Patrik Svensson (som skrev Augustprisade boken Ålevangeliet) skulle sommarprata om havet, vilket verkade helt ointressant för mig som bara vågar försöka simma där jag bottnar, och inte frivilligt ger mig ut på djupt vatten, i något avseende. Men jag hade radion på när jag skulle sova och lystrade till när han pratade om lodande.

Varför gav sig Magellan i början av femtonhundratalet iväg för att försöka segla världen runt (själv dog han halvvägs), rakt in i det okända bortom horisonten? Under generationer beskrev man öar och kuster, samlade kunskap för för kommande sjöfarare, och sakta sakta lärde man sig hitta på havets yta.

Men vad fanns därunder? (Och varför behöver man veta det, så länge det är tillräckligt djupt för att man inte ska gå på grund?)

För att få reda på det lodade man: Sänkte ner en tyngd och väntade tåligt tills man kände att den nått botten. En djuphavslodning kunde ta en hel dag, för att få veta djupet på en liten punkt. Med tiden innehöll sjökorten 15 000 lodpunkter, insamlade under hundratals år, mätning för mätning. Som ett gigantiskt grupparbete, vars resultat lodaren aldrig fick se.

Människan samlar ständigt ny kunskap. Ensamma människor samlade i en kollektiv rörelse sänker ner en tyngd i det okända för att hitta en sorts botten som är fast och definitiv och dessutom gemensam för alla.

Sen avslöjade Svensson att han själv aldrig varit på havet, utan bara fantiserar om det – just för att det fortfarande är så okänt. Och hans mamma lärde sig aldrig att simma, men gillade att läsa, så läsandet, böckerna och nyfikenheten gav hon vidare till sonen. En bok om havet läste hon för honom många gånger, innan hon till slut tröttnade. När han själv tittade på bilderna upptäckte han att han började förstå texten också.

Precis som jag älskade att följa mamma till bibblan och sen tränade på att förstå vad som stod i böckerna, bara för att det var så roligt att läsa, och senare skriva. På den vägen är det.

Som pensionär fick jag tid att skriva (numera: blogga), bara på kul. Mycket för att jag själv har så dåligt minne ville jag småningom samla och spara egna och andras minnen om vår gamla hembygd Enskede. Jag gör det i en blogg, tänkte jag, och min gamla klasskompis frågade helt logiskt hur jag tänkte strukturera den. ”Jag tänkte bara låta det växa fram. liksom organiskt”, svarade jag – och hörde själv hur flummigt det lät.

Men nu inser jag att det blev så. Flera har hittat till Enskedebilder.com och många berättar nu på nätet om hur det var att leva där och då. En bild av historien växer fram – en liten del, som jag kan förstå mig på. Då blir det intressant att kolla fakta och historik, även för mig som i skolan tyckte att histora var urtrist.

När jag hör programmet om lodande inser jag till min stora överraskning att jag i all min nördighet faktiskt samtidigt är en del av mänskligheten. Och det onyttiga vetandet måste ändå vara nyttigt – för jag mår ju så bra av det.

Att det sen är lättare än förr att få kontakt med likasinnade är ju bara bonus! 🙂