Läser om (ytterligare) en bloggare som upptäckt att mannen är ”precis tvärt om mot vad jag alltid inbillat mig att jag vill ha och behöver”. (Du vet vem du är 😉 ).

Sen ser jag på “Bör de gifta sig?” – programmet där experter ska förhindra att folk väljer fel partner.

Tankar på det? Jajamensann!

Även jag fattar ju att såna här program måste förenkla, men kan ändå inte låta bli att jämföra med egna erfarenheter och – ja, komplicera.

I programmet går man först igenom fem centrala personlighetsdrag:

Utåtriktad eller inåtvänd / Empatisk / Kontrollbehov / Temperament / Nyfiken och öppen

De fyrkantiga beskrivningarna och exemplen gör det väldigt tydligt åtminstone för mig hur man bör vara: utåtriktad, empatisk, icke kontrollerande, lugn samt nyfiken och öppen. Men jag finns liksom inte med i listan… Visserligen får jag lätt kontakt med andra, men tankar energi gör jag i ensamhet. Jag kan känna stor empati, men det yttrar sig inte genom pyssligt omvårdande. Kontrollbehov har jag inte, och det verkar vara positivt, men däremot kort stubin – dåligt. Nyfiken och öppen är jag, men inte genom att “ständigt söka nya upplevelser”.  Sammanfattningsvis är det nog så att jag tänker och snackar mer än agerar…

Så jag verkar vara ganska “fel” redan från början. 😟 Vilken tur är att varken jag eller min man tycker det! 😊

I programmet fastslår experterna: “Är personligheterna olika uppstår friktion i förhållandet.” Men jag har faktiskt läst om hur psykologer förklarar varför motsatserna dras till varann – precis som vi. Ingen av oss skulle vilja vara tillsammans med nån likadan. Om man vill leva olika liv förstår jag att det blir svårt, men olika personligheter gör det bara spännande att försöka förstå. Tycker vi.

Paret i programmet har den klassiska olikheten att hon vill prata mycket mer än han. När han frågar om man verkligen måste prata jämt svarar hon att annars kan man glida isär. (Hon kanske har varit med om det förr.) Jag tänker att det beror väl på innehållet i pratet, men experterna fastslår: ”Här finns ett rätt svar: Det lönar sig att prata med varandra och vara nyfikna.” Fast prat innebär väl inte automatiskt att man är nyfiken på den andre? Hemma hos oss pratar vi ibland mycket, ibland inte alls. Någon sorts pratplikt vill vi INTE ha.

Som ofta får jag intrycket att i terapisituationen är det den som pratar mest som “har rätt”. Så tycker inte jag, och då har jag ändå alltid varit den som pratar mest när det gäller svåra saker: Jag blir ivrig “hagelskur” och partnern “sköldpadda” – ju mer han gömmer sig, desto mer smattrar det på skalet…

Med min förste man bad jag rådgivaren om “tolkhjälp”, så att den som pratar minst också ska komma till tals, istället för att alltid bli överröstad av den där otåliga hagelskuren som jag själv blir så utless på ibland.

För jag tror inte att alla de (oftast män) som inte vill/kan prata om svåra saker “är såna”. De kanske aldrig har fått lära sig? Mannen i programmet berättar om hur han försökte prata mera en kväll, men då ville hon sova. “Hon tyckte att jag skulle börja lite tidigare.” Det är inte konstigt att han tillfogar: ”Det är inte lätt att vara kvinnor till lags.” Men det känns lite sorgligt.

Det är inte för att fastställa vem som ska ändra sig som man behöver göra skillnaderna tydliga, utan för att kunna hantera dem. Tycker jag. Och det är väl det man i programmet kallar samspel. Bland annat ska man vara snabba med att “reparera” efter bråk. Och det är ju jättebra om man kan. Men om en inte klarar att “ta det direkt”? Då får man hitta ett sätt som fungerar, för båda.

För ingen är perfekt, inte man själv heller, och det påpekar man också i programmet.  Liksom att det är bättre att skratta åt varandras egenheter istället för att kritisera. Fast det bygger på att man är trygg i förhållandet och att man skrattar med, inte åt varann. Man kanske först behöver lära sig att skratta åt sig själv. Inte alltid det lättaste, men nyttigt. Och roligt.

Slutligen kommer experterna fram till “Kärlekens fem språk” (tydligen en bestseller). De är:

Komplimanger / Uppmärksamhet / Gåvor / Fysisk kontakt / Tjänster

Jag passar fortfarande inte riktigt in, men som tur är gäller det oss båda: Komplimanger i vanlig mening varken ger vi eller saknar , men berättar vad vi uppskattar hos den andre och vad vi blev kära i från början, det gör vi! Gåvor och överraskningar är vi tacksamma för att ingen av oss är intresserad av, detsamma gäller tjänster. Och vi är gärna tillsammans, men behöver inte ständigt uppmärksamma varann, utan kan försjunka i olika projekt. Fysisk kontakt och närhet är nog  vår starkaste gren, så den gemensamma soffan och sängen är viktiga. Jag ler förstående när kvinnan i programmet säger att de numera (tyvärr) sitter i varsin fåtölj istället för i samma soffa.

Experterna säger: ”Vanligen visar man sin kärlek på det sätt som känns bäst för en själv. Men det är inte alltid det som får partnern att känna sig uppskattad.”

Jag tänker att det viktigaste är att man vet vad partnern vill ha. Sen får man tillsammans hitta sätt att tillmötesgå varandras behov. Att partnern anstränger sig fast det är svårt är för mig ett stort kärleksbevis – kanske det största. ”Ändra sig och bli sån istället” kan man nämligen inte. Jag har försökt.

Lustigt nog känner jag störst förståelse för den som är minst lik mig – den tyste mannen. (Är det empati?) Och det visar sig att han HAR funderat tidigare, fast han inte har pratat om det.

Efteråt sammanfattar paret: “Vi har fått inspiration att stå på oss lite bättre.” Det låter ju bra.

Oseriösa hörnet: Liite irriterad blir jag nog över att programmets kvinnliga experten ler oavbrutet, den manlige i stort sett aldrig. Suck! Varför är det aldrig tvärtom?