Jag har ju tillbringat mitt vuxna liv i långa relationer. (Det trodde jag inte som 18-åring…) Och det blir bara bättre. Hur kommer det sig? Är det annorlunda för andra? Vill man leva på olika sätt från början eller beror det på tidigare erfarenheter- goda eller dåliga? En blandning, förstås, men min man och jag funderar ofta kring sånt här. 

Vi är olika på många sätt, och i allmänhet griper olikheterna in i varann, som kugghjul som driver oss framåt. Men när de INTE gör det kan det kännas som om en trampmina exploderar (KABOOM!  💣 )! Troligen just för att det händer så sällan att det alltid kommer som en chock: “Vad hände nu?! Vi som förstår varann så bra?”  Våra spontana (försvars)reaktioner är att jag klättrar på väggarna och måste PRATA!, medan maken ligger på golvet och spelar död. Det funkar inget vidare, kan jag säga.

Men det har blivit mycket bättre, för vi har jobbat på det. Och när vi jobbar på det tillsammans kommer vi närmare varann – bonus!

Det viktigaste är att man inte vänder ryggen mot varann och låser sig i det man själv behöver. Jag behöver “tala ut” – OMEDELBART! – och begriper egentligen inte riktigt att det kan vara annorlunda för andra. Speciellt om den andre är min man, som förstår mig så bra, och som jag kan prata med om allt. Annars. Men i ”trampminesituationen” kan han inte ge mig det samtalet – inte just då. Ju mer jag ligger på, desto mer drar han sig undan. Det finns till och med ett målande uttryck för det: “hagelskuren och sköldpaddan”. (Tänk, vad hagelsmattret ska eka hos den stackars sköldpaddan under skalet…)

Numera vet jag av erfarenhet att jag kommer att få ett bra samtal om detta, fast inte just nu. Det gör att jag kan lugna ner mig och vänta, försöka desarmera minan. Det är svårt, men det går.

Ett par i Skavlan beskrev sin relation väldigt fint. (Inslaget kommer ca 15.12 in i programmet.)

Marit Slagsvold blev kär i Jonas Gahr Støre redan vid 13 års ålder: “Jag kände att det var för mitt eget bästa, jag såg en fri och glad person, nåt som jag önskade vara.” Sen 20-årsåldern är de ett par, nu har de varit gifta i snart 30 år.

“Vi förälskar oss gärna i någon som har en sida vi inte är så vana att plocka fram, något man kan längta efter att själv ha mera av.” När hon berättar hur hon, som var allvarlig och grubblande drogs till hans ljus, lyssnar han, ser på henne och säger: “Nu blir jag förälskad på nytt.”

Det känner jag igen: Särskilt på fredagskvällarna tycker vi mycket om att prata om det där som fick oss betuttade från början – och känna att det faktiskt finns kvar, och förstärks av att vi pratar om det. Även när olikheterna krockar är de ju en del av det som attraherade från början. Och ingen av oss vill vara med “nån likadan”.

Även paret hos Skavlan pratar om att man ju kompletterar varann, “om vi vore helt lika skulle vi inte utveckla våra egna sidor.” Men de vidareutvecklar, mannen berättar:

“Många par stannar där, man kompletterar hellre än utbyter. Då kan man bli låst. Vi har jobbat med att utnyttja det den andre har. Hon vill bli mer optimistisk och frimodig. När hon är känsligare och jag kör på kan det vara klokt att hejda sig. Jag fixar och ordnar allt, men de gånger jag behöver hjälp har jag fått det.”

Jag känner igen principen i det exempel kvinnan nämner: Han vill inte fulladda elbilen, medan hon vill veta att laddningen säkert räcker även om man skulle göra en längre resa. (Så tänker jag med: Hängslen och livrem.) Istället för att fastna i “Varför kan inte du respektera mitt önskemål?” kan man tänka:  “Vad kan jag lära? Kanske att ha större tilltro att det ska gå bra.”

Istället för att vända ryggen till öppnar man sig för den andres sätt att tänka. Det är svårt, men inte omöjligt, att lära sig att se och lyssna på varandra och ta in det man HÖR, inte det man TROR att man hör. Marit Slagsvold sammanfattar:

För vi skapas ju i mötet med varandra hela tiden, om och om igen.
Därför måste man lyssna noga.