I det gamla Stockholm fanns mycket spöken och skrock – inte så konstigt i en så gammal stad. Men det finns spöken även i förorterna – till och med i (eller i närheten av) den moderna, vardagliga tunnelbanan.

På blå linjen finns både spökstation och spöktåg. När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet planerades en ny stadsdel söder om Kista, som främst skulle innehålla myndighetskontor. Mellan Hallonbergen och Kista började man därför bygga stationen Kymlinge. Men planerna ändrades och man nöjde sig med en råkonstruktion av stationen, utan biljetthallar, rulltrappor, hissar – om man i framtiden  ändå skulle behöva den. Sedan dess dundrar tunnelbanor i trafik förbi den övergivna perrongen utan att behöva sakta in.

Kymlinge station fick namn efter gården Kymlinge, en gång omgiven av gravfält, och möjligen uppkallad efter (grav)kummel. En offersten från bronsåldern, ”Kymlingestenen” med ovanligt stora skålgropar finns också där, tillbakaflyttad efter en tid bland annat på Skansen.

Men någon ny stadsdel blev det aldrig. Enligt myten stiger endast DÖDA av vid Kymlinge – och varifrån skulle de kliva av om inte från spöktåget Silverpilen? På bilden nedan har man satt ihop bilder på spökstationen och spöktåget till en riktig spökbild.

Silverpilen var ett helt omålat silverfärgat tåg av typen C5 som 1965 togs fram i ett enda exemplar och sen gick i trafik i trettio år innan vagnarna skrotades. Fast såvitt man vet trafikerade det under sin aktiva tid aldrig Kymlinge-trakten, utan gick oftast mellan Fruängen och Mörby Centrum.

Skrönan om Silverpilen och spökstationen tog fart på 80-talet och berättar om ett skenande spöktåg som nattetid färdas i Stockholms tunnelbanetrafik. Alla tågets passagerare är döda, troligen offer i tunnelbaneolyckor. De stackars levande nattvandrare som råkat kliva på spöktåget får bittert ångra sig, för när man väl klivit på Silverpilen så kommer man aldrig av. Förrän möjligen i Kymlinge – de dödas slutstation.

Det finns flera berättelser: En handlar om en tunnelbaneförare som hörde ett annat tåg intill sig, men inte såg något, en annan förare såg två tåg nära att krocka och försökte larma. Men där fanns bara ETT tåg – och en underlig dimma.

Den mest kända historien handlar om en flicka som skulle ta tunnelbanan hem efter att ha varit på dans inne i stan. När hon klev på tyckte hon att passagerarna såg lite märkliga ut, men det gjorde inget, hon skulle ju bara en hållplats. Men tåget stannade inte vid T-Centralen, inte ens när hon drog i nödbromsen. Hon hade stigit ombord på Silverpilen och drabbades av panik. Vid Kymlinge  hördes rösten ”Slutstation!”  och tåget stannade. Flickan klev av, och följde efter sina medpassagerare längs med perrongen och uppför en trappa. Tills hon såg att järndörren ovanför trappan var låst. Och hennes medpassagerare gick rakt igenom väggen.

Flickan hittades en vecka senare i  Ursviks skogar nära Kymlingestationen. Enligt en version var hon då död, enligt en annan var hon vid liv, men vettskrämd och “inte längre sig själv”.

I videon nedan berättas att en del av Silverpilens passagerare kommer från Skogskyrkogården på tunnelbanans gröna linje. Det är en av Stockholms största begravningsplatser och gravarna där är så nära spåret att de döda sägs kunna höra tågen och lockas att ta tunnelbanan en sista gång. På nätterna kan det hända att man hör suckar och steg på Skogskyrkogårdens perrong – tills Silverpilen hämtar sina passagerare.

Vid tunnelbanans gröna linje söderut finns flera spöken, fast från olika tider och oftast utan anknytning till den närbelägna tunnelbanan.

Ett av de mera välkända spökena finns på den gamla kvarnen Skanskvarn, som fortfarande ligger kvar på sin gamla plats nära Gullmarsplan, även om inget mjöl har malts där sen i slutet av 1800-talet, och kvarnen numera är omgiven av broar samt tvär- och tunnelbanor.

Sen trettiotalet finns här en servering – samt ett spöke vid namn Linda. Hon var gift med en mjölnare, och så stark att hon kunde bära två mjölsäckar samtidigt uppför kvarntrappan. En gång råkade(?) hon döda sin man genom att tappa den ena säcken i huvudet på honom där han stod nedanför trappan. Nu tänder hon ljus i fönstren på kvällen, efter att servitriserna gått hem. Sägs det.

På skarn.se får man veta mera om kvarnens spöke. Anställda som dröjt sig kvar efter arbetet har hört underliga ljud: som om någon släpar en tung säck, eller kanske kropp, över golvet på ovanvåningen. Nattvandrare har sett underligt flackande ljussken bakom de svarta fönsterrutorna. Det lär vara mjölnarhustruns vålnad, som släpar undan liket av sin make, och ljusskenet kommer från det stearinljus hon tänder för att försäkra sig om att han verkligen är död.

Det har antytts att historien skulle vara påhittad av den dåtida stadsträdgårdsmästaren Holger Blom i ett udda försök att locka folk till kvarnrestaurangen, som 1931 låg ganska avsides. I så fall lyckades han på ett sätt som måste ha överträffat hans förväntningar. Restaurangen Skanskvarn finns fortfarande kvar , och ett antal personer har genom åren påstått sig ha både sett och hört den mordiska mjölnarhustrun.

Och inte bara henne: I lokaltidningen 2013 berättade ägaren att hans farfar ofta sett en äldre man gå upp för trapporna, men där uppe fanns ingen. Själv gick han aldrig högre än till andra våningen: ”Jag har varit här tillräckligt länge för att veta att det finns något där. Jag släcker innan jag går, men när jag kommer på morgonen brukar det ändå lysa på de olika våningarna.”

Den nya glassiga Söderstaden som nu byggs består av Globenområdet, Slakthusområdet och Gullmarsplan-Nynäsvägen. I Slakthusområdet påbörjades inflyttningen till de nya bostäderna våren 2026 och i området finns redan flera välkända nattklubbar, konsertlokaler och sommarklubbar, bland dem nattklubben Slakthuset och konsertlokalen Slaktkyrkan, som kallas så eftersom rummets stora rymd och taklanternin påminner om en kyrka.

En gång var det en del av Slakthuset – Sveriges största och mest moderna slakteri när det 1912 ersatte de små ohygieniska privatslakterierna. Men då sysslade man här med att rensa djurtarmar och hantera dynga.

Mitt i den nya stadsdelen byggs nu den nya tunnelbanestationen Slakthusområdet, som ersätter både Enskede gård och Globen. Den beräknas vara färdig 2030, alltså precis 100 år efter den gamla spårvagnshållplatsen Slakthuset. När tunnelbanan kom 1951 hette stationen fortfarande Slakthuset, åtminstone till 1958, då den bytte till (trevligare?) namn; först Isstadion och från 1989 Globen – båda efter då nyuppförda sportarenor.

De som förr bodde i närheten av det gamla Slakthuset i Johanneshov fick vänja sig vid ljuden från skrikande grisar, som slaktades i gryningen. Men det lär även ha hörts skrik mitt i natten när slakthuset var stängt. Det var ”köttspöken” – djur som inte förstått att de var döda.

Kanske ”köttspökena” har skrämts bort av den nya glassiga Söderstaden, men säker kan man aldrig vara – särskilt inte nu när det gamla namnet återkommer…

Den gamla Kolerakyrkogården ligger också vid Gröna linjen, nära tunnelbanestationen Gullmarsplan. Där borde det ju finnas spöken och det sägs mycket riktigt att en man som en kväll promenerade förbi till sin fasa mötte skepnaden av en död man. Mannen stirrade på den levande med tomma ögonhålor innan han med ihålig röst yttrar det enda ordet ”LEV!”

Inte långt ifrån Kolerakyrkogården låg Galgbacken. Hit fördes fram till slutet av 1800-talet de dödsdömda för att avrättas – först med hängning, senare med halshuggning, vilket ansågs humanare. När hyreshusen i Hammarbyhöjden byggdes på 40-talet hittade man gamla ben, vilket tystades ner för att inte oroa de boende. Det verkar inte ha hjälpt riktigt.

En kvinna har berättat att hon som nyinflyttad brukade gå ut i den lilla parken där hon senare fick reda på att Galgbacken en gång fanns. Ibland såg hon då en liten mager kvinna komma skyndande genom buskagen, klädd i huckle och lång kjol och bärande på ett föremål. Kvinnan försvann alltid lika snabbt och ljudlöst bland träden, svarade inte på tilltal och lämnade inga spår efter sig. När berättaren fått reda på att Galgbacken funnits där tände hon ett ljus på platsen och bad för de avrättades själar. Efter det såg hon aldrig mera kvinnan med hucklet.

En annan nyinflyttad klagade över att hon inte kunde sova, eftersom grannarna bultade i väggarna och verkade möblera om på nätterna. De brydde sig inte om att hon bultade tillbaka och ropade till dem att vara tysta. Till slut anmälde hon det för hyresvärden – och fick veta att mannen som bodde i den bullrande lägenheten varit utomlands i flera månader. Han försäkrade att han inte lånat ut bostaden, utan de enda nycklarna hade han själv och hyresvärden. Bankandet fortsatte, en gång hördes dessutom hjärtskärande rop på hjälp, och när hon var på väg hem en sen kväll såg hon hur lampan tändes i badrummet i den tomma lägenheten. Till slut flyttade hon.

I samma trappuppgång satt en hyresgäst en kväll i sitt vardagsrum och läste. När hon tittade upp fick hon till sin förvåning se en man stå blick stilla och tyst mitt i rummet, omgiven av isande kyla. Hon kände hans närvaro i rummet flera gånger, hennes hund morrade ofta mot någonting som inte fanns där, och vid ett tillfälle vägrade den att komma in från balkongen. En natt skrek hon högt att mannen skulle försvinna. Svaret kom omedelbart i form av en hård smäll under sängen hon satt på.

När hon tog fram ficklampan för att se efter fanns ingenting under sängen, men hunden fortsatte länge att stirra och morra…