Om meningen med livet – för mig och andra

Nyligen läste jag en intervju med 28-åriga Blondinbella – den framgångsrika bloggaren (eller om det heter influencer nuförtiden?), vars blogg ”utvecklats till ett mediehus”. Innehållet i hennes sociala medier (därmed hennes liv) styrs in i minsta detalj för att uppnå så stor avkastning som möjligt. Under intervjun är det ”content-dag” i trettiomiljonersvillan. Det verkar innebära att hon fixas till av makeup- och hårstylist för att sen filmas när hon, mellan klädbyten, läser upp korta reklamsnuttar, som tydligen miljoner tittar på.

Jag läser och blir beklämd. Inte i första hand över hennes beskrivning av hur påfrestande det är att leva ett så offentligt liv att man får ont i magen av ett blombud, eller ens för att hon varit utsatt för stalkning och numera överallt följs av en säkerhetsvakt. Utan jag läser skildringen av ett för mig främmande liv och fastnar i samma fråga som under min korta tid i fastighetsbubblan:

Och vad GÖR ni sen med alla dessa pengar? Alltså: Vad är meningen?

Bella vill bli världens mäktigaste kvinna, vilket inte verkar vara så avlägset som det låter, för hon är tydligen redan utnämnd till Sveriges mäktigaste. Hon vill ha inflytande och bygga en bolagsgrupp som ska bli globala jättar. Men målet är inte att sälja så mycket deodoranter som möjligt, utan att vara en förebild för andra unga kvinnor. Eller inte ”en förebild”, utan ”The förebild.” (Det står så!): ”Jag vill visa för varenda jäkla ung kvinna att man kan ta sig från noll till det här.”

Vad är då ”det här”? (Och vad är förresten ”noll” – ett vanligt liv?) Många frågor blir det.

Jag tänker på den ensamma, mobbade fjortonåringen som började blogga. Hennes ADHD-diagnos har senare gett några svar på varför hon var annorlunda, och hon tror att hon också ”befinner sig någonstans på asperger-spektrat”. Vid 28 års ålder sitter hon nu i sitt mediehus och vill lägga all sin tid på att hennes bolag ska växa, för: ”Det är min passion”. Så hon plockar bort tid för relationer: ”Jag lyssnar inte på människor jag inte är intresserad av, och skulle aldrig utsätta mig för att gå på en släktträff och höra om allas krämpor, om någon mår dåligt eller har bråkat med sin granne. Jag kan buda presenten i stället.”

Och sen då? ”Det finns väl någon rädsla att jag ska bli en kattkvinna i framtiden – fast utan katter, för jag hatar djur. ”

Jag jämför (som vanligt) med mig själv, som inte är särskilt social och helst undviker människor jag inte kan ha riktiga samtal med. Men någon som vill prata om sina krämpor uppfattar jag som gammal och kanske ensam. Hur kan man tro att samtal kan ersättas av en paketleverans? Det känns så – ja, fattigt. Mitt bland pengahögarna.

Jag blir alltmer beklämd över att hon ser sig som förebild för unga tjejer. Och kanske är det.

Fast jag förstår ju inte det här med pengars magi överhuvudtaget, även om jag kanske borde: Trots att min barndom var trygg visste jag ju alltid att vi hade knappt om pengar. Därför har det känts bra att jag alltid kunnat försörja mig, löneförhöjningarna har mest varit en bekräftelse på att jag gjort ett bra jobb. Men stora pengar längtar jag inte efter – jag köper inga lotter och när jag fick del av husförsäljningen efter skilsmässan blev jag snarast nervös. Om jag däremot kunnat köpa ett tryggt boende och ekonomisk trygghet livet ut (på samma blygsamma nivå som dittills) skulle jag ha gjort det.

Inte konstigt då att jag oförstående betraktar blondinbellorna, liksom de välavlönade politiker, som riskerar sina karriärer (om de verkligen är politiskt engagerade väl mer än så). Varför? För att trixa till sig ännu liiite mer pengar – lite för någon med deras inkomster alltså, inte för såna som mig.

Nä, pengar och berömdhet är inte meningen med livet för mig.

Barn, då? Numera slipper inte ens bögar normtrycket på att skaffa barn, läser jag. Det är baksidan av att samkönade relationer blivit mera allmänt accepterade. Man tvingas allt oftare ducka för antydningar om familjebildning, höra att innan man fått barn vet man varken vad livet eller RIKTIG kärlek är. Barn är nämligen livets mening.

Jag är väldigt glad över barn, barnbarn och bonus-dito. Med två småsyskon var jag tidigt medveten om att barn innebar (även) bajs, kräk och nattskrik. Därför väntade jag tills jag var 27 år innan min längtan efter barn blev så stark att den överträffade allt annat. På sjuttiotalet var det VÄLDIGT sent för första barnet, speciellt för en som länge levt i en stabil relation. Ändå minns jag inte att jag nånsin blev pressad av min närmaste omgivning, och min sena debut visade sig vara en bra utgångspunkt för att verkligen kunna njuta av både barn och barnbarn (som jag förresten haft verkligt givande samtal med, redan från späd ålder). Men jag skulle aldrig vilja belasta dem med att vara meningen med mitt liv. Ingen annan än jag själv kan ge mening åt mitt liv.

Det är väl därför jag ofta funderar över detta. Om man tittar på det utifrån verkar väl livet inte som ett särskilt frestande erbjudande: Man föds under vånda, lever med stort besvär, och det enda man kan vara säker på är att man till slut dör, oftast också under vånda. Ibland är det kul längs vägen, men ändå…

För ett tag sen läste jag att det gäller att hitta sin Ikigai för att kunna känna glädje, självuppfyllelse och en känsla av tillhörighet i sina vardagliga aktiviteter och rutiner, och därmed en anledning att finnas till. Man ska ställa sig själv fyra frågor, i tur och ordning, så det gör jag.

1. Vad gillar jag?
Jag har alltid gillat att läsa och skriva.

2. Vad är jag bra på?
Åtminstone så länge vi fick skriva uppsats om fria ämnen hade jag höga betyg.

3. Vad kan jag få betalt för?
Jag lyckades småningom få in en del skrivande i mina jobb. Och efter pensionen är ju försörjningen tryggad.

4. Vad behöver världen?
Den frågan är svår: Hur höga krav behöver man ställa? Behöver världen exempelvis konst? De som producerar onyttiga grejor skapar ju ändå arbetstillfällen? Är tankar värdefulla? Ja, för mig är både egna och andras tankar värdefulla, liksom utbytet av dem.

Eftersom jag mår så bra av att läsa, skriva och snacka tror jag att det även håller demensen borta. Och det måste ju vara bra även för världen.

Nedan berättar en man om hur man hittar det där som får en att vilja gå upp på morgonen. Det kan dessutom ändras med tiden, så det gäller att ha koll under  resans gång.

8 reaktioner på ”Om meningen med livet – för mig och andra

  1. Det är intressant vad människor tycker att en förebild är. Jag som följt australiska masterchef med stort nöjde läste igår om deltagare Huda (med reservation för stavning) som var klädd i sjal genom serien. Hon är född i Saudi Arabien men bosatt i Australien. Som 18 åring blev hon bortgift med hennes syster man. Systern dog 18 år gammal vid förlossningen och två år senare bestämdes det att lillasyster skulle få ”ärva” systerns man. Huda själv anser sig vara lyckligt gift efter 15 år men en ”man som stöttar henne i alla lägen” och hon anser sig vara en förebild för unga kvinnor.
    Det förstår jag helt plötsligt ingenting. En förebild för vem? För att visa att det är ok att bli bortgift med systerns änkeman? Att man kan få vara med i TV ändå?
    Det kanske är en förebild för muslimska kvinnor och det kanske är därför som jag inget förstår men jag blir ändå lite beklämd vad gäller arrangerade äktenskap och tycker inte att det är en direkt förebild. Med det inte sagt att Huda är en dålig person – jag hade gärna ätit hennes mat och hon har varit ett uppskattat inslag i serien men jag önskar att jag faktiskt inte läst om hennes privatliv.

    För unga är f.ö pengar det som allt handlar om så där blir Blondinbella en förebild. När sonen och jag besökte gymnasium inför valet så drogs hon fram som exempel från den skola hon gått på.

    Gillad av 1 person

    1. Intressant, detta med förebilder. Enligt Motivation.se borde man ha förebilder, för de är ”en viktig källa till motivation och självförtroende – när människor som liknar oss själva gör någonting bra så inser vi att vi kan göra samma sak”. (Idoler däremot beundrar vi okritiskt, utan att lära oss någonting av deras exempel.)

      Fast vad lär man sig då i ”våra” exempel? Alla kan bli berömda – eller ? Blondinbella som förebild för skolan hon gick i… Hmmm. 🤔

      Själv minns jag inga direkta förebilder (eller idoler för den delen), utan mera att jag känt igen mig i en del människor, främst de som gjort ett bra jobb, utan fusk o genvägar. O det har gett mig tillfredsställelse. Den goda nyheten är att bland de yngre vi känner (barn, syskonbarn, barnbarn etc) ser vi ingen som verkar ha ”blondinbelleförebilder”. De strävar på ungefär som vi.

      Gillad av 1 person

      1. Jag kan inte heller minnas att jag någonsin haft en förebild men jag har träffat många duktiga människor som inspirerat mig genom livet men förebild? Nja…

        Gillad av 1 person

    2. Tänkte ett varv till: Jag är ingen expert på Blondinbella, men hon säger att hon började blogga f a hon som 14-åring var mobbad och inte fick stöd av någon, inte ens föräldrarna. (Därför förstår jag ju hennes revanschlusta.) Hur kan hon då vara ”reklam” för skolan hon gick i? ”Kom hit o bli mobbad, det som inte dödar stärker!” Eller?

      Gilla

  2. Intressant inlägg som jag instämmer i så gott som helt. Förebild, och förebild, människor jag tycker är duktiga i sitt yrke har jag sett, inte förebild kanske, men som Maria skrev som inspiration. Människor som jag tycker är trevliga mot alla, sympatiska osv, de kan jag också tänka på att ”så skulle jag också vilja vara”. Inte för att jag brukar vara otrevlig, men kan nog uppfattas som litet kortfattad och kantig ibland. Tror jag. Hur vet man hur andra uppfattar en? Ja, det får jag nog fundera ett varv på!

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.