På Stockholmskällan läser jag om “Nya Stockholm. Spårvägar – Telefon”
(text av Tor Hedberg, utgiven av AW. Bonniers Boktryckeri 1888).

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Hedberg funderar över moderniteterna: vad tycker hästar, kuskar, konduktörer och allmänhet om spårvagnen? Vilka för- och nackdelar har telefonen för abonnenter och telefonister?

Först telefonen:

Telefonen kan vara ett behändigt sätt att tala med personer man inte vill, kan eller hinner träffa. En särskild fördel är att det är lättare att säga nej i telefon än öga mot öga. En del klagar över telefonen som ett tecken på tidens oro och den alltmera tilltagande svårigheten att få vara i fred. (Redan då! 😉 ) Men ”som det icke finnes någon lag på, att man skall hålla telefon, tyckes den invändningen böra förfalla.”

Telefonisterna har troligen inte så stort nöje av de oändliga samtal de måste förmedla, men för dem ställer sig väl saken ungefär som för spårvagnskuskarna och konduktörerna –  inte särskilt roligt, men med vissa förmåner (exempelvis lön). Hedberg tillägger: ”jag hoppas vi skola hafva kommit så pass långt i vår demokratiska tid, att jemförelsen icke kan anses förnärmande.” (För vem? undrar jag – telefonisterna eller konduktörerna? Eller kanske – hästarna? 🤔)

Tre trappor upp i Allmänna telefonaktiebolagets hus på Malmskillnadsgatan 32 låg den stora apparatsalen – då världens största: 24 växelbord med varsin telefonist. Varje telefonist ansvarade för 200 abonnenter, som hon kunde sammankoppla med någon av de fyratusen ledningar som löpte samman i varje bord. Växeltefonisterna var välklädda och ofta av adlig börd, för i början var detta ett väldigt fint yrke – om än inte välbetalt. Kvinnorna förväntades ju inte vara familjeförsörjare – allra minst de adliga. (Mer om växeltelefonisterna längre ner.)

På husets tak fanns det väldiga telefontornet, där alla 4000 trådar löpte  samman och fördes ner i apparatsalen. Det vilade på stora järnpelare, som gick genom huset ända ner i grunden. Tornet syntes från nästan alla platser runt om i staden. Eftersom det ansågs så fult la man i efterhand till fyra pampiga hörntorn med vimpelstänger, där alla stora evenemang i staden flaggades. Från tornet hissades också strömmingsflaggan när det var gott om strömming. Men det lär man ha fått sluta med, eftersom Stockholms husmödrar prutade så mycket när de såg flaggan. Från 1939 och ända tills tornet revs satt där även NK-klockan (då Europas största). Tornet förstördes i en dramatisk brand i början av 50-talet.

Under 1880- och 1890-talen blev Stockholm en av de telefontätaste städerna i Europa. Så sent som 1877 ansåg dock Kungliga Telegrafstyrelsen att telefonen inte hade någon framtid, främst för att den inte kunde producera skrivna meddelanden. Och det fanns ju redan telegraf och brev.

1880 startade den första kommersiella telefonoperatören i Sverige: Stockholms Bell Telefonaktiebolag. Det bildades av tre telegrafkommissarier vid Stockholms telegrafstation och hade från början 121 abonnenter. Telefoner och växlar fick importeras från USA. När konkurrenten, Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag, dök upp 1883 samarbetade grundaren H T Cedergren redan från början med Lars Magnus Ericsson som börjat tillverka telefonmateriel av god kvalitet.

I början gick det bara att tala mellan två apparater anslutna till en fast uppkopplad ledning. Samma apparat användes både som hörtelefon och mikrofon, så man måste flytta den mellan örat och munnen under samtalet. När telefonerna småningom fick särskild mikrofon och ringklocka kunde man koppla ihop dem i telefonnät. Och då behövdes det telefonväxlar och telefonister som skötte kopplingen.

Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag vann över konkurrenten. Bellbolaget fick småningom inskränka verksamheten till stadsdelen Östermalm, och 1908 upphörde man helt. Då hade man ändå uppnått aktningsvärda 15 000 abonnenter.

I Stockholmskällan hittar jag (del av) “Förteckning å Medlemmar i Stockholms Telefonförening 1882”, med introduktion av styrelsen för Stockholms Bell Telefon Aktiebolag. Det året gjorde man (på begäran) två häften: ett i bokstavs- och ett i nummerordning.

I inledningen meddelar styrelsen bland annat att: ”Embetsverken icke hafva särskilda nummer, utan kallas vid namn”. Och om man vill ringa till någon under tider då Centralstationen är stängd, bör man anmäla detta till kontoret, helst skriftligt. Därefter står att om det börjar brinna hos en abonnent skall ”underrättelse derom lemnas till telefonstationen, derifrån underrättelsen ögonblickligen fortskaffas till brandstationen, hvilken icke besvarar privata frågor, hvar elden är lös.” (Originalets fetstil)

Och så får man instruktioner: För att ringa upp någon vevar man några varv samtidigt som man trycker på knappen ”der knapp finnes”. Så snart centralstationen svarat ”Halloh” anger man önskat nummer. Och: ”Då Ni talar, stå ungefär på en fots afstånd från apparaten; uttala orden tydligt; afdela stafvelserna, men ansträng ej rösten. Om Ni önskar tala helt lågt, så närma Eder apparaten”. ”Vid hvarje samtal hålles handtelefonen tätt intill örat.”

På “Populär historia” läser jag mer om växeltelefonisterna, bl a att det ända fram till 1933 fanns en regel om att de måste sluta arbeta när de gifte sig. Fast det kunde hjälpa om maken var tjänsteman i Telegrafverket – och alltså även han hade tystnadsplikt. På de stora stationerna fanns länge stränga regler bl a om klädsel(!) och man fick bara sju minuter på sig när det var ens tur att gå på toaletten. Men för menssmärtor kunde vaktföreståndaren ha en gömd flaska konjak att bjuda från – som medicin, förstås!

I längden blev det omöjligt att koppla samtal för hand. Någon har räknat ut att om all telefontrafik i slutet av 1960-talet skulle ha växlats manuellt, skulle det inte ha räckt ens om hela Sveriges befolkning hade arbetat som telefonister… Första patentet kom redan 1890 och världens första automatiska telefonstation fanns redan 1892, men i Sverige automatiserades den första stationen först 1924.

Och även då fanns det motståndare, bland dem borgmästare Lindhagen som protesterade i riksdagen: Det är snöd spekulation av statsverket att vi gratis ska ställa in våra samtal för att staten skall slippa betala för telefonister. Hur skulle man ens kunna komma ihåg sexsiffriga nummer? Man har inte heller undersökt automattelefonens inverkan på våra hörselorgan. Lindhagen själv tycker sig ha fått ”någon smärta” i vänster öra av pipandet och tjutandet i rådhusets nya apparat och funderar på att skicka en räkning till Telegrafstyrelsen.

Helt manuella växlar vid publika telefonstationer försvann långsamt i Sverige, de allra sista (i Arjeplog) automatiserades först 1972.

Men det fanns andra jobb för telefonisterna. I Stockholm kunde man beställa väckning och telefonvakt (”mänsklig telefonsvarare”) från 1913, och samma år startade ”Fröken Ur”, som ända till 1934 var en livs levande tidsupplysare.

Telefonisteras arvtagare finns fortfarande kvar på nummerupplysningen.

Spårvagnarna spännande historia fördjupar jag mig  i en annan dag.