Svenska tilltalsords historia – ännu knepigare än jag trodde.

På Enskedebilder har gamla skolkamrater berättat om hur det gick till när du-reformen kom till Nytorp. När jag gick ut nian anno 1962 hade jag aldrig sagt du till någon lärare, och man brukar säga att Medicinalstyrelsens chef Bror Rexed startade du-reformen i juli 1967. Fast det var faktiskt på gång redan dessförinnan, och jag har läst att det Rexed sa i själva verket sa var: ”… det är mig en glädje att få höra samtliga tilltala mig med Bror, som är mitt förnamn” och att han hoppades att så småningom kunna lära sig allas förnamn. Det verkar alltså inte ha varit hans mening att personalen skulle säga du till honom, utan Bror: “Kan jag få tala med Bror ett ögonblick?”.

För det var i tredje person man skulle tilltala varann om man ville vara artig. Och reglerna var krångliga, det var väl därför du-reformen slog igenom så snabbt och fullständigt. På Enskedebilder uppstod en intressant diskussion, där en före detta enskedebo dessutom kunde jämföra med förhållandena i England, där hon har bott i 40 år.

Jag hittade en artikel om detta i Svenska Dagbladet från 1952, skriven av den kände språkvetaren Erik Wellander, vars namn jag känner igen: Jag tror att jag haft en av hans böcker som kursbok (möjligen ”Riktig svenska”?). Från 1942 och ända fram till det år han dog, 1977, skrev han varje måndag SvDs Språkspalt, även kallad “Marginalens språkspalt”, eftersom den publicerades på avdelningen Marginalen, den så kallade “lätta sidan” som innehöll kåserier, dagsverser och annat mindre allvarligt material. Och så språkspalten, som jag väl uppfattar som ganska allvarlig.

Den 13 august 1952 hette Wellanders spalt ”Ni eller du? och dagen efter fanns signaturen Béguins kommentar i bild och vers på samma sida.

Artikeln är (åtminstone just nu) öppen att läsa även för icke-prenumeranter, här har jag försökt mig på ett sammandrag (med bibehållna pluralformer på verben):

En av de besynnerligheter som mest förvåna utländska gäster i Sverige är vårt egendomliga sätt att tilltala varandra. Vi säga du till syskon, barndomsvänner, skolkamrater, exerciskamrater och dem som vi ha lagt bort titlarna med, men i regel icke till föräldrar och äldre släktingar. Till sådana säga vi far och mor eller pappa och mamma, farfar och farmor, farbror och faster. Numera lägger man till förnamnet: ”Har farbror Gustav sett att farbror Gustavs bil inte står kvar där farbror Gustav ställde den?” Utanför släkten säger barnet farbror Gustav och tant Greta. Läraren säger du till eleven, men eleven säger magistern, doktorn eller, om det skall vara riktigt artigt, doktor Andersson. Studenter säga numera sällan bara professorn, utan professor Andersson: ”Professor Andersson sa att professor Andersson skulle komma så snart professor Andersson kunde.”

Allra värst blir det när vi måste tala med människor som vi icke känna. Merendels göra vi det också mycket motvilligt. Till barn säga vi du, till vuxna säga vi – ja vad? Vi ha intet allmänt erkänt pronomen som svarar mot det engelska you, det franska vous, det tyska Sie och det danska De.

Vad säger man då? Här kommer det märkvärdigaste i hela vårt tilltalsskick: man säger ingenting, utan undviker direkt tilltal: ”Får det lov att vara mera kaffe?” Det är sådant som får utomstående att dra på smilbanden och framkallar föreställningen att svenskarna äro stela och otillgängliga. Onekligen ger det en känsla av kyligt avstånd, detta att man icke direkt vänder sig till sin medmänniska utan liksom talar om henne: ”Behagas grädde?”

I det gamla svenska bondesamhället sade man du till en och I till flera. Det lever kvar i den moderna arbetarklassens tilltalsskick, som dock har den viktiga begränsningen att du användes bara till likställda, icke till andra, exempelvis barnens lärare och postfröken, än mindre till personer med känd titel: kyrkoherden, doktorn o.s.v.

Sen kom det medeltida ståndssamhället med sitt säregna titelväsen, där alla som hade titlar gjorde anspråk på att tilltalas med dessa. Ville man icke i oändlighet upprepa titeln, så användes tredje personens pronomen: ”Får jag fråga Herr Prosten om Han kan ge mig betyget nu?” Man kunde också visa sin vördnad genom att tala i pluralis (I), motsvarigheten till kungens egen majestätiska plural: ”Vi Oscar med Guds nåde o.s.v., Vi göre veterligt.” Både franskan och engelskan ha småningom ersatt andra personen singularis tu och thou med andra personen pluralis vous och you.

Dessa båda metoder att visa sin vördnad för den tilltalade (bruket av tredje personen och bruket av pluralis) kunna förenas så att man använder både tredje personen och pluralis. Så gör tyskan, som använder personens plurala pronomen Sie, och danskan och norskan har sitt De.

Den stora oredan i svenskt tilltalsskick började när ordet Ni dök upp, förutom de befintliga du, I och han. Ordet var egentligen en missuppfattning, en oriktig uppdelning av sådana förbindelser som ”hörden I” (som blev ”hörde Ni”) . Detta Ni är alltså i första hand tilltalspronomen till flera, men eftersom I används även som hövlighetspronomen till en person, så användes Ni ursprungligen även som hövlig tilltalsform till en.

Det besynnerliga är nu att detta som hövlighetspronomen menade ord av flertalet svenskar kännes som en avsiktlig ohövlighet från en talande som anser sig för mer än den tilltalade. Det bottnar kuriöst nog i ett missförstånd av den avsedda hövligheten:

Betitlade ämbetsmän tilltalade sedan gammalt personer av allmogeklassen med du, medan dessa naturligtvis svarade med vederbörandes titel (domare, präster, läkare, postmästare etc). När så den nya tiden bröt in och det gamla ståndssamhällets du av hövlighet ersattes med det moderna ni, överflyttades från du till ni den klasstämpel som ju självklart följer med ett ensidigt tilltalsskick: den med ni tilltalade fick mindervärdeskänslor gentemot den titulerade.

Kommentar: Det var det jag fick känna av när jag på ett sommarjobb fick en avhyvling för att jag sa Ni till en tant – inte för att jag inte visste bättre, utan för att jag glömt vad människan hette. I Språktidningen 2017 finns ett exempel från Strindbergs ”Fröken Julie”: Betjänten Jean säger till en början fröken till Julie. Så småningom, när han blivit hennes jämlike eller till och med överman, blir det ni.

Trots detta ogynnsamma utgångsläge hade ni under mellankrigstiden rätt goda utsikter att slå igenom, främst tack vare att skriftspråket alltmera oförbehållsamt antog detta tilltalsord.

Men så kom andra världskriget: Hundratusentals unga svenskar av alla stånd och villkor inkallades till värnplikt och vande sig under månaders och års tjänstgöring vid arbetarklassens konservativa, från allmogen ärvda språkbruk med du till alla jämställda, och detta nya bruk har märkbart rubbat vårt tilltalsskick. I studentkretsar gälla numera andra normer än förr, då titelbortläggningen följde fasta regler, och inom arbets- och fritidslivet synas nya normer vinna insteg. Sålunda tyckas, för att ta ett typiskt exempel, alla motorcykelförare numera vara du med varandra endast på grund av det gemensamma färdsättet.

Behovet av ett särskilt hövlighetspronomen finns fortfarande. Folkskolans undervisning i engelska kommer att ställa den bredaste allmänhet inför frågan om vilket ord som i svenskan egentligen motsvarar detta ”you”.

Men nog skulle det förvåna, om den sociala utjämningen i våra dagar skulle förmå att återföra vårt språk till det gamla bondesamhällets enkla pronomenbruk.

Så skrev språkvetaren 1952, femton år före du-reformen… 

Jag har skrivit om mina egna erfarenheter av titulerande (Behagar friherrinnan kuvertera de här breven) , och inser nu att enligt Wellanders beskrivning var det nog tilltalsskicket hos femtiotalets arbetarklass jag lärde mig: Jag pratade om moster Barbro och tant Ella, men jag duade alla när jag talade med dem. Utom Fröken, förstås. Fast jag visste mycket väl att man INTE fick nia!

Intressant hur missförstånden verkar förfölja tilltalsordet Ni: Det uppstod på grund av ett missförstånd, började uppfattas som nedsättande på grund av ett annat missförstånd.

Och nu tycker jag illa om när yngre okända personer niar mig, trots att jag inser att de nog tror att det är artigt att göra så mot gamla människor.

10 reaktioner på ”Svenska tilltalsords historia – ännu knepigare än jag trodde.

  1. Artigt och artigt, i mina ögon gör yngre människor som niar mig bara till sig och avslöjar genom det hur obildade de är 😎 och är jag ens så gammal att jag behöver bli niad? Då vill jag hellre bli kallad Säkerhetsledare Svensson. Eller Gudinna går oxå bra

    Gilla

  2. Att använda ”ni” eller vilket i mina ögon konstlat tilltal är att distansera sig från den som tilltalas. När jag var barn hade jag en vän vars mormor alltid tilltalades med ”ni”, även av familjen. Skönt att det är så gott som borta.

    Gilla

    1. Just så. Till ett fåtal människor kan jag vilja ha viss distans… 😉 men den har jag inga problem att skapa på annat sätt.
      Sen tillkommer att jag (m fl, särskilt i min ålder) uppfattar tilltalsordet Ni som ovänligt och nedlåtande, alltså motsatsen till artigt. Wellander ger även bakgrund till det. Funderar vidare på vad ordet ”respekt” egentligen innebär. 🤔

      Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.