I P1s Spanarna nyligen pratade Helena von Zweigbergk om “yxåldern”: Vi förväntar oss att världen ska leverera och är skeptiska mot allt som inte är “helt hundra”, optimalt eller ultimat, antingen det är resmål, restauranger, relationer eller – vi själva. Hela livet förväntas vara “helt hundra” hela tiden. Det  trista är att det aldrig blir det. Inte på riktigt.

“Yxåldern” kallades det eftersom vi i debatter, speciellt i sociala medier, enligt samma princip yxar till svartvita åsikter, fjärran från alla nyanser. Det hjälper inte att all samlad kunskap och alla fakta är mera lättillgängliga än nånsin förr – även såna som borde veta bättre skriker aggressivt ut sina tillyxade budskap med hög röst: Det finns bara vinnare eller förlorare, ingen plats för förhandlingar och kompromisser, det är för mesar! Eller, för att citera “den fria världens ledare” om länder: Det finns “shithole countries” (skithålsländer) eller “GREAT countries”. PUNKT.

Jag har sett många exempel på att någon/några gjort fel (som vi människor tenderar att göra). Varpå “nätet rasar!” vilket förstås kan behövas ibland. Problemet är att nu hjälper det inte om misstaget för länge sen rättats till. Förklaringar, ursäkter och rättelser verkar bara provocera ännu mer:

SABBA INTE MIN ILSKA! 🤬 ‼⚡

Varför är det så tillfredsställande att vara riktigt förbannad? Hela tiden? Själv kan jag behöva bli riktigt arg för att tvinga mig att ta itu med något jag tycker är fel, eftersom det ofta är jobbigt och inte kommer att göra mig populär hos alla. Men hela tiden? Och om fjuttigheter?

Kan det bero på osäkerhet? Om man är rädd för att inte duga (“vara 100”) rent utseendemässigt kan man ju ta till omsorgsfull sminkning, hårt photoshoppade selfies, operationer. Inre osäkerhet är svårare att åtgärda, då kanske man testar yxig tvärsäkerhet. Det är ju naturligt när man är ung, som någon sa: “Det svåra med att vara ung är att man är både osäker och tvärsäker, vilket är en dålig kombination.” Men här verkar det gälla även äldre.

I DN undrar Anna-Lena Laurén just varför vuxna människor numera verkar behöva bekräftelse från andra. Hela tiden. I tonåren var det viktigaste i världen att bli godkänd av andra (särskilt av de de coola!). Men även vuxna verkar nu lägga ned mycken tid och energi på att fundera över varför en del inte besvarar deras vänförfrågan på FB eller gillar samtliga deras bilder och inlägg. För Laurén innebär det ingen fientlig handling (eller icke-handling) utan bara att det är så i livet – man har annat att göra, prioriterar, tappar kontakten med perifera personer etc.

Och hur påverkas man psykiskt av att varje dag tillbringa timmar med att tävla i elakheter på Twitter eller ironisera och “rasa” över allt mellan himmel och jord. Det borde bli överbelastning av hårddisken. Och den mänskliga är ju inte lika enkel att starta om som datorns. Jag kan förstås inte låta bli att associera till Trump den store twittraren…

Och så jämför jag som vanligt med mig själv, som fascinerades av Internet sen första början på 90-talet, då jag träffade min man där och jobbade alltmera med hemsidor. Nu är jag närmast beroende av bloggläsning och -skrivning. Men jag begriper mig inte alls på “kortisarna”, aka sociala medier: Instagram. Twitter etc. Jag har ett Facebookkonto, men inser nu att  jag är rökt från början, för jag svarar aldrig på vänförfrågningar: Jag är ju aldrig där, och då känns det taskigt att lura dit andra. (Kontot behöver jag för att exempelvis smidigt få info från vår HSB-förening.)

Alla tycker inte att jag är en underbar människa. Och det är helt OK – det tycker jag inte ens själv. Jag tror inte att det finns några perfekta människor. Alla jag sett upphöjas och idoliseras på olika sätt har förr eller senare fallit – ju högre höjd desto hårdare fall. De där som är “helt hundra” finns helt enkelt inte. Såvitt jag vet.

Det är en härlig känsla när man man är äkta överens med någon, tänker lika. Men det ska vara någon vars uppfattning man bryr sig om och det ska vara ärligt. Automatiska gillan ser jag inget värde i. Det är angenämare att inte ha konflikt, men behövs det får man ta det. Och konsekvenserna.

För alla kan ju inte älska alla här i världen. (Och jag har sett förskräckande exempel på hur det kan gå om man försöker bli älskad av precis alla.)

De närmastes uppfattning är viktig för mig eftersom de känner mig. Om jag tror att det är på grund av ett missförstånd som någon annan ogillar mig kan jag försöka rätta till det. Men går inte det så får det vara så. Då har jag i alla fall gjort mitt bästa. Bättre än så kan ingen göra.

Det ruggiga är att attityden: “Sabba inte min ilska!” verkar sprida sig: Jag läser att Italiens populistiska “Femstjärnerörelse”, som fick 32 procent i valet, inte har något budskap, utan mest bara vill röra om i grytan och provocera. Det låter som Trump. Om man är rädd och osäker känns det kanske tryggt att gå efter en man med stor “yxa”?

Vid den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 kom Facebookgrupper att påverka det politiska samtalet, enligt en Facebook-rapport även med sk ”falsk förstärkning”: nyskapade och falska Facebookkonton publicerar samma inlägg i många grupper för att locka besökare till sajter med överdrivna, ibland helt påhittade nyheter. Det låter skrämmande.

Pendeln brukar ju svänga, och P1s spaning om Yxåldern slutade: Det här är så begränsande att man kommer att tröttna på det – som att bara ha fyra färgkritor för att skildra hela världen. Eftervärlden kommer att skratta åt oss.

Jag hoppas innerligt att hon har rätt.