Den skrivande maskinen – nästa generation

Advokatfirman där jag i början av 70-talet fick mitt första jobb hade samma rutiner som på 30-talet. Till skillnad från då hade dock alla sekreterare elektriska skrivmaskiner – utom en av de äldre. Hon smörjde och vårdade sin gamla manuella ömt, eftersom hon visste att man inte skulle kosta på den någon reparation om den gav upp. Då skulle hon tvingas övergå till elektrisk, och det innebar en helt annan skrivteknik än den hon till fulländning behärskade när hon med vältränade fingrar (även lillfingrarna!) i rekordfart hamrade ut handlingar med många karbonkopior.

Hela hennes yrkeskunnande var i fara.

Manuella skrivmaskiner kunde identifieras på hur bokstäverna slitits, ungefär som människors fingeravtryck. Ett av indicierna i det s k Helandermålet var exempelvis att hotelsebreven var skrivna på skrivmaskiner som Helander hade tillgång till. Och TV-advokaten Perry Masons sekreterare Della Street kunde direkt avgöra om en text skrivits av en rutinerad maskinskriverska som tryckt ner alla tangenter med samma kraft.

På elektriska maskiner blev alla bokstäverna lika tydliga, och när kulan kom kunde man enkelt byta typsnitt och få tillgång till exempelvis formler och grekiska tecken.

IBM Selectric II typewriter, Etan J. Tal [CC BY 3.0]

På advokatbyrån behövde jag inte byta typsnitt, men när jag fick välja skrivmaskin tog jag ändå en med kula och utan typarmar som kunde trassla när det gick undan. Och det gjorde det ofta, för vid dagens slut skulle många (alla?) utskrifter skrivas om i rättat skick, och så snabbt att de hann med dagens post.

Vi skrev många långa avtal, bouppteckningar etc, och på sista sidan måste alla namnteckningar och datum få plats, plus så pass mycket text att dokumentet gick att identifiera. Annars var det bara att skriva om de sista sidorna och fördela texten bättre. Det är lätt att inse hur många arbetstillfällen som numera försvunnit…

Strax innan jag slutade fick faktiskt en advokatsekreterare prova någon form av ordbehandlare. Det måste ha varit en välsignelse.

Men då hade jag hamnat i en HELT annan miljö: På Esselte System. Det nya Esselte-företaget låg i framkanten, både vad gäller arbetssätt och produkter. Unga medarbetare och chefer jobbade med datorer, diktafoner och ordbehandlare. Det sista begreppet var så nytt att man ännu inte bestämt om det skulle heta ”ordbehandlare” eller ”textbehandlare”, och i våra platsannonser ändrade tidningarna arbetsuppgiften till ”orderbehandling”…

I början använde vi en IBM-maskin, som lagrade texten på magnetkort. Hur färsk den tekniken var inser jag när jag nu hittar en reklamfilm från 1969 om introduktionen av IBM Magnetic Card Selectric Typewriter (“Mag Card”).

Ungefär 6 minuter in i filmen demonstreras exakt hur det gick till. Det man skrev på (kladd)papperet registrerades samtidigt på magnetkort Varje kort rymde en A4-sida, och om man direkt kände att man skrivit fel kunde man enkelt backa över felaktiga bokstäver och skriva om dem. Det blev kluddigt på papperet, men rätt på magnetkortet. Fick man tillbaka utskriften med rättelser matade man fram till rätt ställe, rättade och fortsatte. Det gick också att lägga till ett begränsat antal bokstäver genom att koppla ihop raderna på magnetkortet.

Om ett helt stycke skulle läggas till kunde man förstås skriva till det ”för hand”, men då var inte texten korrekt på magnetkortet, och det ville man ofta återanvända. Den stora vinsten med utrustningen var nämligen att man enkelt kunde skriva ut likalydande eller återkommande brev, offerter, avtal, prislistor etc: Man registrerade ett stopp vid de uppgifter som varierade (adresser, datum, priser) och skrev in dem för hand. Resten av texten var ju redan kollad och klar.

Med det här arbetssättet gick det förstås åt mängder av papper och färgband, och om utskrifterna var långa växte högarna med magnetkort man måste hålla ordning på. En gång skrev vi ut en hel bok, och jag har ett minne av att en kollega satt på golvet och försökte sortera drivor av magnetkort som ramlat ur sin pärm. De levererades numrerade men gick inte att skriva på, så för att se vad som stod skrivet måste man läsa in dem i ordbehandlaren, en och en…

När texten var godkänd satte man i brevpapper (med eventuella kopior) samt tryckte på utskriftsknappen. Kopiorna blev enklare att hantera, eftersom de kunde vara limmade upptill, nu när man inte längre behövde komma åt att göra rättelser.

Ett problem var oväsendet. Redan de vanliga skrivkulemaskinerna var högljuddare än de med typarmar, och i maxhastighet blev oväsendet ganska öronbedövande. Ändå var man tvungen att vara kvar vid maskinen för att sätta i nya papper, och jag minns att jag undrade hur stört mitt ofödda barn blev av bullret.

När Esselte System lanserade ordbehandlaren Scribona i Sverige ägnade man sig mycket åt just ljuddämpning. Vi användare fick vara med i projektet – jag glömmer aldrig de tyska säljarnas tydliga förvåning när vi dök upp på mötena. Bullret hade man inte brytt sig mycket om i Tyskland och Schweiz, men vi sa direkt att det blir ett problem här, där sekreterarna (faktiskt!) fick vara med och bestämma om så stora investeringar. För ordbehandlarna var, liksom persondatorer och skrivare, dyrbara utrustningar.

Vi som sålde och använde så avancerad utrustning skulle förstås jobba på ett rationellt och modernt sätt också. Istället för att sitta utspridda hos avdelningen eller chefen man jobbade åt samlades alla sekreterare i en egen grupp. Vi hade själva fått bestämma arbetssätt, hade veckovisa planeringsmöten och ansvarade för översättningar, telex och resebeställningar mm. Kaffeservering, telefonpassning och personliga tjänster fick uppdragsgivarna fixa själva. Alla utom VD satt i helt nyinredda och påkostade kontorslandskap, där ljuddämpningen var så effektiv att jag minns att man plötsligt kunde upptäcka en grupp studiebesökare bakom ryggen och vara beredd att svara på frågor.

Det var en rolig arbetsplats.

Bilden är från Esselte Nytt 1976 med temat ”Utbildning för ordbehandling”. (Vi sålde förstås utbildning också.) Man kan läsa mera här.

Första generationerna Scribona hade ingen bildskärm, men istället för ett magnetkort/A4-sida hade de kassettband med plats för ett antal sidor. Banden var ganska dyra, så en gång testade en kreativ person en billigare variant, som dock pinsamt nog fastnade i hållaren och måste avlägsnas av tillkallad Scribonatekniker. Via en blogg fick jag nyligen kontakt med vår dåvarande VD, som påminde om att det stora genombrottet kom med bildskärmen, det var då Scribona blev marknadsledare i hela Norden.

I början av åttiotalet kom pc:n med ordbehandlingsprogram, men Scribonan levde kvar ett tag till. Jag minns att en fördel man framhöll med en speciell ordbehandlare var att tangentbordet var avsett just för snabb utskrift av långa texter, även om varken snabbheten eller rättskrivningen var lika viktiga som tidigare.

På senare jobb arbetade jag med olika ordbehandlingsprogram för pc. Man startade sin dator, satte in programdisketten och lät den snurra igång. Skulle man övergå till exempelvis registerprogram fick man byta programdiskett. I bästa fall hade man ytterligare en diskettstation för att lagra texten, annars fick disketterna samsas. Utskrifter beställdes från en stor skrivare, som stod i eget rum eller åtminstone hade rejäl ljuddämpning. Flera delade samma skrivare, de var nämligen jättedyra.

Av ordbehandlingsprogrammen minns jag särskilt Manuscript som kunde skriva formler, vilket var viktigt på den arbetsplatsen. Men det var så långt från WYSIWYG man kunde komma: Skärmen visade bara ett oformatterat textsjok. Det var alltså inte särskilt lämpligt när jag skrev ut företagstidningen med illustrationer och tvåspalt – utan att kunna se vare sig bilder eller rad- och sidslut. Tur att jag har så livlig fantasi. Eftersom avstavningen måste göras manuellt blev det VÄLDIGT många trial-and-error-utskrifter.

Olika ordbehandlingsprogram hade olika koder för formattering. Dem fick man lära sig på kurs, och sen ha på lätt tillgängliga fusklappar. Man fick – och valde – helst jobb hos arbetsgivare med något av de system man redan kunde.

Elektroniska skrivmaskiner tror jag tillkom för att även de som inte var jätteskickliga skulle våga skriva maskin. De hade en liten display och radminne så att man kunde backa och korrigera det nyss skrivna.

I DN från oktober 1981 finns Esseltes stora annons om Scribona-varianter:

Den allra nyaste var ”något så sensationellt som en PORTABEL helelektronisk skrivmaskin: Ett utmärkt alternativ för dig som vill ha det bästa, men kanske bara använder maskinen någon timme per dag. ”

En gång försökte jag få handläggarna att skriva sina manus i ordbehandlaren istället för på papper, så att vi slapp tyda handstilar. En enda man insåg det smarta i att han skrev manus på elektronisk skrivmaskin istället för med penna. Men han var bra på att skriva maskin (med rätt fingersättning!) och visste att han hade fullständigt oläslig handstil. Dessutom var han professor, så han behövde inte riskera att uppfattas som någon sorts sekreterare…

I mitten av nittiotalet dök internet upp i mitt liv. När chefen sa att vi skulle ”finnas på WWW” undrade jag visserligen spontant: ”Va fan har han nu hittat på?” Men snart var jag uppslukad. I början fick jag skriva HTML-kod och formattera texter med hjälp av taggar (<>). På en arbetsdag(!) fixade en ung konsultkille och jag vår första hemsida med hjälp av sprillans nya programmet HoTMetaL. (Observera det vitsiga namnet, det handlade ju om HTML.) Senare tiders webbprojekt var mer avancerade.

Och nu sitter jag här som pensionär och kan roa mig med att bara få skriva loss, utan begränsningar vad gäller ämnen, utrymme, kostnad – eller ens tid.

Jag har ju hela resten av livet framför mig.

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.