Efter menyhaveriet har jag nu bytt mall och köpt en människovänlig domän. (Tack för god hjälp, WP!). Så nu kan jag fortsätta att – exempelvis – berätta historier om det gamla Stockholm och dess invånare, under den splitternya menyknappen Stockholmshistorier.

Det här handlar om sotargossarna och överbilden visar Sotare 1905-10, av Lars Larsson (Public domain), Stockholms stadsmuseum via Wikimedia Commons.

I SvD 1887 finns en kort notis om en förolyckad sotargosse: ”En sotargosses lif”:

När 16-årige sotargossen Karl August Sjöstrand skulle sota i ett kök i det ”k. slottet tillhöriga Oxenstjernska huset” måste han först klättra upp på taket till det något högre huset på Storkyrkobrinken 4. Han halkade i snön på plåttaket, störtade handlöst ner 5 våningar till den stenbelagda gården och fördes medvetslös till Serafimerlasarettet, där han efter en halvtimme avled utan att ha återfått sansen.

Bilden visar pojkar på Frimurarbarnhusets gård,
fotograf okänd (CC-BY) Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan

Jag kom till Kristineberg, “Krillan”, 1909, sen min mamma genom den legendariske Hellaspastorn, kyrkoherden och riksdagsledamoten Klefbeck fått intyg på fattigdom i hemmet. Jag är nu 80 år, men kan än i dag genomleva min förtvivlan inför avskedet från loppor och vägglöss och fattigdom, plågor som för övrigt delades av de flesta. Vi bodde i en kåk på Söder, vid en liten gatstump som låg mellan dåvarande Hammarbygatan (Bohusgatan) och Ringvägen. Den hette Privatgatan, och var nog privat, för om fyllgubbarna hann in på den blev dom inte tagna av polisen.

Eller hur man nu ska översätta det till nutida svenska. Förslag, någon?

Ibland roar jag mig med att läsa gamla tidningar i KBs artikelarkiv. Där ligger samtliga svenska dagstidningar, med annonser och allt. I början av pandemin öppnades hela arkivet för alla (hemmasittare?) att läsa, men nu har man tydligen normalläge (åtminstone i KBs arkiv), för det är bara fram till 1912 som man kan läsa hela tidningarna. Så ”nyheterna” är lite gamla – men man känner ändå ofta igen sig.

Ilskan hos insändaren i tidskriften Nyaste Freja den 10 augusti 1841 känner jag precis igen – önskar bara att jag kunde formulera mig så elegant. Är det verkligen en ”mjölkhustru” som skriver?

Smakprov (med några ordförklaringar inom parentes):

Ödmjuk anhållan hos Herrarne af Lif-Gardet till Häst.

Om det inte händer så mycket just nu på den här bloggen kan det bero på att jag även skriver i nystartade lokaltidningen Stockholmstelegrafen, mest om gamla Stockholm och gamla stockholmare.

Just nu håller jag på med en serie om fem spionvandringar i krigets Stockholm – även känt som Nordens Casablanca, eftersom där kryllade av spioner. Precis som filmens Casablanca var Sverige en liten neutral ö, där båda sidornas spioner kunde samlas och sätta krokben för varandra.

Här kommer Strandvägsvandringen som smakprov. Övriga håller sig kring Stureplan, Humlegården, Valhallavägen/Diplomatstaden och Gärdet. Kanske något för sommarpromenaden – eller hängmattan?

Startpunkten är Dramaten vid Nybroplan. Inte för att där hände något dramatiskt under krigsåren, utan för att Gustav Mauritz Armfelt var teaterns direktör under Gustaf III – och åren efter hans död som general och konspiratör kan sägas ha varit sin tids James Bond. En av kvinnorna som föll för hans charm var hovdamen Magdalena Rudenschöld. Det tog en ände med förskräckelse.

När jag läser om gamla stockholmare hittar jag historien om Karl Johan Lidberg, som skulle fylla 16 år när han åkte fast första gången, för stöld av en röd damperuk. Han lånade peruken (värd 35 kr) under falskt namn och sa att han skulle provsjunga på Novilla varieté på Djurgården. Han hade nämligen redan då börjat uppträda som s k ”damkomiker”.

Eftersom Lidberg inte återlämnade peruken anhölls han av “detektivkonstaplarna” Jansson och Öberg i Gröna Lund. Det visade sig att han använt peruken vid ett uppträdande på Gröna Lund och sen sålt den till en hårfrisörska på Drottninggatan för tre kronor, som han “använt för egen räkning”. Hårfrisörskan lämnade tillbaka peruken till dess ägare, och Lidberg kallades att tillsammans med målsman och medförande prästbetyg inställa sig i Kgl. Poliskammaren. I polisrapporten förtydligas i efterhand: “vid hemtnings påföljd”.

Så det kan bli ibland! Jag dök ner i artikelarkivet för att få veta mer om den poetiske slaktaren Karl Johan Ekeblad, som på 1800-talet fanns på gården Fredriksdal vid Skanstull. Han slaktade hästar och propagerade i dikter och broschyrer för att hästkött skulle användas som människoföda. Då skulle hästarna också få bättre omvårdnad. Ekeblad var nämligen stor djurvän och fick 1894 Svenska allmänna djurskyddsföreningens silvermedalj.

När jag sökte på ”Ekeblad” hittade jag även en rolig artikel från 1897 av Mary Ekeblad om Damernas velocipeddräkter. Och vem var Mary Ekeblad? Det verkar vara en pseudonym för Hjalmar Söderberg, för i DN läser jag att Hjalmar Söderberg inte bara har tecknat en rad intressanta kvinnoporträtt utan också själv blev förknippad med en kvinnlig identitet. I skolan övertog han sin äldre systers skolböcker med hennes namnteckning, vilket lockade kamraterna att kalla honom Frida, och en av de pseudonymer han senare använde var – Mary Ekeblad!