Som en ond tand irriterar den där Putin, som jag fortsätter att läsa om och fundera kring, glad över att det inte är mitt ansvar att veta hur han ska hanteras.

Att med förhandlingar hjälpa honom att ”rädda ansiktet”, för att få ett slut på Ukrainakriget och möjliggöra en kommande återuppbyggnad låter ju förnuftigt, även om det tar emot eftersom det känns som att uppmuntra våldet. Ukrainarna har ju ingen skyldighet att ”hjälpa Putin rädda ansiktet genom att betala med vårt territorium”, som president Zelenskyj sa.

Men i slutet av maj beskriver en artikel i DN varför det inte bara är omoraliskt att göra så – utan meningslöst och farligt:

De som nu säger att Putin behöver en ”väg ut” ur Ukraina missförstår hur han styr Ryssland.

Den ryska statliga censuren är nu i praktiken totalitär. Exempelvis är det ett brott att kalla kriget för krig. Och även om ryska opinionssiffror ska tas med mycket salt är Putins stöd stort. Ukrainare som ringer ryska släktingar kan få höra att det inte är ryssar, utan västerländska/ukrainska nazister som bombar dem.

Putin styr med järnhand – och han styr i en virtuell verklighet, för att citera historikern Timothy Snyder. Att erbjuda den ryske despoten en ”väg ut” ur krigsfiaskot i ett försök att hjälpa honom att ”rädda ansiktet” är därmed meningslöst. Putin skapar ju sin egen verklighet.

Att gå Putin till mötes kan tvärtom vara farligt: Det blir ett sätt att belöna krigsbrotten – vilket skulle ge Kreml rätt i den ursprungliga bedömningen att väst är för svaga för att stå emot de ryska aggressionerna. (Och hur mycket behövs denna gång? 2014 års eftergifter räckte tydligen inte.)

Men dessutom kan det alltså vara poänglöst. Enligt historikern Timothy Snyders resonemang:

Om Putin besegras i Ukraina kommer han ändå att utropa seger i ryska medier – och det ryska folket kommer att tro honom. Eller låtsas tro honom.

För om man tror på att det trots sönderbombade städer inte finns något krig, och att det är ukrainarna som är ett hot mot Ryssland och nu bombar sina egna sjukhus och skjuter varann, då tror man väl vadsomhelst?

Varför gör han på detta viset?

Hur tänker han? Sån här var han väl inte förut? Är han galen/sjuk/döende? Det kan förstås ingen veta. Men det man säkert vet är att mannen är 69 år, och därmed har begränsad tid för att genomföra sina grandiosa planer, som verkar vara att bli ihågkommen som den store ryske ledaren som återupprättade stormakten Ryssland.

Nu visar det sig att det inte spelar någon roll för honom om han erövrar sitt drömda ”Novorossija” (Nya Ryssland) i sönderbombat skick.

En artikel i New York Times om hur Putin på 22 år gått från demokratihopp till krigshetsare ställer den stora frågan:

Hade väst fel om Putin redan från början? Eller förvandlades han med tiden?

I september 2001 deklarerade den nyvalde ryske ledaren att Ryssland är en vänligt sinnad europeisk nation med en stabil fred på kontinenten som överordnat mål, och han beskrev demokratiska fri- och rättigheter som det centrala målet för inrikespolitiken.

Och de första 20 åren av sitt maktinnehav ägnade den före detta KGB-agenten åt att höja ryssarnas levnadsstandard, stärka sin egen makt och bygga upp den ryska arméns styrka till fornstora dagars. Befolkningen fick trygghet och välstånd i utbyte mot att inte blanda sig i utrikespolitiken.

Nu har Putin på några månader lyckats rasera allt detta, återuppväckt västvärldens gamla rysskräck och för överskådlig tid gjort Ryssland till en internationell paria. I ett slag har schweizisk neutralitet och tysk efterkrigspacifism upphört, ett ofta splittrat EU enats, den ryska ekonomin hämmats och en massiv utvandring av utbildade ryssar provocerats fram. Nu ansöker Sverige och Finland om Natomedlemskap – otänkbart för bara några månader sen.

Dessutom har Putin stärkt just det som han förnekar någonsin funnits – den ukrainska nationen. Inget enar ett land mer än att bli anfallet av ett annat.

Den starke ledaren Putin har blivit utmanövrerad av den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyy, en man han hånade. Det måste vara svårt att rädda det ansiktet.

Det är som om Putin, efter att ha flirtat med den nya idén om ett Ryssland integrerat med väst, återvänt till sin barndoms värld, i tiden efter att det stora fosterländska kriget hade vunnits: I hans huvud befriar Ryssland nu ukrainare från nazismen.

Anm: I Ryssland talar man inte om ”andra världskriget”, utan ”det stora fosterländska kriget”, och det började inte 1939 utan 22 juni 1941, då Tyskland överraskande anföll Sovjetunionen, trots att de två länderna i den s k Molotov-Ribbentroppakten avtalat att inte angripa varandra militärt (och i ett hemligt tilläggsprotokoll delat upp Polen och Östeuropa mellan sig).

Rysslandsforskaren Martin Kragh skriver I sin nyutkomna bok ”Det fallna imperiet. Ryssland och väst under Vladimir Putin”:

Vi har underskattat hur djupt ideologiskt idén om att restaurera det fallna imperiet går för Putin och stora delar av den ryska eliten. Missionen i livet blir att återskapa en rysk stormakt, ungefär som Sovjetunionen.

Några exempel på Putis alternativa historieskrivning:

Putin säger i sitt tal 24 februari: ”Varken när Sovjetunionen bildades eller efter andra världskriget var det någon som frågade det folk som bodde i Ukraina hur de själva ville skapa sina liv.” Och: ”Grunden för vår politik är frihet.”

Men Kragh påpekar att i Ukrainas folkomröstning 1991 röstade nära 90 procent för självständighet, en majoritet även på Krim och de östra områdena.

Putin spelar ständigt på den (berättigade!) stoltheten ryssarna känner över att ha kämpat ner Hitlers nazism. Det är därför han talar så mycket om ”avnazifiering” av Ukraina, och de styrande ”fascisterna” där – trots att landets president är av judisk börd. Och trots att det fanns miljoner ukrainare i den Röda armé som stred mot Nazityskland.

Men orden ”fascist” och ”nazist” har då förlorat sin ursprungliga betydelse och blivit synonymer till ”Rysslands fiender”.

Ett litet kuriosum: I Populärhistoria läser jag om Molotov-Ribbentroppakten (min fetning):

Först 1989 medgav Sovjetunionen officiellt det hemliga tilläggsprotokollets existens, och den 24 december detta år upphävde Sovjetunionens folkkongress genom majoritetsbeslut paktens och tilläggs­protokollets giltighet.