Min mamma led i många år av ångest och depression. Diverse andra möjliga diagnoser dök ibland upp och försvann – alltid fysiska, oftast ärftliga. Mamma längtade oerhört efter att få en enkel förklaring till att hon mådde så dåligt. Drömmen var att en läkarauktoritet skulle titta på henne med den röntgenblick hon innerst inne var övertygad att såna har, veta vad felet var och skriva ut PILLRET som i ett slag fixade det hela. TADAMM! 🎆

När hon mådde bättre kunde vi skoja om detta, men hennes längtan kvarstod.

Och auktoritära läkare fanns det gott om (hoppas de är färre nu för tiden): Dr X genomförde en troligen onödig operation, medan dr Y vägrade att tro att det var X som gjort det, eftersom han visste hur skicklig denne var. (Vem som istället skulle ha opererat talade han inte om. Mamma själv?) Dr Z slutligen skrev ut allt högre doser av en medicin som ställde om hela ämnesomsättningen så att det började få fatala följder. Till slut fick vi i princip rymma med henne, för hon vågade inte “göra slut”, så auktoritär var han…

Det kanske är därför jag själv i vården alltid vill ha ett samtal mellan den som vet mest om mig, nämligen jag själv, och någon som vet mycket mer än jag om sjukdomar. Tillsammans kan vi resonera kring risker och möjligheter, för att slutligen kunna ta ett välinformerat beslut.

Men det kanske bara är jag. För nu läser jag exempelvis hur en krönikör vill göra slut med sjukvårdsrådgivningen eftersom hen vill “kunna räkna med en trygg och saklig röst som utan knussel säger åt mig vad jag ska göra.” Som det nu är tycker sjuksköterskan i telefonen “typ att vi tillsammans ska försöka lista ut vad som är fel. För att därefter alltid (läs alltid) avsluta samtalet med ”men är ni osäkra råder jag er att åka in”.”

Så vill alltså INTE jag ha det. Förresten: Vilka artiklar skulle det bli om “1177” INTE sa att man bör åka in om man är orolig? Och det senare visar sig att man borde ha varit det???

En annan skribent är rädd för att bli överfallen och våldtagen när hon går hem ensam efter en utekväll med kompisar. OBS: Jag ifrågasätter inte rädslan, den har jag självklart full förståelse för och kan till och med känna igen.

Det jag inte förstår är tanken i följande sätt att resonera (citat):

”Jag är med på att vi inte ska skrämma upp kvinnor i onödan. För det är, trots allt, vanligare att våldtäkter begås av en man som man känner.

Men, säger jag, lycka till med att övertyga mitt rädda jag som just i den oroliga stunden bara tänker: “Är det min tur nu?”.

Alltså: Vem önskar man lycka till här? Om jag själv vet att min rädsla är överdriven – vem har ansvaret för att göra nåt åt den?  Såvitt jag vet går sånt inte att fixa utifrån. Ens av den mest auktoritäre vitrockade.

På natten råkar jag, helt oplanerat, lyssna på en del av Alexander Bards sommarprat om dagens “like-fiskare” på internet, som jagar bekräftelse på samma sätt som små barn söker föräldrarnas uppmärksamhet. Bard (numera filosof) beskriver hur internet öppnar möjligheter till samarbete, ständigt flödande samtal och en ny typ av kollektivt ledarskap som kommer underifrån. Han liknar det ledarskapet vid när man lär en sexåring att cykla: Den vuxne vet att barnet egentligen kan, men sexåringen inser det inte förrän den vuxne släppt taget och han hunnit cykla alldeles själv innan han märkt något.

Men de Bard kallar “Emo-narcissisterna” har gjort sig själva till offer och har ingen energi kvar till samarbete. De uppfattar nätet som sin möjlighet att äntligen få den uppmärksamhet de inte fick som barn. Tills de upptäcker att alla skriker och ingen orkar lyssna. I sin osäkerhet söker de sig till personer som tänker likadant. För där riskerar de inte att bli ifrågasatta, kanske tvingas tänka ett varv till.

Det är då de dyker upp, de enkla lösningarna – med Donald Trump, IS och Jimmie Åkesson. Alla romantiserar de och utlovar trygghet i en förgången tid, en tid då allt var mycket bättre.

En tid som dessutom aldrig funnits… 😟

För att citera Musse Pigg i husvagnen: “Vem är det som kör egentligen?” (Här i oklippt version):