vara hemligt? På baksidan av tablettkartorna anges medicinnamnet många gånger – med pytteliten stil. Varför inte utnyttja den plats man har och göra namnet stort och tydligt? Vad gäller medicinnamnen skulle åtminstone min man och jag ha god hjälp om åtminstone den första bokstaven var större och lättare igenkännlig.

Även på min egen blogg gav mallen grå text istället för svart: Kanske? mera estetiskt, alldeles säkert jobbigare att läsa. Jag lyckades inte ändra det, men i min nya dator och mobil har jag ställt om så att många sidor (bl a min egen) har vit text mot svart botten. Säkert fult, men inte för mig, som njuter av läsbarheten.

Varför är det så här då? Liksom SVT kanske man vill satsa på den yngre delen av befolkningen. Fast hur smart är det? Vi lever ju allt längre, alltså blir gamlingarna allt fler, även när vi fyrtiotalister börjar försvinna. Och då är det väl bra om vi kan klara oss själva så länge som möjligt?

Dessutom läser jag att det inte bara är åldringar som behöver läsbrillor: “Från fyrtioårsåldern kan s k ålderssynthet börja märkas, presbyopi, där ögats lins förlorar sin elasticitet och får svårare att ställa om skärpan på nära håll.”

Så: Det kanske vore idé att tänka om?