Hennes riktiga namn var Augusta Dorothea Eklund, men på hennes bevarade skalle står bara ”Trasfröken” och ”69 år”. Hon är en av dem som hamnade i rasforskarna Anders och Gustaf Retzius kraniesamling på Karolinska Institutet, utan att bli tillfrågad.

Ändå hade det börjat så bra – åtminstone enligt en version föddes hon 1826 som enda barnet, med föräldrar som strävade efter att genom en fin uppfostran ge henne möjlighet till ett lyckligt och framgångsrikt liv.

(Bilden ovan: Kolerautbrott Paris 1831 (Public domain) Picryl.com.)

Kapitlet Farsoter i August Strindbergs och Claes Lundins bok “Gamla Stockholm” innehåller en levande skildring av hur koleran kom till Stockholm – och en vanlig hantverkarfamiljs vardag i dess skugga.

Bilden på Ladugårdslands fattigkyrkogård finns också i boken som utgavs av Seligmann & Co 1882, alltså året innan Robert Koch upptäckte kolerabakterien.

I Fogelbergs bok ”Ur det försvunna” läser jag om gamla gatunamn som under årens lopp ”snyggats till”: Dy- eller Sumpgränden ersattes med det mer storstadsmässiga namnet Biblioteksgatan och där Träsket legat och Träskrännilen runnit fram anlades Jarlaplan och Birger Jarlsgatan. Katthavet (där kattor dränktes) blev Berzelii park och där Eldkvarn stod (och brann) speglar sig nu Stadshuset i den forna Lortfjärdens renade vatten. På samma sätt blev Fyllbacken på Söder en del av Götgatan och Helvetesgränd i Gamla Stan försvann 1885 in i Prästgatan.

Men hur kunde en gata få namnet Helvetesgränd, speciellt som den var en fortsättning av Prästgatan?

Wendela Hebbe brukar kallas Sveriges första kvinnliga journalist och är mest känd för att ha skrivit de första svenska socialreportagen. Hon skrev i Aftonbladet under flera signaturer, vilket inte var ovanligt vid den här tiden, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Och det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor.

I sina socialreportage uppsökte Wendela Hebbe de utsatta i deras hem och lär ha tagit emot dem i sitt eget. Och så startade hon insamlingar för att hjälpa dem hon skrivit om, uppgav ofta exakt var de bodde så att folk kunde komma hem till dem med förnödenheter. I artikeln om mor Brita beskrivs hur hundratals givmilda trängdes i de branta trapporna till hennes bostad. Man kunde också lämna sitt bidrag på Aftonbladets kontor i Gamla stan. Idag skulle vi kalla det kampanjjournalistik.

Hebbe propagerade alltså inte för en statlig socialpolitik. Artiklarna visar hur skötsamma människor levde i armod, och med dem ville hon väcka bättre bemedlades medkänsla och mana till välgörenhet. Det lyckades hon också med.

Wendela Hebbe var författare, redaktör och journalist. Hon föddes 1808 i Jönköping, som en av tre systrar som pappa kyrkoherden Samuel Åstrand brukade kalla fröknarna Frågvis, Näsvis och Envis. Den ständigt vetgiriga Wendela var fröken Frågvis och fick en bred utbildning i språk, musik och naturvetenskap, vilket var ovanligt för flickor under 1800-talets början. Möjligen fick hon ”ersätta” den ende brodern, som dött som barn.

1832 gifte hon sig med juristen Clemens Hebbe, paret bosatte sig på gården Näsbyholm utanför Värnamo, fick i rask takt tre döttrar och Clemens Hebbe slog sig på affärsverksamhet.

Men 1839 ändrades Wendelas liv dramatiskt. En mörk aprilnatt när alla andra sov sadlade Clemens Hebbe sin häst och lämnade Näsbyholm för att aldrig mer återkomma.

Under 1800- talet fick Stockholm ge namn åt ”Stockholmsäktenskap” eller ”gifta på stockholmska”, det vi nu kallar samboförhållande. Det förekom inte bara i Stockholm, men där var det trots 1850-talets stränga syn på utomäktenskaplig sexualitet så vanligt att 45 procent av alla barn föddes utanför äktenskapet. Många ogifta gravida landsbygdsflickor kom också till staden för att ”obemärkt” föda sitt barn.

Stockholm blev känt som ett ”syndens näste”, där man kunde leva ihop utan alltför stor social kontroll. Och den sociala kontrollen bland släkten ute i byarna fanns förstås inte i storstan.

Det fanns skiftande skäl till att man så ofta valde att leva tillsammans utan att gifta sig.

När häxprocesserna 1675 kom till Stockholm hade man avrättat häxor i andra delar av landet ända sen 1668. Bilden visar ett tyskt kopparstick med den första massavrättningen i Mora 1670, okänd konstnär (Public domain) via Wikimedia Commons.

I förgrunden syns djävlar och häxor, därovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar, och omkring bålet där de dömda brinner syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar medan demoner i djurskepnad tumlar runt i luften. Fast i Sverige sägs häxorna inte ha flugit på kvastar, utan på exempelvis upponervända kor – eller karlar.

Häxprocessen i Katarina började med att tolvårige Johan Johansson år 1675 kom till Stockholm för att bo med släktingar på Södermalm.