På äldre dar har jag svårt att få ihop mina sju-åtta timmars oavbruten sömn. Ofta är jag jättesömning tidigt på kvällen och klarvaken en stund mitt i natten. Måste slöglo på TV ett tag innan jag blir sömnig igen. Nu läser jag i Världens historia att detta är fullständigt normalt.

Människan har sedan medeltiden – kanske ända tillbaka till antiken – delat upp sömnen i två delar: ”första” respektive ”andra” sömnen. Däremellan var man vaken. I en del familjer åt man en sen måltid, i andra förberedde man redskapen för nästa dags arbete och fyllde på ved i husets eldstad för att slippa vakna i ett iskallt hus. Och så hade man sex.

En dag var min ena knoge röd och svullen, och när jag tittade närmare gick det en rad av röda fläckar från knogen och ända upp till armbågen. Men de verkade vara på väg att blekna, så jag tänkte inte mer på det. Förrän det började ill-klia, svullna och bli knallrött. Men sen bleknade det.

Så där höll det på – varje gång det lugnade ner sig trodde optimistiska jag NU! har det gått över. Men inte, det återkom, allt rödare och kliigare spred det sig ut på händer och fingrar. På bilden är det inte särskilt rött och svullet, men man ser hur märkena ligger i en tydlig rad. Sen tillkom en parallell rad på den armen, och en på den andra. Samt en liten filial på benet… . För att kunna sova för allt kliandet fick jag gå till sängs med en kylklamp från frysen att lägga armen på.

Numera skriver jag mest på StockholmsMix, eftersom jag snöat in på Stockholms historia – speciellt stockholmarnas. Men i någon av de (digitala) gamla tidningsartiklarna om allmänt och blandat hittade jag den fantastiska historien om Dal-Brita. Och om henne kan man säga mycket, men i Stockholm hörde hon inte hemma. Så jag berättar om henne här istället.

Några bilder verkar inte finnas av Dal-Brita, men bilden ovan är från ett krönikespel om Sandviken 1942, där hon resolut lyfter på kjolen och river en remsa av särken för att förbinda rallaren Perssons tumme.

Den här gången var det inte lika trevligt som vanligt att vara på landet. Först blev vi utan avlopp, därefter insnöade. Men det var först därefter som det blev riktigt illa. Dock har vi överlevt och lyckats ta oss hem igen.

Planen var att min man skulle vara behjäplig med att exempelvis undvika el- och fiberkablar när grävningen på vår tomt drog igång för det kommunala vattnet och avloppet, som nu är på G efter en skakig början som jag berättat om tidigare. Jag följde mest med som sällskap, och på vägen hämtade vi de nya mattorna jag beställt, men bestämde oss för att vänta med att lägga ut tills grävningen var avslutad. Det var klokt. Nästa gång vi kommer ner är det sanering som gäller, både inne och ute.

Nyligen skrev jag i StockholmsMix om sägner, spöken och skrock i gamla Stockholm. Då väcktes ett vagt barndomsminne av att någon skulle ta bort mina vårtor. Jag tror att det var en faster som skulle ”ta över” dem på något (självuppoffrande) sätt, men det kan även ha rört sig om att ”knyta bort” vårtan med en tråd som man grävde ner. Om något av det gjordes, så funkade det inte, men jag blev nyfiken på gamla huskurer (a k a kärringråd).

Min man, född 39, minns från sin barndoms Bohuslän att man skulle lägga groblad på sår, och att hans mamma behandlade särskilt svårläkta sår med en salva gjord på hönstalg och kåda, lagd på en linneduk. När lillbrorsan fick vatten i knät fick han våtvärmande omslag, fast med brännvin, och tandvärk lindrades också med brännvin: en bomullstuss på en tändsticka doppades i brännvin och kördes in i tanden.

I dessa dagar kan man verkligen behöva lite flykt till en annan verklighet. Möjligen mer än vanligt snöar jag in på att läsa gamla tidningar, dyka ner i nåt av det jag blir nyfiken på, läsa/lära mer och ibland skriva om det. Fast sällan här, det blir mest en StockholmsMix-blandning. Eller vad tycks om de senaste: Nazisternas skola i Stockholm: Hur kom det sig att den fanns? Några elever berättar om hur var det att gå där. Och så hembiträdenas historia, och kapten Rollas dramatiska sista luftfärd 1890 – med moderna inslag av både ond bråd död och fake news.

Nu hittade jag etikettsregler till tonårsflickor i ”Vårt hem” nr 11 1948. Och minns plötsligt Kerstin Thorvalls ”Boken till dig” och ”Tonårsboken” från 50-talet, båda givetvis bara riktade till flickor, killarna var liksom som dom var.