Bilden visar Gallerians byggrop (norra del), juli 1970.
Av Erik Claesson/RAÄ (CC BY 2.5) via Wikimedia Commons.

I oktober 2026 firade Gallerian i Stockholm 50 år. Det var den som gav namnet ”galleria” till alla följande inglasade köpcentrum. Men att bygget skulle heta Gallerian blev beslutat så sent som i januari 1976.  Gallerian byggdes 1972–1976 och nyinvigdes efter en omfattande renovering 2004. Den blev snabbt stockholmarnas mötesplats framför andra. 

Dessförinnan fanns här Norra Smedjegatan, en av de få gatorna som försvann helt och hållet i samband med Norrmalmsregleringen, som under 1950- till 1970-talen skulle ge plats åt nya Stockholms city och den helt nya underjordiska tunnelbanan. 

Länge fanns här bara en enorm byggarbetsplats, i folkmun kallad “Riksgropen”, och ett av de sista projekten var just breddning och nybyggnad av stadskvarteren längs Hamngatans södra sida och Norra Smedjegatan.  När rivningarna 1967 började fanns det 45 olika tomter med lika många hus inom det område som idag är Gallerian. 

Nedan: Rivning i hörnet Norra Smedjegatan / Hamngatan, 1967. 

Norra Smedjegatan finns inritad i regleringsplaner redan från 1640-talet, även om den genom tiderna haft många olika namn med anknytning till smedjor, som antagligen låg vid gatan. Eugeniakapellet från 1837 var gatans största byggnad, och här fanns inte många butiker, utan mest bostadshus, lokaler för småhantverkare, samt små hotell. Under andra hälften av 1800-talet tilläts prostitution på de så kallade partihotellen, där gästerna kunde hyra rum halvtimmesvis till en hög kostnad. Bordeller var visserligen förbjudna (till skillnad från prostitution), men polisen menade att aktiviteterna på Norra Smedjegatan skedde under skötsamma och ordnade former. 

En del stockholmare uttryckte sin besvikelse över den genom Norrmalmsregleringen förändrade stadsmiljön, och tidningarna samlade minnen från Norra Smedjegatan – gatan som försvann. 

Redan 1974, inför bygget av den nya, raka, flotta och TV-övervakade Gallerian hade DN samlat minnen från den gamla gatan, beskriven som en fattig gata för fattiga människor. Karl Gunnar var en av de allra sista som bodde kvar, han flyttade inte förrän halva gatan var bortkapad och full med halvmeterhöga nässlor, för han trivdes så bra: Om han var ensam kunde han gå ner till kaféet och träffa vänner, blev han trött gick han in till skräddaren och satt en stund och tittade på hans tavlor. Han gav alltid ett ord på vägen när man gick. En gång sa han: “Dom kan lägga hur mycket cement som helst på en gata. Ändå orkar alltid en tussilago bryta sig igenom.” Och ingenting var vackrare än mossan som trängde fram på bakgårdens kullerstenar. En gång gav Karl Gunnar en sån sten till en vän – och hoppades att den fanns kvar, i så fall kanske det enda som fanns kvar av det gamla. 

2015 samlade SvD läsarminnen från livet på “gatan som försvann”.  På Herkulesgatan hade Solweigs pappa sin verkstad: Vi bodde ovanpå verkstaden och jag minns att mamma bankade i golvet när pappa skulle komma upp och äta middag. På gården var det kullerstenar och utgång till Norra Smedjegatan 16. Från början fanns det ett stall på gården, sedan blev det cykelbud med släpkärror. Om man gick ut genom porten till Norra Smedjegatan hade tant Maja sin mjölkbutik till höger och där kunde man köpa på ”krita”. Mjölk levererades i flaskor som man hade med sig, och hon hade oförglömliga småfranskor! 

Portvakten bodde på Norra Smedjegatan 16, och där kunde man knacka på om man saknade nyckel efter klockan 21. När Klara folkskola på 60-talet revs fick vi elever flytta till Storkyrkans skola i Gamla stan. Det var bitande kallt att gå förbi dåvarande riksdagshusen och uppför slottsbacken, men tack och lov fick man gå igenom slottet på den tiden.  Jag har ofta träffat gamla kungen som var ute och spatserade. 

Nedan: Man som handlar i Maja Erikssons mjölkbutik på Norra Smedjegatan 5. 

Kerstins farmors morfar var i slutet av 1880-talet hotellföreståndare för hotell Fridhem på Norra Smedjegatan 3. Gatans rykte var då inte det bästa, på grund av de s.k. “partihotellen” med rum som hyrdes per timme av prostituerade och deras kunder. Enligt en uppgift från “sjette polisdistriktet” några år efter att en ny föreståndare tillträtt uppges att hotellet “mottager nattpartier” och att polisbevakning därför satts in. Om bordellverksamheten pågick även under Kerstins farmors morfars tid är det en väl bevarad familjehemlighet. 

Linn mindes Norra Smedjegatan som en aning bohemisk. Många konstnärer bodde där och det gick att köpa kol och ved att elda med, samt frukt, grönsaker och det som en lite påvrare stockholmare kunde behöva. Och så billiga hotell.   

Göran kom också ihåg att detta kallades Stockholms sista bordellgata, och att en del av uppgångarna var prydda på ett sätt som borde underlätta den verksamheten. En dag såg han en man svänga in på Norra Smedjegatan på en trehjulig moped, lastad med blomster. Han körde uppåt backen, vilt trampande och med full gas. Nära krönet svängde han in på en gård och rakt fram till en varuhiss. I nästa ögonblick kom en polisbil och man spanade längs hela gatan, men den flyende hade hunnit stänga hissdörren bakom sig. En man som nedifrån backen sa förklarande: “Han säljer blomster utan tillstånd”. 

Christer mindes att ungarna i alla fall hade riktigt kul i alla fallfärdiga utflyttade hus, vars vindar och källare kunde innehålla många bra-att-ha-saker. Vid rivningen sägs det att en bilägare in i det sista trilskades och parkerade bilen så att maskinerna inte kom fram varken dag eller natt. Ryktet säger att man en natt lyfte upp personbilen på ett lastbilsflak. Lite jord ovanpå, så var det återigen fritt fram.  

Lars har levande och härliga minnesbilder av Maja i mjölkaffären och de båda Åkarna (Åke och Åke) med sin blomsterförsäljning.  På den negativa sidan fanns mjölkpaketet på gatan som flyttades av en stor svart råtta, och besök i trappuppgången av A-laget, som dock återvände till gatan utan invändning när barnfamiljen ville komma upp till lägenheten med sin barnvagn. Och vid rastningen av taxen Putti kunde man stöta på dåvarande majestät Gustav VI Adolf som var ute på sin lilla kvällspromenad.   

Sen kom Gallerian – som nu i sin tur alltså haft 50 år på sig att skapa minnen.

Nedan: Rivning av Norra Smedjegatan (blå) med kvarteret Storviggen (röd), juli 1968.

I ett nyhetsinslag från 1978 fick tv-tittarna följa med till Sergels Torg och den nya Gallerian, där ungdomar på rullbräda samlades för att åka. Det var bara något år tidigare som skateboarden kommit till Sverige, men den var redan storstadssporten framför andra bland ungdomen, och kring den nybyggda Gallerian samlades de, trots att det var förbjudet att åka på allmän plats.  Man gjorde slalombanor med ölburkar, och mellan åken hängde man där med kompisarna. ”Vi brukade inte bli utkörda, och när vi åkte var det många från allmänheten som var nyfikna och frågade om det inte var farligt att åka. De var kul att de var så jätteintresserade.”  

Skateboarden såldes i sportaffärer, på NK och i en spegelaffär vid Sergels torg, där man även gjorde reklam för en instruktionskurs vid Sergels torg tisdagar och torsdagar vid sextiden. Detta stoppades dock av polisen. 

I början av 80-talet hölls i Gallerian en uppvisningstävling i stavhopp mellan de största stjärnorna Miro Zalar och Kjell Bergkvist. För att flytta ut sporten till folket byggde man en provisorisk ansatsbana och landningsmatta mitt bland butikerna, vilket lockade en enorm publik. Åtminstone en person minns det efter många år som igår: “Stod på övre planet utanför Clas Olssons första butik. Hade bästa platsen.” 

En killes starkaste minne är från 1994, bara några veckor innan VM i USA skulle börja, med matchen som inga fans nånsin glömmer. En lördag i maj åkte han med sin pappa in till Stockholm för att köpa den nya svenska landslagströjan som just kommit till Gallerian. Efter att ha stått länge i den ringlande kön kom de fram precis i tid för att få den allra sista tröjan i rätt storlek: ”Jag drog den direkt över huvudet och vägrade ta av mig den. Hela sommaren såg jag sedan VM i just den tröjan – med tiden allt fläckigare av saft, solblekt på axlarna, och året därpå alldeles för liten. Jag minns fortfarande doften av nytryckta tröjor. ”

1996 tog Gallerian klivet ut på Internet tillsammans med Pocket Shop och fem andra butiker. Världens första? Kanske inte. Stockholms första? Utan tvekan.  

2003 drog Klubb08 igång! Ett återkommande event där ungdomar mellan 13 och 18 år möts för att dansa disco i Gallerian. 2008 öppnade Ikea i Gallerian tillfälligt ett kostnadsfritt sovhotell mitt i Gallerians  kundgata, där sömniga kunder kunde ta igen sig en kvart eller en halvtimme. 

Någon är tacksam för att en första date ägde rum i Gallerian: ”Jag var så nervös att jag inte kunde få ner en tugga av min färska kanelbulle. Det var tur att det var mycket folk som rörde sig i Gallerian då så vi fick något att titta på och prata om. Svårt att hitta samtalsämnen när jag var så pirrig.”

Sommaren 2016 blev Pokemon GO ett fenomen – även i Gallerian, förstås. Både vuxna och barn kom till dit för att spela bland vardagsshoppinggästerna. 

Under årens lopp har affärer och verksamheter kommit och gått i Gallerian, men Café Edelweiss var kvar ännu vid 50-årsjubileet, efter fyra och ett halvt decennium. Man har bytt lokal inom Gallerian, men inte velat byta namn, eftersom gamla kunder fortfarande hittar dit – för att sitta och minnas…