Funderingar kring Putin och råttan

I boken “First Person: An Astonishingly Frank Self-Portrait”, som publicerades 2000, berättar Putin om sin fattiga uppväxt i sovjetiska Leningrad. Familjen bodde i en lägenhet på femte våningen, dit man fick bära upp vatten och ved och det ibland regnade in. Dessutom delades bostaden med en annan familj. Enligt modern var lille Vladimir en odåga och slarver – en liten spenslig kille som mobbades av de andra barnen.

I entrén fanns horder av råttor, som ungarna jagade med pinnar. En av dem säger Putin gav honom en lärdom för livet.

Fortsätt läsa ”Funderingar kring Putin och råttan”

Forna tiders skamstraff – trähäst, spansk fiol, stock, påle, stenar… uppfinningsrikedomen var stor.

När brottslingar dömdes till att skämmas offentligt var tanken att allmänheten skulle avskräckas, och den dömde därefter skulle ha sonat sitt brott mot samhället och välkomnas tillbaka till gemenskapen. Vilket förstås var särskilt viktigt i en tid utan sociala skyddsnät, när människorna var mera direkt beroende varandras hjälp än idag.

På medeltiden existerade inte fängelse som straff, bara som häkten eller förvaringsplats för krigsfångar. Allvarliga brott straffades med döden, de mindre med böter, skam- eller kroppsstraff. Den som inte kunde betala sina böter kunde istället dömas till piskning eller att stå i halsjärn vid skampålen.

Fortsätt läsa ”Forna tiders skamstraff – trähäst, spansk fiol, stock, påle, stenar… uppfinningsrikedomen var stor.”

Skandal i societeten 1857: Vicomten som duellerade vid Lill-Jans – och lever vidare i en fiskrätt

Red Schöldström rapporterar: En novemberdag 1857 kunde den flanerande allmänheten på Drottninggatan se två utsökt eleganta herrar i färd med att klå upp varann med knytnävar och käppar. Den ene var Konungariket Portugals nyutnämnde diplomatiske representant, vicomte Antonio da Cuiiha de Soto Maior Gomes Ribeiro d’Asevedo e Mello. Den andre var Erik Baker, som ”tåldes inom Stockholms högre societet endast för att han var son till en förnäm engelsman och en ännu förnämare svensk dam”.

Det hela hade börjat på mamsell Thunbergs schweizeri vid Gustaf Adolfs torg, högkvarteret för tidens gardesofficerare och yngre diplomater. Bakom disken stod en dag en synnerligen vacker flicka, som den eldige brasilianaren ville ge en längre artighet på svenska språket än det ”vacker flicka”, som lär vara de allra första svenska ord Soto lärt sig. Han bad därför umgängesvännen Baker att skriva ner några passande svenska ord, som vicomten mycket noga lärde sig utantill och vid ett senare besök på schweizeriet levererade, med handen på hjärtat och en artig bugning.

Fortsätt läsa ”Skandal i societeten 1857: Vicomten som duellerade vid Lill-Jans – och lever vidare i en fiskrätt”

Galghumor och allvar i tv- och Tiktokkrig

Minns ni Bagdad Bob, även kallad ”Comical Ali”? Egentligen hette han Mohammed Said as-Sahaf och var Saddams Husseins informationsminister under Irakkriget 2003. Hans citat blev Irakkrigets ”comic relief” och lever fortfarande vidare.

Den retoriska strategin var enkel: ett totalt förnekande av de fakta, som var tydliga för världens tv-tittare. Några exempel:

När kriget fortskred och amerikanerna ryckte allt närmare Bagdad:
”De är inte ens inom en radie av 100 miles från Bagdad. De är ingenstans. De har inte erövrat något ställe i Irak. Det är en illusion… de försöker att sälja en illusion till andra.”

Medan tv-bilder visade hur koalitionens styrkor tog över flygplatsen:
”De är inte alls nära flygplatsen, de är vilse i öknen…de kan inte ens tyda en kompass…”

Fortsätt läsa ”Galghumor och allvar i tv- och Tiktokkrig”

Mars för 174 år sen: Revolutionsdyningar i Stockholm! Ett 22-årigt ögonvittne berättar.


Lördagen den 18 mars 1848 samlades tusentals nyfikna utanför De la Croix’ salong vid Brunkebergstorg. Man förde oväsen och hurrade, men det rådde ingen större oordning – ännu. När massan rörde sig vidare var den unge Claës Lundin en av många nyfikna som följde med för att se ”hvad det skulle bli af”. 1904 berättar han i sin bok ”En gammal stockholmares minnen” vad som hände sen:

Hopen gick till Storkyrkobrinken och började omedelbart kasta sten mot nr 9 under hotfulla skrän mot kammarrättspresidenten von Hartmansdorff, som bodde där. Man lyckades nästan slå in dörren, men presidenten bodde två trappor upp, så många stenar träffade istället våningen under, där grosshandlare Smerling bodde. De egentliga våldsverkarna var inte fler än 30 eller 40 och verkade sakna ledare, men situationen blev snabbt obehaglig, eftersom trängseln gjorde att den som väl kommit in i mängden kring stenkastarna hade svårt att ta sig därifrån.

Fortsätt läsa ”Mars för 174 år sen: Revolutionsdyningar i Stockholm! Ett 22-årigt ögonvittne berättar.”

1961 såg vi på TV hur Vasas knektar stack upp huvudena ur vattnet – för första gången på 333 år.

Det här är historien om stormaktssveriges mäktigaste krigsfartyg som sjösattes, seglade en kilometer. Och sjönk.

Den 10 augusti 1628 samlades tusentals åskådare på kajer och stränder för att bevittna det praktfulla örlogsfartyget Vasas jungfrufärd mot Polen, där kung Gustav II Adolf och den svenska armén befann sig. Ackompanjerat av fanfarer och omsvärmat av småbåtar bogserades skeppet ut ur Stockholms hamn. Utanför Beckholmen hissade matroserna fyra av Vasas tio segel, kanonportarna var öppna och det sköts salut.

Fortsätt läsa ”1961 såg vi på TV hur Vasas knektar stack upp huvudena ur vattnet – för första gången på 333 år.”

Att få vara som man är – om blyga barn


”Hur kommer det sig att du pratar så mycket, du som är så blyg?” frågade en gammal klasskompis när vi stötte ihop 50 år(!) senare. Hur visste han att jag var blyg? Antagligen hade jag talat om det, för jag pratar rätt mycket. Nuförtiden. ”Jag har tränat!” svarade jag.

Och mindes hur jag en dag hade bestämt mig. Vi var flera som i tolvårsåldern flyttat till Farsta och åkte tunnelbana till skolan. En dag bestämde jag mig för att varje gång vår lilla grupp stod där och väntade på tåget skulle jag våga säga EN mening, om vad som helst. Det gick allt lättare ju mer jag tränade, och nu har jag inga problem att prata åtminstone i en hyfsat liten grupp – framträda inför publik är en HELT annan sak. Men det har jag aldrig tvingats göra efter skolan.

Fortsätt läsa ”Att få vara som man är – om blyga barn”

1833 blev ”den vackra dalkullan” vår första mediekändis – orsakade hysteri i Stockholm!

”Ännu på 1850-talet kunde ungdom höra gammalt folk tala om ”den vackra dalkullan”, således tjugo år efter hennes uppträdande på Stockholms Stortorg, vilket visar vilken ovanlig och varaktig ryktbarhet hon genom sin person vunnit.” Så står det i August Strindbergs och Claes Lundins bok Gamla Stockholm.

Den vackra dalkullan blev omtalad och avbildad även i utländsk press, hon finns på bilder, litografier, teckningar och målningar, och det skrevs skillingtryck och berättelser om henne. I novellen ”Skönhetens Gudinna, eller Riksdagsmannen och Den vackra Dalkullan” avspisar hon greve Rudolph, vänligt men bestämt. Hon är ju förlovad med dalkarlen Pelle, ”en rask och duktig gosse”. Greve Rudolph blir då så sjuk av svartsjuka att han är nära döden. Så gick det ju ofta i 1800-talsnoveller.

Fortsätt läsa ”1833 blev ”den vackra dalkullan” vår första mediekändis – orsakade hysteri i Stockholm!”

Om yttre och inre skönhet

Åldrande kvinnor skriver att de lider av att inte längre ”bli sedda” eller tagna på allvar (särskilt av män), och unga människor berättar om sina skönhetsoperationer. Jag har läst men ej förstått – eller ej känt igen, snarare.

Beror det på att jag inte minns att jag nånsin blivit speciellt ”sedd” på det sättet? Att jag tyckt att mitt utseende var hyfsat OK? Med två undantag: En kort period i första tonåren, när jag blev medveten om min stora näsa (och förgäves försökte dölja den), och efter klimakteriet när jag plötsligt(?) fick en gravidmage som jag definitivt INTE kände igen som min.

Men annars. Jag kan självklart förstå att man kan vilja rätta till sånt som utstående öron, eller fördröja ålderstecken – alltså egentligen återställa sitt utseende så att man känner igen sig. Men en del skönhetsoperationer görs på människor, som verkar sträva efter att se ut som nån annan, inte sig själva.

Fortsätt läsa ”Om yttre och inre skönhet”