”… och det gör du också” fortsätter omslagstexten på Jack Werners bok. (Skiter i att det är fejk, antar jag.)

Citatet kommer från den påhittade historien om nioåringen som fick kvarsittning för att hon hade svenska flaggan på sitt iPhone-skal (enligt storyn eftersom ”barn med utländsk bakgrund kunde känna sig kränkta”). Historien var hämtad från en satirsajt, men spreds blixtsnabbt på Facebook. Strax under kommentarerna som påpekar att artikeln är fejk skriver ”Mats” sitt berömda: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.” Det skrattade många åt. Vilket är lätt att förstå.

Men, skriver Werner, många av dem som drev med Mats publicerade några månader senare själva ett falskt Trump-citat (att han ställde upp som kandidat för republikanerna, eftersom de är dummare). När de som spritt citatet fick veta att det var falskt avfärdade många av dem det med att ”Trump HADE kunnat säga det”.  – även de som var namnkunniga journalister.

Och jag märker till min förfäran att jag spontant håller med, för han HAR ju faktiskt sagt betydligt värre saker. Men om jag tänker efter inser jag förstås att då resonerar man på precis samma sätt som Mats: ”Jag skiter i att det är fejk, det är förjävligt ändå.” Ganska tankeväckande – och lite läskigt, faktiskt.

Werners bok handlar om just detta, att mänskligheten inte kan indelas i lättlurade korkskallar och vi andra. Vi vill helt enkelt gärna tro på dem som resonerar som vi. Han berättar om när han själv som journalist trodde på en historia om högerextremister som gjort sig till åtlöje när de försökte visa hur enkelt det var för asylsökande att ta sig över Medelhavet:

Historien passade in i min syn på verkligheten, därför ringde inte varningsklockorna. Det är alltid ens egen hjärna som är bäst på att lura en.

Alla våra hjärnor funkar på precis samma sätt, men vi kan välja att vara medvetna om det och vid behov försöka kompensera.

Om inte hjärnan ständigt såg mönster och fyllde i luckor skulle livet bestå av en förvirrande räcka osammanhängande intryck, som osorterade lappar på en anslagstavla. Men hjärnan drar trådar mellan lapparna, så att vi förstår hur de hänger ihop: om någon får sparken dagen efter att han bråkat med chefen kan vi misstänka ett samband. Problemet är att vi är så bra på att peka ut dessa mönster att vi ibland drar snören mellan lappar som inte alls hör ihop. Det är då vi utser syndabockar och utvecklar konspirationsteorier: ”Det var inte mitt fel.” Werner fortsätter:

”Människan kommer alltid att vara lika dum: det enda som förändras är hennes möjligheter att visa upp det. Och den här boken är min kärleksförklaring till henne. Läs den som en samtidsskildring bland många andra, och väg upp bilden den ger med andra böcker skrivna av andra människor med andra perspektiv.”

Förr snackade vi skit kring kaffebordet för att koppla av, nu försöker vi göra samma sak på Facebook. Några pedagoger i Norrköping startade en sluten Facebookgrupp för att kunna snacka av sig lite om jobbet och ungarna. Men det finns inga slutna grupper på Facebook. Det behövs bara att en person tar en skärmdump, kanske på kul, för att skicka till en kompis. Sen är snacket lika offentligt som om det stått i tidningen. Vi pratar alltså som vi alltid gjort – skillnaden är att idag kan alla se vad alla säger. Och emellanåt också, för första gången faktiskt tvingas ta ansvar för det.

I boken finns inte mindre än 41 vandringssägner, ända från nätets barndom. Vad sägs exempelvis om ”Aprilskämtet som nästan dödade internet” redan 1984, alltså innan det riktigt kommit igång. Då sände en av pionjärerna ett meddelade med (fejk)avsändare generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti. Det var tänkt som ett aprilskämt, men tio år senare fick han höra att Pentagon funderat på att kapa atlantkabeln – och därmed internetförbindelsen mellan Europa och USA.

En av historierna jag minns är ”Bonsai kittens”, om kattungarna som föddes upp instängda i glasburkar så trånga att de formades av burken och blev fyrkantiga prydnadsföremål, som man kunde köpa färdigformade på bonsaikitten.com. Det var väldigt svårt att förstå hur det skulle gå till,  men många upprördes och nu läser jag att FBI lär ha kopplats in (om nu DET är sant…)

Bilden på turisten som omedelbart före 9/11-attacken 2001 står på taket till tvillingtornet med planet på väg i bakgrunden fick jag faktiskt av en bekant journalist med texten ”Ord saknas”. Jag spred den inte, för jag tyckte faktiskt att det såg lite konstigt ut, för bra för att vara sant kanske? Werner påpekar flera konstigheter: Bara det södra tornet hade utsiktsplats på taket. Varför skulle en turist, vinterklädd mitt i sensommaren, stå kvar där en halvtimme efter att det norra tornet redan träffats – särskilt som utsiktsplatsen inte ens var öppen så tidigt?

Den bilden var inte illa ment utan började som ett skämt mellan kompisar. Någon mejlade bilden vidare – på några dagar fick den en gigantisk spridning, och försågs med allt flera dramatiska detaljer om hur kameran hade hittats bland rasmassorna etc.

Ofta är avsikterna skummare. Man vill skapa panik, eller lura till sig pengar. På nätet finns många människor som inte finns. Ibland dunkar de sig själva i ryggen: Sign Dan skrev en kommentar, och fick efter några timmar ett uppmuntrande svar: ”Bra sagt, Dan!” Uttrycket har blivit bevingat, eftersom det var sig själv han höll med. Kanske hade han glömt att byta till ett av sina andra Facebook-konton?

Den s k hatstormen mot Åhléns pojklucia 2016 startades i själva verket av en sluten Facebookgrupp högerextrema nätaktivister som flinande gratulerade sig själva till den stora uppmärksamhet de fått: ”Fyfaaaan vad mycket hat de får. Jag bara sitter och myser.” Och 2013 granskade Researchgruppen kommentarerna på ett antal större högerextrema sajter. Det visade sig att 183 enskilda skribenter stod för 166 291 av kommentarerna.

Det finns många sorters ”bluffidentiter” på nätet. En del spelar dödligt sjuka, ibland för att lura till sig pengar, ibland bara för att få uppmärksamhet. Mejl från vackra låtsasmänniskor lockar till dejtingsajter av olika slag. Man kan bli av med sina inloggningsuppgifter, eller gammaldags solochvårad. Forskning tyder på att raggningsmejlen kan vara medvetet illa formulerade och lätta att genomskåda, för att de mer svårflörtade offren snabbt ska försvinna så att man kan rikta in sig på de riktigt lättlurade. Ett brottsoffer som skäms är en brottslings bästa försäkring, och i vissa kretsar är fortfarande nätdejting suspekt. För att inte tala om att ha blivit duperad av en bluff.

Ibland verkar man bara vilja vara arg utan att bli emotsagd, vare sig av sig själv eller någon annan. Facit efter den stora clownhysterin 2016 var en enda anmälan, som snabbt lagts ner. Ändå tog sig nyheten in i Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Sveriges Radio och Sveriges Television. Varför? De otrygga svenskarnar bjöds ett okontroversiellt gemensamt hatobjekt: Clowner som skrämmer barn. Ingen kan väl vända sig emot en FBstatus där såna hotas med stryk. Det verkar finnas en latent våldsbenägenhet – mer skrämmande än vilken clown som helst. Och ser du inte mobben finns det alltid en risk att du själv tillhör den.

För oss alla har Jack Werners några tips:

Känn igen bekräftelsejävet när det slår till och betrakta det som ett varningstecken! Läser du något som bekräftar dina värsta farhågor: ”Det här är ju för jävligt! Ännu värre än jag redan trodde!” TÄNK EFTER! Kan det vara hela sanningen? Är det kanske rentav för bra för att vara sant?

Var lika hård mot din egen grupp som du är mot andras, och tänk på att en tokfrans sällan är representativ för mer än sig själv. Om någon i min grupp säger något korkat inser jag att det kan vara en engångsföreteelse, men om nån meningsmotståndare gör likadant är det lätt att se det som ett bevis för att de är lika korkade hela bunten. Om man inte tänker efter före.

Ge inte bort ditt förtroende till någon okänd bara för att det vederbörande säger stämmer överens med dina förutfattade meningar. Tänk på att en okänd ingenting har att förlora på att ljuga för dig. Den okände kanske inte ens finns?

Försök att i diskussioner inte angripa personen, utan analysera påståendet. Annars riskerar ni att fastna i varsin ringhörna utan att nånsin mötas – för vem vill ha en dialog med en idiot? Även om det inte går att övertyga den man tycker har fel kan övriga som läser eller lyssnar ta intryck. Om inte ALLA håller med blir det lättare att fundera innan man bestämmer sig. Och risken blir mindre att diskussionen spårar ur.

Tänk också på att om du delar en tweet eller FB-status där någon anklagas för att vara  brottslig eller ”klandervärd i sitt levnadssätt” kan du själv göra dig skyldig till brottsligt förtal – till och med om påståendet är sant.

När du surfar, kolla alltid reflexmässigt: Vad är källan? Läs om den på nätet. Skriver flera, oberoende, om samma sak? Innehåller artikeln kontrollerbara fakta: tid, plats, källa, bild? Kolla dem. Sök sen på nyckelord för att hitta varianter eller kanske dementier. Vänner varnade mig en gång för en (våldtäkts)drog. Det var lätt att hitta flera varningar – inte för drogen, utan för fejkhistorien. Så blir du själv en mer pålitlig källa för dina vänner.

Slutligen: Obestäm dig! Den som bestämt sig för något har vaccinerat sig för nya intryck. Men om du lämnar din trygga hamn kan du upptäcka en mycket större värld. Och:

Känn dig trygg i att du inte är ensam: vi är alla idioter, som bara gör vårt bästa för att försöka förstå oss på och klara oss i en obegriplig tillvaro.

I boken finns många exempel på hur man egentligen snabbt kan avgöra om något verkar sant eller inte. Om man bara obestämmer sig.