Under kriget i Ukraina kollas nu de svenska skyddsrummen: Hur många finns det? Var och i vilket skick? Och jag funderar på om jag vill riskera att bli begravd i ett skyddsrum, eller dö direkt? Och hur kan man leva där?

När den ukrainska hamnstaden Mariupol belägrades av ryska trupper sökte över 1 000 människor skydd i stadens teater, som var välbyggd och låg i en park utan militära mål i närheten. Där blev de kvar i nästan tre veckor, och blev allt flera, trots att det redan från början saknades både el och rinnande vatten – och mat, förstås. Men man hjälptes åt.

Wall Street Journal har intervjuat mer än ett dussin av dem som bodde i eller besökte teatern – och överlevde.

Den 25 februari öppnades teatern upp för invånarna av den tidigare ljusteknikern Evgeniya och hennes man, skådespelaren Sergey, som hade tagit med sina barn för att söka skydd där ett tag. De hade arbetat på teatern i två decennier och kände till dess kontor och gångar, och vilka väggar som var starka. De blev ofrivilliga ledare för de andra. Men Evgeniya fick först panik:

Det här är vansinne. Jag fick panik eftersom jag inte visste hur jag skulle organisera alla dessa människor.

I början tog de bara in kvinnor och barn, men snart öppnades dörrarna för alla. Eftersom internettjänsterna avbrutits fanns ständig brist på information. När den ryska beskjutningen avtog dök människor upp ur källarmörkret och följde andra till teatern i hopp om nyheter. Och så tänkte man:

Om det blir någon evakuering kommer den att utgå härifrån, eftersom så många samlats här.

Den 5 mars hade Kiev och Moskva kommit överens om att upprätta en humanitär korridor från Mariupol för människor skulle kunna evakueras utan att bli skjutna. Den dagen samlades man framför teatern och väntade på bussar – som aldrig kom.

Istället besköt Ryssland utfartsvägen. Och ytterligare hundratals människor strömmade in i teatern. Ingen hade med sig madrasser, filtar, kuddar, mat eller vatten.

Källaren, byggnadens varmaste och säkraste plats, var snart överfull, man spred sig till teaterlobbyn, balkonger, korridorer och omklädningsrum, allt högre upp i huset. De sex toaletterna var snart överfulla och inget vatten fanns för spolning. Ett virus spred feber, många barn fick hosta och grät hela nätterna. Någon medicin fanns inte.

Efter några dagar började man organisera sig och Evgeniya tog huvudansvaret. Hennes man letade igenom staden efter hjälp från det lokala Röda Korsets kontor, polis och frivilliggrupper. Man hämtade sånt som tandkräm, ljus, toapapper, blöjor från stängda butiker. Allt lagrades i ett övervakat rum. Bland de skyddssökande fanns en läkare och en sjuksköterska, som kunde sköta en provisorisk första-hjälpen-station.

Bakom huset brände man skräp i en metalltunna bakom huset, och tillät inte att scenen bröts upp för att bli tändved. Istället hittade man ett staket runt en närliggande ishall att demontera och bränna upp. Industrivatten bars från en källa och kokades över öppen eld för att bli drickbart. Två elektriker riggade en generator för att ladda mobiltelefoner och en grupp städade badrum.

Ordningsvakter släppte dagtid ut grupper på 10 personer. När den lokala polisen hade levererat ett fältkök lagade volontärer mat. Männen letade mjöl och bakformar i bombade bagerier, kvinnor bakade bröd i fältköket. Några som bodde i närheten rusade hem när det var lugnare och hämtade köksutrustning och sängkläder.

Man skapade dagsrutiner. Varje morgon tändes en ny eld, vid 7-tiden kokade vattnet i en stor kittel till morgonte och kaffe, vid 9 hölls ett planeringsmöte. Volontärer serverade ett lätt mellanmål på morgonen och en soppa till lunch, till kvällen tog man vad man hittat i stängda eller skadade butiker. Kvinnor, barn och äldre åt först.

Någon hade med sig sin katt, andra en hund – och en man roade barnen med sin papegoja Zemphira.

Det fanns olika åsikter bland teaterinvånarna – en del rasade mot Putin och hans brutalitet, andra tyckte att myndigheterna skulle överlämna Mariupol för att rädda de återstående hemmen och invånarna.

Två veckor in i belägringen var det närmare 1500 människor i teatern, och det verkade svårt att få in en enda person till. Men den 9 mars slog Ryssland till mot ett förlossningssjukhus några kvarter bort, räddningsarbetare körde gravida kvinnor från spillrorna till teatern. Och Evgeniya hittade plats för dem också.

Utanför huset låg kroppar utspridda på gatorna. Människor transporterade lik i snabbköpsvagnar för att begrava dem i hastigt grävda gravar, andra låg kvar där de hade fallit.

Mariupol var avstängt från leveranser och maten blev allt knappare. Striderna närmade sig, allt fler trängde ihop sig nere i källaren, där man riskerade att bli krossad eller kvävd. För att att skydda de flera hundra barnen målade man ”BARN” på ryska framför och bakom teatern, så att piloterna skulle se att det inte var ett militärt mål. Elektrikern Sasha säger:

Byggnaden var inte längre säker, men säkra platser hade tagit slut för länge sedan.

Den 14 mars gav många människor upp att vänta på en organiserad evakuering och beslutade sig för att själva försöka lämna staden trots attackerna. Bilar samlades framför teatern och folk betalade så upp till 100 dollar för att få åka med. Teaterbefolkningen sjönk under 1 000, som fortfarande hoppades på de utlovade humanitära konvojerna.

Strax efter klockan 11 onsdagen den 16 mars kraschade en bomb genom taket på teatern, där man just lagt in dagens deg i ugnen. Panikslagna överlevande sökte sig ut, medan luften fylldes av spillror och rök från bränder.

Mer än 300 människor dödades i attacken.

Man räknar med att 90 procent av byggnaderna i Mariupol skadats och 40 procent helt förstörts. Man har försökt evakuera invånarna ett antal gånger, ibland har en del bussar lyckats ta sig igenom, men i början av april är ungefär 160 000 av de 450,000 invånarna fortfarande kvar i sin stad.

Bilden överst visar Mariupols teater den 16 mars
Донецька обласна військова адміністрація, (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons