En dag med vackert svenskt sommarväder, dvs 22 grader varmt, spridda moln och lite fläktande vind, åkte vi till Morlanda gamla kyrkogård. Maken letade förfäders gravar med hjälp av en gravkarta medan jag planlöst gick runt och tittade på de gamla gravstenarna.
Med tanke på att jag inte alls bryr sig om vad som händer med min kropp efter döden är jag märkligt intresserad av att gå runt på gamla kyrkogårdar med för mig helt okända gravar och fundera över hur olika gravstenarna ser ut, vilka yrken människorna hade och hur gamla de blev. Särskilt brukar jag stanna vid de små stenar som markerar barngravar.
På Morlanda finns en särskild avdelning för släkten Bildt, omgiven av en låg stenmur och med många pampiga gravstenar, med och utan vapensköld. En mindre sten ligger i gräset och är täckt av bara namn: Här ligger sjökaptenen Knut Bildt och fem av hans barn, varav tre dött samma år.
Jag letar på nätet efter mera information om Karl Knut Tord Bildt. Det finns mycket att läsa om släkten Bildt och några av dem heter Knut, men sjökaptenen hittar jag inte. Han verkar inte ha gjort mycket väsen av sig. Men släktforskarna känner förstås till honom, och på Morlanda sockens historia och befolkning hittar jag släkttavlor. Det visar sig att Knuts hustru hette Amalia Maria Appelkvist och paret fick sammanlagt elva barn. Fyra av barnen överlevde även sin mamma.
Familjemedlemmarna dog i följande ordning:
1863: Josef, 2 år
1869: Sofia, 12 år
juni 1876: Karl, 11 år
juni 1876: Tord, 2 år
juli 1876: Mauritz, 8 månader
1886: Ingeborg, 26 år
1887: fadern, 57 år
1890: John, 23 år
1904: modern, 68 år
1909: Sigrid, 51 år
1952: Ebba, 84 år
1955: Knut, 88 år
1956: Karl, 79 år
När Knut dog vid 57 års ålder var alltså sex av barnen redan döda och det är de fem minderåriga – mellan 8 månader och 12 år gamla – som nu ligger i samma grav som fadern. Den vuxna dotter Ingeborg dog i Helsingborg. Det jag fastnar för är att de tre yngsta dog inom loppet av 12 dagar i juni/juli 1876.
Jag undrar över dödsorsaken och söker på vad barn dog av vid den här tiden.
På Bloggen om Blidö i Stockholms skärgård läser jag: År 1863 dog i Blidö socken 44 personer, tio av ”slag” – hälften bara ett par dagar gamla. Sex personer drunknade och några dog av ”ålderdoms bräcklighet”, men hela tolv av de 44 dog i mässling, som numera alla barn vaccineras mot.
1875 bröt en epidemi med difteri ut på grannön Yxlan och en månad före jul dog åtta barn i åldrarna 2-13 år, varav två syskonpar. Över jul och nyår dog på Blidö tre barn i åldern 2-7 år, alla i scharlakansfeber, som under senare delen av 1800-talet var den infektionssjukdom som vållade flest dödsfall i Sverige: Dödligheten var över 30 %. Fram till juni 1876 dog ytterligare tio barn i samma sjukdom: fem på Blidö, tre på Yxlan och två på Norröra, alla yngre än 9 år.
På ett halvår minskade befolkningen på dessa skärgårdsöar alltså med 21 barn. Och enligt folkräkningen 1900 bodde i Blidö kommun 59 personer.
Åter till Bildts begravningsplats, bakom muren från 1927.
Av de barn som överlevde Knut Bildt i Morlanda dog en son vid 23 års ålder medan de som lyckats överleva barndom och ungdom blev 51, 79, 84 och 88 år. Sigrid Maria Kristina, som blev 51, är den enda som anges vara gift, men det finns inga uppgifter om makens namn, födelse eller död. Och inga barn verkar det ha blivit.
Trots de elva barnen fick alltså Knut Bildt och hans hustru Amalia inga efterkommande.
Efter kyrkogårdsbesöket körde vi till en rastplats, där man kan klättra ner en bit för att sitta på klipporna med utsikt över vattnet och ha en liten picknick i solen. Småprata lite – kanske tänka på döden och livet. Sen åkte vi hem och satte oss i kvällssolen på balkongen och åt glass med vildhallon från den egna tomten. Inte alls dumt. Det gäller att ta hand om sig så länge man har sig.
Den följande kvällen satt vi INTE på balkongen, även om himlen såg ännu häftigare ut än det ser ut på bilden. Strecken på bilden är regn, och då menar jag ÖSREGN!
Jag älskar att promenera på kyrkogårdar! Mina föräldrar är begravda på en kyrkogård där Torne älv rinner förbi alldeles intill, en otroligt fin plats. Även samhället jag växte upp i har en kyrka från 1400-talet och en riktigt fin kyrkogård, med många gamla gravar. Bland annat finns en del vita träkors, där barn och unga är begravda samma år, antagligen någon sjukdom som grasserade vid den tiden.
GillaGilla