Apropå Donald Trump läste jag Lotta Olssons krönika: ”Det är så svårt att inse att vi alla kan omfamna vansinnet”:  Det går alltid att avfärda historiska galenskaper. Men det är ett grundläggande mänskligt beteende att vara övertygad – och ha fel.

Och det är oerhört osannolikt att just vi, just nu, sitter inne med de rätta svaren. Man kommer att skratta åt våra övertygelser, som vi gör över tron att jorden var platt. (Fast finns det inte några som fortfarande hävdar det?)

Vi människor har, skrämmande ofta, helt fel. Och aldrig blir det värre än när vi är riktigt övertygade.

Ett exempel ger dokumentären “Rebellerna” om allas vår längtan efter någon eller något att tro på. Rebellerna var en liten och kortlivad, synnerligen auktoritär maoistisk grupp som på sjuttiotalet under en karismatisk ledare skulle förbereda den ofrånkomliga socialistiska revolutionen. Det spårade ur alltmer och som jag minns dokumentären var det till slut inte många som uppfyllde “sektens” krav på renlärighet. Idag kan inte ens medlemmarna själva förstå hur de tänkte.

Men det är viktigt att försöka förstå vad som händer, och att det kan hända igen. Det kan till och med hända mig – om jag inte är medveten om risken. 😮

En som tänkte själv och kom fram till ett obekvämt beslut, är  läkaren och visselblåsaren Karl-Henrik Grinnemo i SVTs reportageserie “Experimententen” om “Macchiarini-affären” som jag skrivit om i “Konstgjord luftstrupe – för bra för att vara sant?”. Slutet på historien har vi inte sett än, många utredningar blev det… Grinnemo berättar senare i en intervju:

“Jag var en av de troende, från början. Men när jag såg det lidande som den sista patienten fick kämpa för att överleva varje dag. Då skäms man själv för att man har trott på detta och vill göra allt man kan för att sätta stopp för den här metodiken.”

“Jag har varit hotad hela vägen. Det värsta är hur man ser att man inte längre får forskningsanslag, man stängs ute från tjänstetilldelningar och operationer.

Det finns en tydlig mobbningssituation driven från chefshåll. Det är ett tyst hot. Sedan finns ett öppet hot om polisanmälningar och omedelbar uppsägning. Det sprids offentligt rykten i syfte att misskreditera mig och mina kollegor som gjort anmälan så att vårt förtroende nationellt och internationellt ska bli skadat. Det har givetvis varit en väldigt tuff period under flera år.”

“Nej, jag ångrar mig absolut inte. Karriären har givetvis tagit stryk, man är inte så jättepoppis bland chefspersoner. Men det viktigaste för mig är att fortsätta bedriva forskning och utveckla mig kliniskt.”

“Jag har fått en enorm erfarenhet när det gäller att bedöma personer, bedöma forskning.”

Inget lika spektakulärt, men jag blir ändå glad när jag läser att Cissi Wallin ändrat sig och skriver, apropå andra som är trötta på pappafeministerna (= de som blivit feminister först sen de fått döttrar): ”Hellre pappafeminist än ingen feminist alls”:

“Jag vill inte längre peka finger åt någon som kämpar för samma (självklara) mål som jag.

Själv fick jag en son. Min ångest för hur småpojkar redan tidigt utsätts för tuff machohets maxades efter det. Jag ser redan hur vissa tycks göra allt för att få honom och andra småkillar till känslokalla våldsrobotar.

Visste jag inte det tidigare? Jo, men jag kände det inte så pass starkt att engagemanget brände till förrän sonen kom.

Så primitiv är väl människan. Bättre sent än aldrig? Jo, jag tycker det.”

Det sättet att tänka förstår jag. Fast i det följande skulle jag förstås inte uttrycka mig lika drastiskt (tvärsäkert?) som hon. (Även om jag håller med om slutklämmen.):

“Polariserandet inom feminismen har pågått alldeles för länge och intensivt nu. Många har navelskådat så djupt att de numera sitter fast med huvudet i sitt eget, eller någons annans, rövhål.

Problemet är att det sker på bekostnad av de gemensamma målen.”