Jag måste vara det perfekta brottsoffret: Gammal tant som snabbt blir hispigt nervös i oväntade situationer – speciellt om pengar är inblandade. När jag ska betala fakturor vill jag sitta i min soffa med dator, bankdosa, kort och kod, logga in och lägga in betalningarna långsamt och lugnt. Först efter ihärdigt motstånd skaffade jag mobilt bank-ID. ”Det går så fort och smidigt!” sa man. ”Jag vill inte att det ska gå snabbt och smidigt när jag hanterar pengar, då blir jag nervös!” morrade jag.

Ja, ni börjar kanske förstå hur jag har det med mig. När jag läser om bedrägerierna känner jag igen reaktionen på att nån kanske försöker sno ens pengar: PANIK! HJÄLP! När nån då är jättetrevlig och ”hjälpsam” inser jag faran.

Fortsätt läsa ”Hur jag INTE blev lurad av telefonbedragare. 😁”

Farshid Jalalvand forskar inom medicinsk mikrobiologi och har skrivit en lättbegriplig förklaring till hur man kunde ta fram covid-vaccinet så fort. Just snabbheten är ju en av de mera begripliga anledningarna till oro och misstänksamhet.

I sociala media har man jämfört med andra virus, som Hepatit A, där vaccinet kom först efter 20 år, och hiv och Hepatit C, som det fortfarande inte finns något vaccin mot trots att de är kända sen 1981 respektive 89.

Hur kunde det gå så fort den här gången? Om det ska utforskas ordentligt måste det väl ta tid? Eller?

Fortsätt läsa ”Hur kunde det egentligen gå så snabbt att ta fram vaccinet?”

För en tid sen översvämmades plötsligt internationella media av allt aggressivare information om Sverige: Från ”När svenskar har gäster bjuder de inte på mat!” via ”Äntligen står den svenska snålheten vid skampålen!” ända till ”Äntligen avslöjas Sverige, ett rasistiskt och kolonialt land, som blivit förmöget på kedjor till slavarna!”

Det kallades Swedengate, men vad var det egentligen som hände?

Fortsätt läsa ”Om olika sätt att reagera på kulturella olikheter”

Som en ond tand irriterar den där Putin, som jag fortsätter att läsa om och fundera kring, glad över att det inte är mitt ansvar att veta hur han ska hanteras.

Att med förhandlingar hjälpa honom att ”rädda ansiktet”, för att få ett slut på Ukrainakriget och möjliggöra en kommande återuppbyggnad låter ju förnuftigt, även om det tar emot eftersom det känns som att uppmuntra våldet. Ukrainarna har ju ingen skyldighet att ”hjälpa Putin rädda ansiktet genom att betala med vårt territorium”, som president Zelenskyj sa.

Men i slutet av maj beskriver en artikel i DN varför det inte bara är omoraliskt att göra så – utan meningslöst och farligt:

De som nu säger att Putin behöver en ”väg ut” ur Ukraina missförstår hur han styr Ryssland.

Fortsätt läsa ”Mer om den där Putin”

Under kriget i Ukraina kollas nu de svenska skyddsrummen: Hur många finns det? Var och i vilket skick? Och jag funderar på om jag vill riskera att bli begravd i ett skyddsrum, eller dö direkt? Och hur kan man leva där?

När den ukrainska hamnstaden Mariupol belägrades av ryska trupper sökte över 1 000 människor skydd i stadens teater, som var välbyggd och låg i en park utan militära mål i närheten. Där blev de kvar i nästan tre veckor, och blev allt flera, trots att det redan från början saknades både el och rinnande vatten – och mat, förstås. Men man hjälptes åt.

Fortsätt läsa ”Vanliga människor i krig”

Det händer att jag blir orolig när jag ser intervjuer med personer som har skyddad identitet. Den intervjuade visas bara bakifrån, eller snett bakifrån (medan jag ängslas över att kameramannen ska råka bli för närgången). Ofta bär personen luva och/eller peruk, och åtminstone en gång måste det ha varit en lösnäsa jag skymtade.

Men tittarna får alltså se människan både prata och gestikulera, ofta gå – om än bakifrån. Är de verkligen anonyma då?

Fortsätt läsa ”Ibland frågar man sig…”