Tillsammans med några gamla klasskompisar håller jag på att utforska barndomen söder om Söder (enskedebilder.com). Nyligen såg en klassis att vår minnesvärda klassresa till Bremen 1961 (som jag – förstås – också skrivit om) fanns omnämnd i minnesorden efter vår dåvarande rektor, Signe Bengtsson, död 1992 vid 90 års ålder.

När jag läser om henne inser jag att hon var en anmärkningsvärd kvinna: efter att ha varit folkskollärare i 23 år blev hon 1952 överlärare/rektor vid Nytorpsskolan – och en entusiastisk sådan. Hon fortsatte det hennes företrädare året innan hade startat: försöksverksamheten med nioårig enhetsskola. Företrädaren hette Anna-Maja Edstam och var en av de första kvinnliga skolledarna. Ur minnesorden över henne läser jag om Nytorpsskolan vid starten:

”Förhållandena var närmast kaotiska vid inflyttningen till den nya stadsdelen. Då sammankallade hon kollegiet vid den nybyggda skolan tidigt en söndag förmiddag för att lägga upp riktlinjerna för skolans arbete, som skulle börja följande vecka. Med fast ledning och klara riktlinjer gick man till verket.”

Sen kan man i pressen följa hur den svenska enhetsskolan internationellt uppmärksammades – och våran rektor var med. I minnesorden efter henne står: ”För henne var den examensfria nioåriga enhetsskolan ett socialt genombrott.”

Sent omsider inser jag att jag för 50-60 år sen deltog i ett visionärt experiment – utan att ha en aaaning om det! Läs mer om ”Nytorps experimentbarn”.

Att jag var den första i hela släkten som tog studenten visste jag ju redan. År  1965 genomgick jag så kallad mogenhetsexamen, på ett ”mittemellansätt”: Vi hade inte först tagit realskoleexamen, men tvingades fortfarande genomlida den obehagliga ”muntan”  (muntligt slutförhör av censorer). När vi ifrågasatte muntan fick vi veta att om man klarade den bevisade det att man verkligen var tillräckligt mogen – fast vi misstänkte starkt att lärarna tyckte att vi inte skulle slippa undan lindrigare än de själva. Mogenhetsexamen, med munta och allt, avskaffades 1968 – men själva firande behöll man, mössorna återvände och nu finns någon form av gymnasieexamen. Läs mer om hur det är att vara mellan två skolsystem.

Det blir allt tydligare för mig att jag och min närmaste omgivning alla är delar av svensk skolhistoria.

Min morfar föddes i Piteå i slutet av 1800-talet och gick mycket kort tid i skolan, trots att han var ”läsbegåvad” och fick högsta betyg. Den enda möjlighet han hade för att ha råd att läsa vidare var att bli präst, men det föll ju på att han inte var ett dugg religiös. Mormor och morfar kom till Stockholm för att vara med när jag tog studenten. Och han gjorde ett oförglömligt intryck på mig när han vid frukosten pratade om sina tankar kring filosofi. I sista ring hade vi läst en tunn presentation av de stora tänkarna. Nu kändes det som om jag andäktigt fick lyssna på ytterligare en.

Morfar gillade att läsa, men fick försörja sin stora familj på de jobb som fanns i hamnen, i skogen, på sågen. Tre av fingrarna på vänster hand var kapade vid knogen efter en olycka ”i sågen”. Men tummen och lillfingret var hela, och med dem kunde han både stoppa pipan och rulla en cigarrett. Och så gillade han att fiska.

Min man föddes i Bohuslän 1939, men när vi jämför vår skolgång känns det som om vi levt i olika århundraden (och länder).

Om sin skolgång hemma i byn berättar han i sina ”memoarer”:

”Hösten 1948 fick jag börja i tredjeklass i Svenshögens skola, en liten barack några stenkast från sanatoriet. Fem klasser upp till sjuan rymdes i lokalen. Vi var två i min klass, Börje närmast orgeln och jag bakom. Praktiskt för läraren för hon brukade klappa till oss i ett svep med en enda örfil.” 

Efter folkskolan var skolgången egentligen avslutad. Men en lärare tyckte att pojken skulle fortsätta i realskolan och hjälpte till att söka in – på papper i folioformat, minns han. Efter realskolan hjälpte han till hemma på gården – tills han en dag plötsligt insåg att han ville något annat. Han kompletterade och tenterade betyg, tog studenten, gjorde lumpen och gick lantmannaskola, innan han fortsatte till universitetet. Småningom flyttade han till Stockholm – in i min värld, så att säga.

Det är inte utan att jag blir nyfiken på den svenska skolan – både före och efter ”min tid”. Så jag läser på:

I vår del av världen har vi länge varit relativt läskunniga. I lutherdomen fanns tanken att varje troende ”med egna ögon” skulle kunna se och tyda Guds ord genom att läsa katekesen, postillan, bibeln eller psalmboken. Varje familjefar hade ansvar för medlemmarna i sitt hushåll, och kunskaperna kontrollerades vid årliga husförhör av Svenska kyrkans präster. Husförhören sägs i princip ha upphört med 1800-talet, men min man minns åtminstone ett husförhör på fyrtiotalet.

Redan några år innan folkskolestadgan antogs vid riksdagen hade nästan hälften av landets drygt tvåtusen församlingar någon form av skola. Ungefär hälften av dessa drevs med hjälp av ambulerande lärare, de flesta godkända av församlingsprästen med intyg på att de tillägnat sig tidens senaste metod, den så kallade växelundervisningen: Eleverna bildade en enda grupp oavsett ålder, och de duktiga och äldre skolbarnen fick hjälpa till att undervisa sina yngre kamrater. Lärarna gick från by till by och hade oftast en bisyssla för att kunna försörja sig. Vinterhalvåret ägnades åt undervisning, sommarhalvåret åt annat.

Luthers lilla katekes spelade förstås länge en viktig roll i skolundervisningen. Genom skolordningen 1919 avskaffades visserligen utantillinlärningen, men i Bohuslän fortsatte man att traggla budord och förklaringar åtminstone till 1951. Min man minns särskilt att han gärna velat ha en förklaring till det där med: ”Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna.” 

1842 kom den allmänna folkskolestadgan, som skulle ge alla barn baskunskaper i olika ämnen. Danmark och Norge hade redan folkskolor, men i Sverige mötte tanken motstånd från olika håll: kyrkan, läroverken (som varnade för ”halvbildning”) och föräldrar, som ville ha bestämmanderätt över sina barn och behövde hjälp på gården.

Nu blev staten ansvarig för lärarutbildningen. Men folkskolestadgan innebar ingen absolut skolplikt, bara plikt att kunna det som lärdes ut i folkskolan, och det kunde man lära sig även i hemmet.

De regionala skillnaderna var stora. I Bolstads pastorat i Dalsland sägs föräldrarna ha vägrat acceptera heltidsskolgången ända fram till 1942. De mer välsituerade samhällsklasserna fortsatte att skicka sina barn till privatskolor och läroverk även efter 1842, och folkskolan uppfattades länge som en ”fattigskola”, även av staten. Så sent som 1870 var de statliga anslagen till läroverken mer än tre gånger så stora som anslagen till folkskolan – trots att folkskolan hade 50 gånger flera elever.

Småningom var det dags för oss pionjärer! ”Efter flera experiment under 1950- och 1960-talet avvecklades i etapper parallellskolesystemet med både folkskola och läroverk, och ersattes med först enhetsskolan och därefter grundskolan”, läser jag.

Själv tog jag alltså studenten efter enhetsskolan och jobbade på Televerket ett år medan jag funderade på vad jag skulle göra sen. Och insåg raskt att där ville jag i alla fall inte jobba. Men med de splitternya statliga studielånen kunde även såna som jag plugga vidare, så det gjorde jag.  HÄPP!