Jag vet inte om sena tiders barn förstår vad det handlar om när Kalle Anka och Musse i julaftonsprogrammet äter majs på sin husvagnssemester. Inslaget kanske t o m är borttaget för att ingen förstår skämtet?

I Youtube-parodin nedan är ljudet ändrat och plinget förvanskat, men efter ungefär 4 minuter gnager de ändå på sina majskolvar, rad efter rad, med ett PLING! när det är dags för radbyte.

Vi som var med vet hur viktigt det plinget var! Jag återkommer till det, men först mer om skrivmaskinen, som faktiskt är ännu äldre än jag. Jag har läst på.

Redan 1714 hade ingenjör Mill i England fått patent på en maskin för skrivande. Trots patentet finns det dock inga ritningar, så man vet inte hur den såg ut. Hans namn har levt kvar på annat sätt: I USA blev ordet ”mill” beteckningen för skrivmaskiner i allmänhet, och eftersom ”mill” även betyder kvarn skapades uttrycket ”papperskvarn” för tidsödande byråkratisk hantering.

Den första skrivmaskin som gjorde det möjligt att skriva fortare på maskin än för hand uppfanns 1854 .

Många av de tidiga skrivmaskinerna togs fram för att blinda människor skulle kunna skriva, men 1854 års maskin skapades av Rasmus Malling-Hansen, som var präst och föreståndaren vid Kungliga Dövstuminstitutet i Köpenhamn.

Han kallade den Skrivkulan eftersom tangenterna var placerade på en halvkula, med vokalerna till vänster och konsonanterna till höger. De mest använda bokstäverna placerades centralt, nära de snabbaste fingrarna. Kulan patenterades och blev världens första kommersiellt producerade skrivmaskin, såldes i Europa samt fick medalj på världsutställningarna i både Wien och Paris.

Den första mekaniska skrivmaskinen med tangentbord, typarmar, färgband och vals konstruerades av C.L. Sholes. Typarmarna låg till en början i en cirkel och bokstäverna i alfabetisk ordning, vilket gjorde att skriften blev långsam och typarmarna ofta trasslade ihop sig. För att undvika trasslet flyttade Sholes de oftast förekommande bokstäverna så långt ifrån varandra som möjligt.

Det är den layouten som fortfarande används och kallas QWERTY efter de första bokstäverna på den översta tangentraden. Eftersom fingrarna måste flyttas onödigt långa sträckor gick det inte att skriva lika fort, och det finns de som hävdar att det var det som var meningen: Ju saktare det gick, desto mindre var risken att typarmarna fastnade i varandra. En annan teori om tangenternas placering är att dåtidens kringfarande skrivmaskinsförsäljare enkelt skulle kunna demonstrera maskinens snabbhet utan alltför mycket träning. Därför finns alla tangenterna i ordet ”TYPEWRITER” på tangentbordets översta rad.

QWERTY-tangentbordet används alltså fortfarande, trots att problemet med typarmarna minskade när de ordnades i en halvcirkel, och helt försvann med kulan och datorerna. Effektivare varianter har skapats, men då hade användarna redan vant sig vid QWERTY och fortsatte så. Själv minns jag hur besvärligt det var att lära om när ÅÄÖ flyttats till sina nuvarande platser från att ha legat sist, efter M.

Professor August Dvorak hade arbetat i 12 år innan han med stöd av statistik, psykologi och fysiologi kom fram till en layout som han själv kallade för ”The Simplified Keyboard”, numera känd som Dvorak. Den sägs vara upp till tjugo gånger effektivare än QWERTY-layouten. Ändå används den idag främst av programmerare och skrivmaskinsentusiaster. De är inte många, men har utarbetat ett antal svenska varianter.

Fram till sin död 2008 fanns bland Dvorakanvändarna även världens snabbaste maskinskrivare Barbara Blackburn, som enligt Guiness rekordbok 2005 hade en topphastighet på 212 ord/minut, med ytterst få fel. Blackburn hade på trettiotalet misslyckats med skolans maskinskrivningsprov (på QWERTY-tangentbord), men när hon övergått till Dvorak blev hon berömd för sin snabbhet. 1985 var hon till och med gäst hos David Letterman, men gillade inte hans humor och vägrade sen att titta på vad hon kallade ”det fiaskot”.

Det är lite svårt att komma ihåg ens för den som var med, men i tiden före ordbehandlare och persondatorer kunde i princip bara de skriva maskin som hade det till yrke – kontorister, maskinskrivare, sekreterare. De skrev å andra sidan snabbt och rätt, med alla tio fingrar och utan att titta på tangenterna. Jag tror att man fick ha max 5% fel.

Om det blev många fel hjälpte det ju inte hur snabb man varit: ett tecken kunde försiktigt suddas ut, men det tog tid och var svårt att få in det nya på exakt rätt ställe. Blev det inte snyggt var det bara att skriva om alltihop, med karbonkopior och allt. På advokatfirman, där jag jobbade ett år, anmärkte advokaten en gång på att jag gjort en rättelse: det såg visserligen bra ut på originalet, men han noterade skillnaden på karbonkopiorna…

När jag senare kom i kontakt med ordbehandlare var det inte svårt för mig att tro på säljarnas statistik på att det blev flera fel ju längre ner på sidan man kom: Det blev ju allt jobbigare att behöva skriva om alltihop. Och försökte man skriva långsamt ökade risken för fel, för man tappade rytmen.

Journalister lär ha skrivit sina texter med bara pekfingrarna och skickat till sättning, men allt som företag skickade ut dikterades av handläggare och lämnades för utskrift av proffsen, som hade ansvar för uppställning, stavning, språkrättning och översättning. Utskrifterna lästes sedan av handläggaren, som gjorde eventuella rättelser och ändringar. Skulle mer än enstaka bokstäver ändras fick alltihop skrivas om, ibland flera gånger.

Jag hörde talas om en chef som ville göra breven mer personliga genom att lägga till någon liten handskriven korrigering. Det var svårt att få det förbi den ambitiösa sekreteraren…

Så: rätt och snyggt blev det, men det tog tid. En VD-sekreterare som avancerat till chef insåg att hon skulle passa sig för att tala om att hon kunde skriva maskin – då utgick man gärna ifrån att hon fixade protokoll etc (nästan) oavsett vilken befattning hon hade. Det gick ju snabbare så…

För att lättare få bra sommarjobb medan jag pluggade köpte jag på avbetalning en liten reseskrivmaskin och lärde jag mig själv att skriva med alla tio fingrarna och utan att titta.

Facitmaskinen på bilden är en av de moderna varianterna, de äldre hade en liten spak som man tjongade iväg valsen med för att byta rad.

Eftersom det gällde att skriva av sitt manus i rasande fart, kunde man inte titta vare sig på tangentbordet eller valsen. Här kommer PLINGET in: När raden närmade sig sitt slut skulle ett PLING! förvarna, så att man hann med att avstava innan maskinen låste sig för radbyte.

Vi sommarjobbare fick förstås de äldsta och skruttigaste maskinerna. En gång tystnade mitt PLING! och det gick inte heller att få ner tangenten som låste upp maskinen för att man skulle kunna klämma in en bokstav eller avstavning före radslutet. En skrivmaskinsreparatör skickades efter, som dock verkade se som sin främsta uppgift att demonstrera att inget var fel: När han med all kraft dunkade på tagenten med sitt tjocka finger lyckades han pressa ner den. Tyvärr hade jag inte tillgång till hans tjocka fingrar, så jag tyckte ilsket att vi skulle klaga på hans insats. Kontorets fast anställda var fegare än jag, eller också insåg de det lönlösa i att bråka för oss ”skrivråttor”. Jag tror att jag fick byta maskin med nån annan stackare.

När jag efter ganska planlösa studier tagit min examen var jag en del av akademikerexplosionen. Men eftersom jag kunde maskinskrivning och språk gick det lätt att få jobb som sekreterare/assistent. Och mer ambitiös var jag inte än att jag nöjde mig med att ”avancera” inom såna jobb, för att så småningom hitta till det roligaste: webben!

Men dit var det mycket långt när jag fick mitt allra första heltidsjobb i början av 70-talet, på en advokatfirma med rutiner oförändrade sen 30-talet.